Maria Miserable...

Igår var egentligen en så himla trevlig dag, men jag kände mig bara så hopplöst ledsen.
Blir galen av dessa hormoner ibland!

Gårdagens misär gällde uteslutande min nya kropp. Vissa dagar känns den som ett fängelse. FÖRUTOM att den är mirakulös som kan producera och bära ett barn och blablabla så är den jävligt jobbigt just nu, mitt i Tokyos högsommar (jag våndas inför augusti, när tempen drar mot 35-40...).
Den är verkligen ett hinder.

Jag är van att vara aktiv. I farten. Nu flåsar jag innan vi ens kommit förbi Lawson-affären i grannhuset. Jag känner mig så djupt oattraktiv när jag kraxar efter Beats att han ska vänta medan jag stöttar min hydda mot en lamppost.

Att plocka upp något från marken framkallar djupt osexiga ljud. Tänk en äldre farbror med ett helt livs lunchöl och Dagens-pyttipannor runt buken. Stånk, flås och ujjujj. Mitt hjärta sjunker varje gång jag öppnar plånboken och ett mynt rullar ut och jag inför hela butiken ska ta mig ner i markhöjd.

Jag känner mig oftast så himla ful och klumpig. Inte alltid, det kan vara superfint med putmage, men när vädret är stekhett och man förutom ryggsäcken framtill är svullen och elefantliknande är det faktiskt deppigt. Jag suktar efter alla tjejer som svassar runt i minishorts och linnen. Jag har inte ens några shorts att ta på mig för alla mammashorts är så satans smaklösa och jag vägrar sy in resår midja i shorts som är favoriter när jag ser ut som... jag.

Så det var med denna glada sinnesstämning i bagaget som jag och Beats skulle ha en mysig söndag på tumanhand. Brunch på Hilton följt av fönstershoppande i Shinjuku.
Och jag försökte! Brunchen var underbar och bordet dignade av godsaker som rökt tonfisk, pilgrimsmussla i endive, fräscha sallader och gud vet allt, men det kändes mest obehagligt att stoppa ner ännu mer saker i en redan överfull mage. Det enda på det gudomliga dessertbordet som gick ner var frukt. Ingen chokladmousse, ingen ganache, inga krämiga cheesecakes. Fast det är å andra sidan bra, jag behöver knappast ett gram till att kånka runt på.
Jag skojar inte med er att jag hade svårt att resa mig efter maten.
Bebis + buffét = koma.

Sen gick vi till Isetan, världens bästa varuhus som just nu typ GER bort de mest ljuvliga designerkläder du kan föreställa dig.
Men där djupnade depressionen för INGENTING kan träs på den bjässe som är jag.
Jag provade en underbar behå från Miss Chloé, ett lite svart spetsnummer med blommor i mönstret. Men den gjorde sig inte i kombo med svullomage och tusen autostrador av blå vener.
Jag petade på en klänning på Zadig & Voltaire. Fram kommer en liten docka till expedit och påpekar leende att "ONE SIZE ONLY". Jahanähäjahanähä, ja då tar jag väl mitt och går då. Jag får väl gå till GAP eller nåt och köpa käcka amerikanska tältkläder som alla andra gaijin på jäsning i stan.

Innerst inne vet jag ju att detta är övergående och att jag om ett år är tillbaka bland klädhängarna på Isetan, men fy vad det svider just nu. Jag har svårt att relatera till den Barbapappa som möter mig varje dag i spegeln.

Usch, förlåt min bitterhet och negggighet.
Det är bara vissa dagar som jag har "fängelsekänslan", och det är bara ibland jag är ledsen och sur och nästan bitter, det måste jag understryka. Vår bebis är det största som har hänt och jag älskar på så många sätt att vara gravid, men ibland är det en killer. Som igår. När det är tropisk hetta och man är i Tokyo där alla andra är pyttesmå och chica och man bara känner sig otymplig, klumpig och ful är det faktiskt legitimt att tjura.

Här är lite pics i alla fall!