Visar inlägg med etikett sushi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett sushi. Visa alla inlägg

söndag 26 oktober 2008

Mr Beats, jag rodnar ner till tårna...




Karlar! Att man ska behöva skämmas!
Som jag skrev häromveckan tyckte Beats att det var en trevlig idé att gå ner till gubbarna på vårt lokala sushihak med en tub svensk lågpriskaviar. För att liksom ge de japanska fiskmästarna ett smakprov på havets skatter i vår del av världen. Och för att se vad de gjorde med den. Kommer det bli Tokyos första Kalles-maki? Det hela var väldigt konsigt och jag undrade om jag egentligen känner mannen jag har gift mig med.
Så igår är vi på restaurangen. Äter edamame, grillad misomarinerad torsk, bläckfisksashimi och sushi. Dricker vuxna drycker. Så kommer den. En liten liten skål med en liten liten klick fusk-Kalles.

De stackarna har inte kunnat med att slänga den. Eller tror de faktiskt att det är en tjusig svensk specialitet. Jag bara dör av tanken på att de skulle ha serverat en klick i japansk keramikskål till andra gäster.
Beats åt i alla fall upp kaviarn. Med pinnar. Undrar om någon tidigare avnjutit svensk lågpriskaviar med pinnar?
Ibland får man som det heter smaka på sin egen medicin. Fast han tycker ju det är gott.

Kära högt utbildade och ansedda sushikockar - förlåt för min dårfink till gubbe. Nästa gång han kommer in och vill introducera nya livsmedel, porta honom. Han har inget rent mjöl i påsen. Han har äcklig ett år gammal lågpriskaviar som inte ens innehåller kaviar. Det är inget för era gäster. Släng tuben. Och ta aldrig mer emot gåvor från denna man.

onsdag 13 februari 2008

Och här är länken - Dagens Nyheter "Sushilyx i källaren" av yours truly... (tryck här)

Ryktet har nått Tokyo...

...att mitt reportage om Världens bästa sushirestaurang är i dagens DN, i Kultur/Nöje. Går av på mitten av nyfikenhet - snäll köp och berätta hur det ser ut!

måndag 17 december 2007

Dagen D...

Här sitter hon, flickan från småstaden, nyss hemkommen från världens officiellt högst ansedda sushirestaurang i Ginza, Tokyo. Jag kan inte riktigt skriva något om det här (ni får läsa DN sen, jag lovar att förvarna), men det var en wow-upplevelse som sprängde skalan som jag känner den.
Maten var gudomlig, den världskända sushimästaren guidade oss personligen genom måltiden och hela tiden hoppade små kickar runt i kroppen av vetskapen så lyxig jag är som får vara med om det här.
Här är jag, nervös men uppspelt, innan avgång, bytte dock bort skinnjacka mot lilla Burberry-rocken för att vara mer vuxen. Och hatten av, kom på att det nog ses mer som ohyfs än komplement till outfit...



Märkligt nog var måltiden enligt japanska mått enorm, och jag tror mig ha ett mindre risfält och halva Stilla Havet i magen. Räkna med en liter välbryggt grönte och vi är hemma.

Efteråt gick jag och Melanie, min kompis och fotograf, och drack kaffe, och sedan var det hem och plugga inför slutterminsprovet på onsdag. Satte i mig en halv burk Turkisk peppar, och mådde sedan så dåligt av mättnad och ångest över att jag inte får in hälften av all japansk grammatik i huvudet att jag var tvungen att ta en hurtpromenad i ilfart bort till Roppongi (eller "power walk!" som Ebba von Sydow skulle uttryckt det). Efter ungefär en halvtimme var jag framme vid målet, Manhattan Deli i urflashiga varuhuset Roppongi Midtown, som importerar grymt goda instant-soppor från amerikanska Mishima Foods, och är enda stället i Tokyo där man kan få wasabiärter, Wasabiärter finns inte i Japan så stryk dem från kategorin "japansnacks" på en gång, Parrot Snacks!
Sedan ringde Christoffer och mötte upp vid halv nio-snåret, och så tog vi lång höstpromenad genom Aoyama hem.

Nu stark kinesisk soppa med tofu och shitake (se bild) samt film innan det är dags att sova och antagligen drömma om konstiga fiskar, verbböjningar och aggressiva mängder ris...

torsdag 13 december 2007

Världens bästa sushi - på riktigt



Två minimala sushihak i Ginza har fått 3 stjärnor var i Guide Michelin och på måndag ska jag äta lunch på det ena på uppdrag av DN. Har varit ett helvete att få reservation - de här snubbarna har varit sushimästare i över 50 år och är inte minsta intresserade av att en massa gaijin springer och tar upp de platser som alltid ska stå redo för trogna, japanska stamkunder - men med Joachim på ambassadens ovärderliga hjälp ska vi alltså dit på måndag, jag, Joachim (får extraknäcka som tolk) och fotograf Melanie.
Kan verkligen inte bärga mig, det blir liksom inte mer exklusiv sushi än så här. Men smakar det så kostar det - drygt tusen pix kostar en lunchbricka. Fast så är det ju också trestjärnig sushi och det tror jag bara man äter en gång i sitt liv, om ens det. Dessutom sitter man vid counter och därmed frontrow för att se världens officiellt grymmaste sushimästare in action. Älskar mitt jobb. Älskar Tokyo. Älskar japanernas känsla för hantverk, förfining och tradition. Och så älskar jag sushi, det är bästa maten (förutom de allra slemmigaste firrarna).

Bara nu inget går snett, blir alltid så satans nojjig när något viktigt och nästan livsavgörande är på gång. Är ju så typiskt mitt öde att allt brakar i sista stund. Jag får nästan aldrig åka räkmacka, blir ofta mest smuligt knäckebröd om ni förstår vad jag menar.

Nu, tillbaka till skolboken. Ett av tre delprov i morgon - konversation. Ganbatte!