KRÖNIKA I SYDSVENSKAN

Idag kan ni läsa en krönika signerad yours truly på Sydsvenskans Utrikessidor, eller på Sydvenskan.se HÄR!
Ämnet är givetvis veckans stora snackis här borta i Nippon - Miss Japans tävlingskimono som inte riktigt faller alla i smaken...

ORGANISERAT SHOPPINGKAOS PÅ FOREVER 21

Detta med Forever 21 i Harajuku har nästan antagit sjuka propotioner.
De öppnade 29 april, alltså för 2,5 månad sedan.
FORTFARANDE krävs vakter på trottoaren utanför för att organisera massorna! MED megafon that is.

Tjejerna är som GALNA! Dagsutflykter arrangeras för hemmafruarna i Tokyos förorter, tonårstjejer skolkar från skolan och varukassarna som delas ut vid ingången fylls redan innan första våningen ens betats av.
Japanska onlineauktioner går varma av Forever 21-plagg för dem inte lyckligt lottade att bo i närheten av landets just nu mest eftertraktade butik.

Jag gick dit i förmiddags klockan 11, alltså vid öppning.
Tänke att då är det väl lite lugnare? Men icke!
Som ni ser på bilden full kommers.
Inne i butiken är det mer smockat än en svensk rea. Juldagsrean, släng dig i väggen.
This is hardcore.
Folk på precis varje kvadratmeter.
Köerna till provrummen ringlar sig halvvägs till Shinjuku och vill du betala så räkna med minst tjugo minuters väntetid.

Jag FLYDDE in i en provhytt och hyperventilerade. Jag skojar inte. Det var så varmt och så mycket folk och så klaustrofobiskt och jag är ju så gravid och skör!

Men mitt i denna folkfest som är en vanlig vardagsmorgon på Forever 21 råder ändå ordningen.
Inga kläder skräpar på marken.
Inget armbågande framför speglarna.
Om någon stöter till en annan så bugar man.
Ingen trängsel i kön.
Ordning och reda på galgarna, med alla storlekar framme och var sak på sin plats.
Och inte en brunkrämsfläck så långt ögat når.

Det finns inga, INGA, på denna jord, som vet hur man agerar i klunga så som japaner.
Är det någonstans man ska trängas så är det här, i Tokyo, Japan.

Fast tjejer - kan ni inte lugna shoppandet LITE? Skulle så gärna vilja handla några bastoppar UTAN att det är ett projekt om två timmar och tre hotande svimmningsanfall...

Liten raljering om det här med silikontuttar

Jag kan bara inte tycka att det är okej att operera brösten såvida man inte har haft bröstcancer eller har någon väldigt märklig och livsförödande avvikelse. Bröst är så politiskt och sexuellt laddade att tjejer som opererar sig alltid riskerar vara "hon med silikonbrösten". De där brösten kommer alltid väcka uppmärksamhet, på gott och ont. Mest ont. Det blir liksom svårt för folk att se förbi de där limporna. 

Samtidigt är det jobbigt att silikonandet brer ut sig för det finns snart ingen ursäkt för att inte ha en rund, hög c-kupa (för det kan inte förnekas att de ofta är väldigt tjusiga att titta på och man blir lite stressad). Snart är man väl ett unikum som sitter här med en blygsam liten b-kupa och har bröstvårtor som inte ständigt ser ut att befinna sig i minusgrader... Last boob standing!

Jag läste i augustinumret av brittiska GQ en bra artikel av författaren Tony Parsons där han beskriver sin rädsla och sitt obehag inför silikonbröst. De är kalla, omänskliga, hårda och SKRÄMMANDE, skriver han. Möjligtvis kan det vara trevligt att kolla in någon silikonmodell i en tidning men att vara intim med en tjej med silikonbröst är en pärs, menar Parson. Och jag gillar verkligen hans resonemang! Hur snygga brösten är blir att titta på så förlorar de all den där mjuka kvinnligheten, det där gosiga och unika. Silisar blir liksom robotbyst utan liv. De ÄR ganska läskiga att ta på. Megasnygga JAAA (klart man skulle vilja vara naturligt begåvad med ett par bröst som SER UT som bästa sortens silikon!), men ganska äckliga i sin stelhet och konstgjorda sexighet. Tjejer som lyfter eller förminskar brösten förstår jag mycket mer, det är tungt och jobbigt med brontohängbyst, men alla tjejer som är superfina från början och sedan pajjar sig med en massa silikon - jag FATTAR det verkligen inte! TITTA på Victoria Beckham - inte fan är hon särskilt sexig?? Jag hade nog också sneglat på andra damer om jag var David - hon är mer seriefigur än riktig tjej.

Kanske har jag inte haft tillräckligt mycket komplex för mina egna för att förstå hur man kan föredra fusk framför riktigt, jag vet inte. Bröst är liksom inte hela världen för mig. Man kan ju modifiera med underkläder och doningar. Jag tänker också på den dag man kanske blir mamma till en flicka. Jag vill i alla fall inte vara den som peppar min tonårsdotter att vara nöjd med sig själv samtidigt som jag har en 18-årings D-kupa uppmonterad på min åldrande torso.

Dessutom är det ganska smidigt att vara lite mindre begåvad när man är modeslav och vill kunna experimentera med olika snitt och skärningar. Det gör inte heller ont att springa, man behöver inte lägga dyra pengar på behåar med stadiga axelband och man behöver ALDRIG oroa sig för att någon kille intresserar sig mer för "talangerna" än personligheten.

I alla fall, jag ska inte moralisera över silikonbröst, folk får göra vad de vill, men det är fint att höra att det finns karlar som faktiskt SKRÄMS av stenhårda fuskisar och tycker att de står för okvinnlighet snarare än den kvinnlighet vi så gärna förknippar med en rejäl byst. Tror vi tjejer, småbystade som storbystade, behöver höra mer sånt. Det är så lätt att dras med i idéerna om att bröst måste vara PERFEKTA för att vara perfekta. 

Jag har någon gång i ett svagt ögonblick lagt fram för Beats att man kanske skulle uppgradera hyllan lite, men han hotar med skilsmässa. Det är bra tycker jag. Ibland är jag jobbig och undrar om han känner sig snuvad på det här med bröst eftersom tjejen han gifte sig med är så späd. Tänk om han ALDRIG mer ska få klämma på ett par REJÄLA DONINGAR?!

Han begriper inte ens vad jag pratar om, och det är fint att han är nöjd. För de flesta killar räcker det ju faktiskt bara med att brösten finns. De är vrålspännande även om de inte är mastodonter som ständigt har Y-klyfta. De är exotiska och inbjudande oavsett om de serveras i XS eller XL.

Men som 99% av alla spädisar drömmer jag ibland om en svällande barm. Har man till exempel empireklänning så är det nästan ett MÅSTE att det svämmar över lite i ringningen. Ibland kräver dekolletaget lite extravagans! Så när andan faller på plockar jag fram mina KYCKLINGFILÈER! De är enorma! De ger en hel extra kupstorlek och pushar satan i det. Många tjejer ryggar tillbaka för såna här eftersom det är PINSAMT om man träffar en kille och han blir besviken när man tar av behån, men ärligt talat??? En sån kille vill vi väl ändå inte ha?? Och det är långt mer pinsamt att frivilligt ha stoppat in skräpet under huden.

Här ska nu demonstreras hur man trollar fram silikonboobs UTAN någon biverkning. En sak har det här EXTERNA silikonet gemensamt med INTERIÖRT silikon - de ska njutas med ögonen, inte med händerna. Klämning av tutte är STRIKT förbjuden när kycklingfiléerna är på. Vem som nu vill klämma på de där gamla gulnade svettpungarna...

Lås in era söner! Kycklingfiléerna är i full action! Och JA, dekolletaget är en killer, jag hade gärna sett ut så här naturligt (förutom när jag vill bära tubtopp).

Utan kycklingfilé. Ingen sexbomb kanske, men ingen lär i alla fall bli rädd...

Här är de! Och det känns INTE lockande att ha något liknande under huden! Perfekta dock för tillfälliga bystdrottningar. Dessa är från engelska Marks & Spencer.

Det var mitt inlägg i tuttdebatten! Nu återgår vi till TOKYO (staden där till och med jag tar C-kupa!).

Ännu en trött attack mot tjejtidningar

Igår hände något sjukt surrealistiskt!!!

Ligger i bädden och läser Karin Alvtegens roman Skugga. Ett avsnitt berättar om hur en svårmodig manusförfattare vid namn Kristoffer är inne på Pressbyrån och ondgör sig över alla fördummande tidningar. Han scannar hyllan med killtidningar, sen tjejtidningar och slutligen tonårsmagasinen. Boken citerar några av tonårstidningens korkade puffar, och jag bara VAD FAN?!??!?! De här känner jag igen!! Det är ju för brinnande jävlar omslagspuffarna JAG författade till Starlet nr 9 2006, när jag var redaktör för denna OHELIGA SKRIFT!

Jag citerar ur "Skugga":

"Längst till höger fick han syn på tidningarna som vände sig till småtjejer. Full koll på kändistjejernas bitchande. Rösta fram Hollywoods sötaste vovve. 7 skönhetsmissar vi dissar. Knepen som får honom på fall. Idel kvinnor i redaktionerna, utom möjligen någon man på någon teknisk post. Han undrade hur dessa kvinnor uppfostrade sina barn. Om de även privat var lika angelägna om att cementera alla könsroller och se till att deras döttrar blev infantila, eller om de bara tog sig an uppgiften så länge det genererade pengar..."

Som upphovsmakare till dessa fördummande puffar (förutom Knepen som får honom på fall, den är inte citerad från samma omslag) skulle jag vilja svara romanfiguren Kristoffer och alla andra som travar runt där ute och spottar på tjejtidningar och dess INFANTILA och KÖNSCEMETERANDE budskap.

1. Jag cementerar GÄRNA könsroller. Jag är stolt över att vara tjej och allt som är supertjejigt. Problemet är inte vi tjejer som tycker om "tjejigheter" som makeup, mode, söta killar, hundar, hästar eller romantiska filmer - problemet är alla som ser dessa intressen som problem och av lägre rang än killhobbys eller neutrala hobbys som sport. Varför är det mer okej att samla på frimärken än bilder på gulliga hundvalpar?? Alla som kallar sig feminister men ser ner på tjejsaker, låt vara att de kanske en gång i tiden startat som SOCIAL KONSTRUKTION, kan fara till helvetet. Är man verkligen på tjejernas sida så säger man att deras intressen är lika mycket värda och lika vettiga som andra intressen. Och JA, det är många tjejers intresse, de är inte att tjejtidningarna kör ner söta hundar och bitchande kändisar i halsen på flickebarnen mot deras vilja. Tjejtidningar ger tjejerna vad tjejerna vill ha, sen var det begäret har sitt ursprung kan diskuteras i en annan fråga. Det finns en anledning till varför de flesta fjortisar föredrar Veckorevyn eller Frida framför Bang. Vi gillar dessa fluffiga grejer som mode, smink och kändisar - kom över det!!! Sparka inte på våra intressen om du är på vår sida, och sätt inga likhetstecken mellan att vilja läsa om Paris Hilton och att vara förstörd av sitt kön för livet.

Om man VERKLIGEN vill peppa tjejer så ska vi reclaima tjejigheten - strunt samma hur dessa tjejfenomen en gång startade. Om vi gillar läppglans och popidoler, stötta då det! 

Och kom över trams som att vi "sminkar oss för att bli poppis bland killar" eller att vi "känner oss tvingade att ha en minivalp för det har Nicole Richie". Smink är kul och vi sminkar oss även inför tjejmiddagar, och minivalpar är gosiga, inget tvång. Och rosa kläder KAN man faktiskt vilja ha frivilligt, och rosa BEHÖVER inte signalera underkastelse och kvinnlig tragedi.

NU BRUDAR TAR VI TILLBAKA BRUDIGHETEN OCH ÄR STOLTA - OKEJ?? Tjejer och tjejers intressen är lika riktiga och viktiga som killarnas, och det är INTE synd om oss för att vi tycker om skor.

2. Om kvinnor på redaktionerna - OCH DET KONSTIGA ÄR??

3. Japp, jag kommer definitivt vilja uppfostra min dotter till en tjejtjej. Det är ett underbart privilegium att vara tjej, och det tänker jag lära min dotter om jag får någon. Hon ska ta all sin fantastiska tjejiga glans och gå ut i världen och erövra den. Hon ska bli VD med Hello Kiity-pynt i mobilen, hon ska tjäna lika mycket som sina kollegor och kunna köpa handväskor för hela månadslönen om hon så önskar och hon ska få killar på fall och få dem att ligga på knäna och uppvakta henne

Men det är klart - vill min dotter inte gå i sin mammas rosa stilettfotspår så ska jag inte vara svår. Hon får göra precis hur hon vill och hon ska veta att hon är en fantastisk varelse, oavsett om hon vaxar bikinilinjen och har pushup eller inte. En string är lika fin som en boxerkalsong, och oftast har vi dem faktiskt för att de slippa troskanter som syns genom byxan, INTE för att alla killar ska bli galna och vilja sätta på oss.

4. Jag tror att jag talar för alla tjejer som jobbar på tjejtidningar när jag säger att vi jobbar för att vi älskar tjejer och vill ge yngre tjejer bra underhållning, vettiga artiklar som utvecklar dem (japp, det finns mer än kändisskvaller och mode om ni bara bläddrar) och stärka dem i deras roll som just TJEJER. Ingen börjar på tjejtidning för att man VILL att tjejer ska vara en underkastad ras som inte har högre ambitioner än att bli bra på att suga av killar med munnen full av jordgubbsläppglans.

Om ni bara visste så många brev jag fick som redaktör på Starlet från tjejer som menade att tidningen stärkte deras självförtroende, att den var som en vän i pappersformat och att månadens höjdpunkt var när en stunds verklighetsflykt damp ner i brevlådan. Det är därför man jobbar på tjejtidning, INTE för att det genererar pengar, för tro mig, det gör det inte. Att göra tidning för tjejer är ju inte lika snofsigt som att exempelvis skriva om ekonomi i någon dagstidning, och lönekuvertet är skamligt tunt. "Men vaddå, det är ju inget RIKTIGT jobb. Och dessutom har ni ROLIGT på jobbet! Det kan väl du göra gratis!". Det är DÄR vi har problemet mina vänner! It's all in the eyes of the beholder säger man som bekant...

Jag vill bara avsluta med att påpeka att efter jag slutade på Starlet ändrade den profil och blev mer inriktad på sex, och jag kan inte svara för vilka budskap som skickades ut efter omgörningen. Men jag står till hundratusen procent för den rosaglittriga pigga flickrumstidning som jag var med och gjorde under ett par år. Det var en jäkligt grym tidning som jag absolut skulle skaffat prenumeration på till min dotter om jag hade någon.

Upp och ner och upp igen - storyn om min vikt, matnojor och diverse dieter

(Jag bland digitala kakor och munkar - roligare än så blir det inte gott folk...)

Igår fick jag en fråga här på bloggen om hur jag håller mig så smal, så nu tänkte jag utveckla det ämnet lite. Är själv pinsamt intresserad av andras dieter och bantningstips, och kanske vill någon veta mina? I så fall, here goes (och var varnade - inga mirakeldieter kommer avslöjas!)...

Först av allt - jag är inte modellsmal på något sätt. Jag är ganska medelmåttig, kanske lite mindre (längd 169 cm, vikt ca 55 kg). Smal men inte spinkig. Däremot har jag ganska långa, smala ben, raka höfter och blygsam byst, och då ser man ju automatiskt lite mer utdragen ut (en närbild på min mage och jag är INGEN posterflicka för Viktväktarna precis...).

Andra viktiga punkten - jag är en extrem viktpendlare. Jag är inte en naturlig fettförbrännare, jag måste hålla kolla på kalorierna för att inte svälla. Precis som de flesta tjejer går jag upp och ner beroende på hormoner, vad jag är i för slags förhållande (bra med Beats för han är ingen videokrängkille), hur mycket jag festar och hur jag mår i själen. Är jag ledsen en period lägger jag antingen på mig ett par kilo, eller rasar utan ansträngning.

Som alla som känner mig vet var jag ganska kraftig åren efter studenten. Jag vägde ungefär 15 kilo mer än idag, strax under 70 kilo. Min livsstil var katastrofal. Efter studenten flyttade jag till London, sedan en säsong i österrikiska Alperna, sedan studentliv på korridor i Lund. Dieten var öl, mikromat, chips och övriga festsnacks, hämtpizza, nattliga kladdkakor och makaroner med ketchup och riven ost. En ganska vanlig meny för en 20-åring alltså. Vissa lyckas ändå hålla vikten, men inte jag. Som sagt är jag ingen genetiskt programmerad slimster, och utsvävningar går inte obemärkt förbi.

Jag tyckte inte om min figur, men den var inte ett tillräckligt stort orosmoln för att jag skulle göra något åt det. Istället klädde jag mig i lösa tunikor, empireklänningar och svart, svart, svart (alltid kjol, klädde inte i jeans). Dessutom var många av mina tjejkompisar i den här åldern lite smårultiga, och vi fnissade mest åt våra svällande rumpor, klatschande lår och dallrande magar. Kurvor är sexigt! tänkte jag, och ignorerade faktumet att mina "kurvor" satt varken på bröst eller höfter, utan på ryggen, magen och på kärlekshandtagen. Min mage hade större omfång än höfterna! Men som sagt, det var inget större issue, och det gick ingen nöd på vare sig pojkvänner eller beundrare (så en gång för alla - många killar ÄR faktiskt förtjusta i lite mjukhet!). Jag var ju också indietjej, och i indiekretsar bantar man inte (lustigt nog är många indiefolk antingen anemiskt spinkiga ELLER lite mulliga, aldrig en svennig 38..).

Efter ett år i Lund flyttade jag till London för att börja journalistlinjen på London College of Printing (idag London College of Communication), I London fortsatte vikten stadigt uppåt. Pubkvällar, hämtpizzor, Kettlechips, muffins till frukost - ja, ni vet. När jag bott i London ungefär ett halvår kom en gymnasiekompis till mig och hälsade på.
Louise och jag hade alltid haft IDENTISKA mått som tonåringar. Ganska nätta, men lite putig mage. Plötsligt skilde det mer än 10 kilo på oss. Vi som alltid delat garderob var nu flera storlekar från varandra (hon str 36, jag str 40-42). Det var mitt wake-up call (hade sommaren innan varit med en snabbis i Viktväktarna, men var helt enkelt inte redo att ge upp min livsstil). Jag ville också känna mig fin och kunna klä mig i roliga kläder - inte bara klä mig i saker som hade som syfte att DÖLJA min figur! Jag var ju modeintresserad, men jag var inte rolig att klä. Min kropp hade dåliga propotioner - som en potatis med tändstickor istuckna som armar och ben.

Så där och då, i februari 2001, tänkte jag att nu är det skärpning. Nu vill jag inte känna mig missnöjd längre. Jag behövde inte bli modellsmal, men jag ville i alla fall kunna köpa kläder i någon annan färg än svart och någon annan modell än påse! Så jag började sakta men säkert äta mer förnuftigt. Inget extremt till att börja med, bara mindre fett. Jag bad om 1/3 ost på pizzan, frukostmuffinsen blev low-fat muffin och chipsen stannade i skåpen mellan helgerna. När jag reste hem till Sverige ett par månader senare var alla överens om att jag såg smalare och fräschare ut.

Sedan blev jag smått fanatisk. Inte alls så att jag fick en ätstörning, men jag blev nyttoman och besatt av allt som var nyttigt. Jag läste böcker om näringslära, gick till homeopat och la ner vansinniga mängder pengar på färska smoothies och lowfatalternativ (att socker kunde vara en bov berörde mig inte, det var fettet jag ville åt!). Jag tänkte inte så mycket på vad jag INTE fick äta, utan var besatt av att äta mängder av sånt som var bra och hjälpte kroppen till nirvana. Varje gång jag käkade tänkte jag: "Vad gör nu detta för gott för hälsan då?". Dock tänkte jag inte motsvarande när jag hinkade Chardonnay och blossade festcigg, det hade bara gett ångest...

Runt 58 kilo stannade jag sedan utan större ansträngning. Levde sunt men normalt. Lagade bra mat i veckorna (mycket pasta med tomatsås, wok, veggoburgare...), och frossade på helgerna med gott samvete. Precis så som det ska vara. Små val som fullkorn istället för vitt bröd, vin istället för cider, riskakor istället för chips (Snack-a-jacks var min räddning!).

När jag var 24 stressade jag mycket på jobbet och var lite i någon kris. Kanske var det en 25-årskris, men jag tyckte att jag tappade fotfästet vad gällde det mesta. Ett sätt att känna kontroll var att kontrollera maten. Jag blev aldrig sjuk, men ibland tänker jag att det var nära. Jag var tunn, som minst 53 kilo, men kunde inte se det. Eller snarare, jag såg det, men jag tyckte det var snyggt och inte FÖR smalt. Min rumpa var obefintlig och fult platt, men det gjorde inget för magen var för en gångs skull också nästan platt.

Jag tror att de flesta tjejer någon gång i sitt liv kommer försöka ta kontroll över sina liv med hjälp av maten. Är man förvirrad inombords och rörig i hjärnan så är det ett enkelt grepp att försöka ta kontroll genom kalorierna. Var sedan gränserna går för ätstörning och sjukdom är vagt. Kanske var det ätstörning light jag hade? Jag vet inte, men något fel var det.

Under ett par åt jag INGET fett. Knappt ens till fest. Smågodis var okej, men inte en kaka, tårtbit, chipssmula eller ostbit fick tillträde till min kropp. Så otrevligt mot folk som bjudit hem på födelsedagskalas eller middagar tänker jag nu! Klart jag visste att jag inte blir fet av EN bit tårta, men det blev ändå så mycket hjärnspöken att det inte var värt det. Jag avstod hellre helt för jag fick fettångest som fick mig att ligga sömnlös om jag "tappade kontrollen".
Jag måste understryka att jag inte svalt mig på något sätt - det var bara fettet som jag undvek. Vanlig, nyttig mat, vin och godis var inga problem. Men en gnutta smör och jag vägrade öppna munnen. Åt jag på restaurang lindade jag in maten i servett för att absorbera fettet (kan iofs fortfarande hända!).

Sedan kom Christoffer in i mitt liv, och som sig bör när man träffar Den Stora Kärleken satte de romantiska middagarna sina små spår runt midjan. Inte så det störde, men mina jeans i storlek 25 gick inte längre över låren. Det var som att han skapade nåt slags lugn i mig (och tro mig, jag har inte mycket inbördes lugn av naturen...). Jag NOJADE inte längre över saker, inte heller så mycket över maten. Jag vill fortfarande vara SUND, men inte undernärd.

Efter ungefär ett och ett halvt år med Christoffer var det något som inte riktigt stämde. Jag åt återigen nyttigt, nyttigare än de flesta jag känner, och rörde på mig en del, men tycktes ändå bara svälla mer och mer. Inte så att jag blev tjock eller ens var i närheten av min forna stabbighet, men jag BORDE varit smalare. Typisk meny för en dag var yoghurt med bär och naturell müsli till frukost, sallad med några knäckebröd till lunch, frukt eller knäckebröd till mellanmål, yoghurt med bär och müsli till kvällsmat. Idag tycker jag det låter urfattigt, är ju superlite mat! Och ändå kom jag inte i jeansen. Varför?

Under ett läkarbesök upptäcktes det att jag har en kronisk inflammation i sköldkörteln, Det var ingen chock - min lillebror har samma grej, och tydligen är det vanligt att flera i samma familj har det. Funkar inte skäldkörteln så funkar inte ämnesomsättningen. Det finns en massa andra symptom också, men att ganska rejält öka eller minska i vikt är så gott som garanterat. Min ämnesomsättning stod typ på noll, och därför gick jag sakta men säkert upp trots mina musmatvanor. Jag fick Levaxin, en medicin som jag ska ta resten av mitt liv, och efter ett par månader hittade min kropp balansen.

I den vevan flyttade vi till Tokyo. Jag har tappat ett par kilo sedan dess, men det handlar nog mer om att jag fått ordning på ämnesomsättningen snarare än strikt diet. Vi äter ute typ fem kvällar i veckan, så jag är långt från mina fettfria yoghurt- och osötad müsli-middagar. Fast jag rör mig mycket här, det är en rolig stad att promenera i, och jag har tid till det.

Jag tycker det är underbart vackert med tjejer som har former, men min kropp klär bäst i att vara lite fettsnål. Mitt mål är inte att se ut som en modell, eller som en japanska för den delen, men att ha den storlek som ger min figur de bästa propotionerna. Man får jobba med det man har - jämför man sig med andra blir man bara frustrerad! Har man lite pojkig figur som jag blir inte tio kilo extra sensuellt på samma sätt som på pärontjejerna (jag blir ÄPPLE - inte fräsigt!).

Så, hur håller jag vikten idag, när jag varken är särskilt robust eller ranglig? Jag har jag en liten metod som jag kallar "Att välja sina strider". Vissa grejer sätter jag röd flagg på och undviker, annat är fritt fram utan dåligt samvete. Jag har "valt" att utesluta dåliga fetter ur min mat, och lagar aldrig mat med grädde, ost, smör eller mycket olja. Det fina är att ens kropp vänjer sig, och jag kan med handen på hjärtat säga att jag blir aldrig sugen på kakor, bullar, McDonald's eller chips av den enkla anledningen att det gått så många år sedan jag åt det. För mig är det inte att UNNA mig lite tårta - jag tycker inte tårta är gott. Ärligt. Det smakar smörigt och gräddigt och dessutom får jag ont i magen av laktos.

Däremot är jag ofta sugen på nyttig mat, min kropp har lärt sig att längta efter sånt som är bra för den. Låter präktigt, men så är det. Är jag bakfull vill min kropp reparera sig med frukt och matiga mackor, inte med dillschips och gårdagens pizza.

Min filosofi är att försöka hålla ett 80/20-system där 80% av grejerna man käkar är bra för en, och övriga 20% är crap, men det behöver man inte bry sig om för att man är så sund i övrigt. Välj striderna som sagt!

Jag önskar att jag var en av de där tjejerna som inte behövde tänka på vad jag äter - det är JÄTTEOCHARMIGT med folk som bantar och har en massa förbud för sig själva. Men jag måste ha vissa regler, annars får jag en figur jag inte trivs med. Så enkelt är det. Och jag äter hellre ganska bra alltid än unnar mig allt, går upp i vikt, och sedan tvingas banta.

Så jag gör det enkelt för mig och tackar nej till dåliga fetter. Däremot skulle livet bli torftigt om jag satte upp förbud för vin och godis, som jag älskar! En gång till - man får välja sina strider.

Saker jag äter obegränsat av utan dåligt samvete (och som uppenbarligen inte är ett problem) är:
* Frukt och grönsaker (såklart!)
* Ris, helst brunt, men blir vitt flera gånger i veckan också (sushi rememba?)
* Bröd - Älskar bröd! Men köper alltid hem fullkorn. På restaurang äter jag vad som bjuds.
* Godis - Min akilleshäll. Smågodis, särskilt lakrits, kan jag inte vara utan en dag. Jag tror på riktigt inte att alla blir feta av socker - jag går upp i vikt när jag äter FETT, men har aldrig märkt skillnad om jag äter mer eller mindre socker. Kanske är man olika känslig??
* Quorn, tofu, veggoburgare och fisk
* Nötter och avokado
* Japansnacks (återigen - struntar blankt i GI, bara det är low-fat)
* Frozen yoghurt - magontet är så värt det!
* Flingor och mûsli - men det måste vara med mycket nötter och russin, inga torra BranFlakes
* Mörk choklad
* Sojamjölk
* Italiensk pizza UTAN ost och extra olivolja
* Nudlar - särskilt soba. Gott och mycket nyttigt!
* Vin, champagne och cocktails av alla slag

Saker jag av princip inte rör (trots att jag VET att en gång är ingen gång, men jag vill helt enkelt inte ha)
* Smör
* Grädde
* Ost
* Chips
* Snabbmat, som indisk eller kinesisk takeaway, flottig pizza eller McDonald's-mat
* Friterade grejer
* Kakor och tårtor
* Mjölkchoklad och praliner
* Öl och starkcider
* Majonäs och feta dressingar
* Kött (inte på grund av vikten dock, har inte ätit kött sedan jag var 14)

Ibland måste jag dock sättas på plats när jag tenderar bli fanatisk på nytt! I påskas var jag på middag i Stockholm hos min kompis Sanna (gumman!!!) och hon skulle bjuda på middag. Hon skulle laga indisk curry, och i receptet ingick SMÖR. Jag fick ångest och bönade och bad att Sanna skulle skippa smöret. Då röt hon till minsann!
– Kan inte JAG få laga maten nu?!! Snälla, lite smör för smaken!
Och det är ju helt rätt - inte blir man tjock av en matsked smör i en indisk curry om man äter det en gång. Men kontrollspöket i mig fick panik - hjälp, det är ju mat som finns på FÖRBJUDET-listan!
Sanna lagade curryn enligt sitt recept, och den var himmelsk. Och kändes nyttig, trots den lilla smörklicken.

Vill också tillägga att jag inte tränar (det är så tråkigt), men går nästan överallt (och cyklar när i Sverige). Och viktigt - ÄT OFTA! Då är förbränningen stadigt på topp. Överhoppad frukost eller lunch är en KILLER!

Så - det var min lilla viktstory!

Upp och ner, toppar och dalar, belöningar och straff, kickar och dåligt samvete - en vild blandning, precis som för de flesta tjejer.

Fortsättning följer...
(alltid spännande att se vad som händer med oss viktpendlare!)

(PS. Mamma, förlåt för alla gånger jag torkar av din goda mat med hushållspapper för jag har fettångest, jag vet EGENTLIGEN att det är trams...)

Alltså, dagens ungdomar! – En eloge till Blondinbella och andra A-tjejer

(Skärmdumpar från blondinbella.se, bellme.se och sigrids.se)

Nu ska jag ta en avstickare från mitt vanliga Tokyodravvel och prata om ett mycket svenskt fenomen, nämligen BLONDINBELLA och generationen duktiga tonåringar.

Blondinbella, eller Isabella, är 17 år, har fler läsare än någon annan blogg i Sverge, driver aktiebolag, är sambo med killen, tjänar mer pengar på en månad än vad de flesta gör på ett år och har nyss startat en nytt företag, nätshoppen www.bellme.se som säljer en lyxvara till fyndpris varje dag. Hon siktar på en framtid som advokat och entreprenör och är involverad i politik. Dessutom äter hon förnufigt (någon Atkinsaktig diet om jag förstått det rätt), tränar på gym, har en gaykillkompis och tycker om vin. På toppen av det söt som en dag och orkar köra vidare på sin grej trots dagliga påhopp från svartsjuka dårar, ofta VUXNA (pinsamt!).

JAG FÅR GRAVA KOMPLEX!

Det här ägnade jag mig åt när jag var 17:

* Supa folköl och fulsprit i Stadsparken i Lund alternativt Kungsparken i Malmö
* Hångla i buskar med killar av tveksam natur (manodepressiv? SEXIGT! Inte duschat på fem dagar? COOLT!)
* Ha som mål att minst varje dag provocera min stackars pappa (aka Stenåldersgubben) halvvägs till hjärtattack
* Smälla sönder dörren till mitt flickrum och bli sur när mamma och pappa inte installerade ny dörr omedelbart efter vandaliseringen
* Fantisera om att flytta till London och bli ihop med en knarkande punkare à la Sid och Nancy
* Skriva enormt pinsamma låtar och dikter om trasiga flickor och svarta pojkhjärtan
* Röka ett litet paket Marlboro Lights per håltimme
* Skolka från gympan för att istället hänga på skolgården och röka
* Skippa skollunchen till förmån för godis från kiosken på Erik Dahlbergsgatan och morotstårta och läsk från Bagericaféet
* Låsa in mig på flickrummet och sminka upp mig/klä upp mig som en trashdoll, typ Courtney Love, och posera framför självutlösaren med en cigg i munnen och hotfulla, kajalsvärtade ögon
* Skriva nittiotaliga grungestatements md spritpenna på min kropp eftersom jag inte vågade riktig tatuering, typ "Teenage Whore" och "Doll Parts" efter låtar med mina idoler, Courtney Loves Hole. (Vid 19 års ålder gjorde jag sedan en riktig tatueing, i en S/M-shop i österrikiska Innsbruck! Detta ångras grovt idag kan meddelas)
* Shoppa de kortaste babydollklänningar man kunde hitta på H&M och teama med noppiga koftor från UFF och overkneestrumpor och vitblonderad hårmopp (vitt med viss dragning åt gult, pyntat med slarviga rosetter av svart sidenband)
* Hänga i mina killars replokaler
* Dricka whiskey och röka starka cigaretter "för röstens skull" och sedan spela in mig själv på portastudio i diverse bands replokaler
* Äta Gorbyspiroger till mellanmål varje dag och istället för att gå på gym fundera på hur smal man skulle bli om man började knarka
* Rispa hål i fingertopparna och skriva mitt trånobjekt du jours namn med blod i dagboken
* Hänga i backstagelogen så fort ett rockband kom till stan (Mejeriet i Lund och KB i Malmö, hur många kvällar har jag och mina tjejkompisar inte hängt i era rökiga bakrum och druckit av gratisölen?)
* Åka fast för falskleg - KB i Malmö, nästan ett år innan min 18-årsdag, lånat leg från tjej i trean. Fick gå med mamma till polisen, som roat undrade hur jag kunde vara så klantig att jag hade min EGET leg i samma plånbok som falsklegget.

Som ni förstår kan jag inget annat än att bli djupt imponerad av Blondinbella och de andra i "generation tonårsduktig". De är som vuxna i miniformat, som Barbiedockor med hjärnor och ambitioner och egna företag och häslosamma matvanor och garderober som skulle få SATC-Carrie att gråta av avund. Herregud, Blondinbellas liv är ju mer uppstyrt än mitt, och jag är en 28 år gammal GIFT tant!

Missförstå mig inte, jag skulle inte byta bort mina småstadsrebelliska tonår och oftast ganska hälsosamma upprorsanda mot något i världen, det gav mig någon form av karaktär och gott om vilda anekdoter, men jag blir imponerad av dessa unga tjejer som istället för att ligga fulla i en buske och hångla med en finnig Kurt Cobain-kopia går på entreprenörsträffar, dokumenterar sina liv i bloggar som de tjänar pengar på, sippar vin med måtta under mingliga förållanden och satsar på att VARA förebilder istället för att se sina förebilder i sönderknarkade rockstjärnor och olyckliga (och ofta seriöst skabbiga) liderskor.

Kanske tar Blondinbella och tjejer som hon ut vuxenlivet i förskott, men jag är i alla fall imponerad och tycker att det är jäkligt läckert med en 17-åring som räknas som en av Sveriges viktigaste makthavare. Det är en röst för unga tjejer på riktigt - rösterna jag lyssnade på, som Courtney Love och Kathleen Hannah i Bikinikill, var ju VUXNA förvirrade själar med alldeles för mycket dåliga substanser i kroppen.

När jag var redaktör för Starlet kontaktade jag modebloggerskan Sigrid, som i varje nummer fick skriva en krönika om mode, och ofta även snickrade ihop artiklar om mode och shopping. Läsarna ÄLSKADE Sigrid, som då var 17 år - en tjej i DERAS ålder som hade fingret lite extra pricksäkert på trendpulsen. Så klart såg Sigrid till att fakturera varje text ordentligt - det här är tjejer som är självsäkra nog att inse sitt värde (såna som jag skrev ju gärna gratis med förhoppning att en dag "bli upptäckt").

Sigrid var en av de första stora modebloggarna i Sverige, och hennes blogg var, och är fortfarande, en suveränt ambitiös källa för den modeintresserade. Det är ett RIKTIGT modemedium, inte bara ett geggigt hobbyprojekt. Och Sigrids krönikor och artiklar var ofta mer välskrivna och ambitiöst utförda än hennes vuxna frilanskollegors material. Hon var en av tidningens absolut bästa medarbetare, och hon var INTE ENS MYNDIG.

Och en notis till alla som tjatar om att Bella och gänget är förödande mot den unga generationen då de hetsar till shopping och lyxkonsumtion - det är väl bra mycket bättre att "hetsa" till inköp av en ny väska eller en tubtopp från Gina Tricot än att inspirera till knarkexperiment, destruktiv kärlek och stadiga inköp av cigaretter som så många idoler av den gamla skolan (ALLA mina så kallade förebilder rökte, knarkade, skadade sig själva alternativt hade extremt märkliga kärleksaffärer med faiblesse för det förödande). Stoppar man pengarna i en sparbössa istället för i tobakshandlarens hand under ett år så har man sin Miu Miu-väska. Vilket var värst nu igen sa ni, modebloggskritiker? Och sedan när blev det ett mer äkta intresse att samla på vinylskivor än vintageskor?

Här borta i Tokyo tar i alla fall jag av mig hatten och hejar på tjejer som Blondinbella och Sigrid.

Det är ni som kommer styra framtiden, tjejer!
(Och dessutom kommer ni vara smashing snygga livet ut, till skillnad från oss nittiotalsteens som närde oss på chips, folköl och Marlboros...)