Idag är det exakt fyra månader sedan vi fick veta att en liten bebis bestämt sig för att komma till oss.
Det känns som en evighet sen, samtidigt skulle det kunnat vara i förmiddags.
Man funderar väldigt mycket över livet när man ska sätta ett litet nytt liv till världen. Tankarna är existentiella och stora och rör upp ens insida på gott och ont. Liv, död, glädje, sorg, hopp, kärlek, oro, lycka - allt finns där. Jag granskar livet jag haft under lupp och skrattar och gråter och minns och våndas.
Jag är så emo!
Både när det kommer till bra känslor och dåliga känslor. Allt känns mycket större än vanligt. Oftast är det fint.
Förra veckan kollade jag i bloggens arkiv, och som jag grät!
Jag grät när jag läste veckorna där vår lilla skatt någonstans blev till (jag tittar på de gamla bilderna och undrar om jag ÄR eller INTE).
Jag grät när jag läste om tiden precis innan, när vi inte hade en aning om vad som snart skulle ske.
Jag grät lite i nostalgi över livet som var.
Jag grät lite över alla vinkvällar och min figur (man FÅR sörja en midja också!).
Jag grät lite över friheten som nu är aldrig mer.
Mest mest grät jag över så stort livet är och så snabbt det kan svänga.
Och så grät jag när jag tänkte på de dagarna när vi precis fått veta och hur ogreppbart allting kändes. Hur vi nästan studerade magen med förstoringsglas efter de första små spåren. Och hur stort och otroligt och häftigt det kändes att titta på varandra och konstatera att VI har gjort ett barn ihop. Så är det fortfarande - jag gluttar på Beats och tänker att WOW, tänk att HAN och JAG!
Idag är det alltså exakt fyra månader sedan vi fick veta. Det var oväntat men inte oplanerat.
Beats hade hunnit gå till jobbet och jag ringde ner honom totalt. Jag satt i hans morgonrock med handen som en paralyserad klo kring teststickan. Sen ringde jag Mia, en veteran på området "bebis i Tokyo". Vi träffades på Starbucks och hon var med när jag i något slags chocktillstånd ringde och bokade min första tid hos doktorn.
– Mushi mushi, my name is Maria and I think I might maybe be pre... pre... pregnant...
Redan samma dag ringde jag mamma och pappa - jag fattar inte hur folk kan hålla inte med såbt! Jag ville skrika inför hela världen. Beats familj invigdes också direkt.
På kvällen hade jag och Mia och våra gubbar middag på Beacon, där vi skålade i Virgin Marys och mineralvatten. Osäker på vad som gällde hoppade jag över ostronen, annars en Beacon-favorit. Beats hade med sig ett jättefång röda rosor och han var så stilig i kavaj och jag var så lycklig att just han var pappan till mitt barn. Det finns ingen jag hellre skulle vilja dela detta med. Aldrig.
På lördagen och söndagen bevakade jag och Biola det stora modeeventet Tokyo Girls Collection, och jag kände mig plötsligt supergravid! Tyckte redan att magen putade och att jag var lite... annorlunda än vanligt. Biola fick direkt veta såklart. Jag var alldeles rusig, nästan som när man är nyförälskad. Omedelbart började jag äta för två.
På måndagen åkte jag och Beats till Guam, och jag låg där vid poolen och strök min fortfarande platta mage och skrev långa texter till vår framtida bebis där jag redogjorde för varenda tanke och varenda händelse. Jag var nere på extrem detaljnivå av typen "Nu snorklar din pappa i poolen, vi köpte nya simglasögon till honom innan idag som visade sig vara av barnmodell, men han har dem ändå. Han älskar att simma, din pappa! Precis som du gör nu, vår lilla skatt".
I hårddiskkraschen förlorade jag alla anteckningar från första en och en halv månaden.
På kvällarna gick vi på restaurang och jag kunde knappt socialisera för jag bara stirrade på Beats vinglas. Jag hade just insett att jag hade nio månaders avhållsamhet framför mig och höll på att smälla av.
Hela den veckan på Guam gick vi runt i en rosa dimma. Det finns liksom inga ord, man bara sitter som två fån mittemot varandra och bara JÖSSES! Vad händer nu med våra liv?
Sen kom vi hem till Tokyo och gjorde första ultraljudet. Den lilla bönan i magen var bara några veckor gammal. Jag vägde tio kilo mindre än vad jag gör idag.
Ja, och nu står vi här. Halvvägs.
Lite mer till och mer - 18 veckor kvar!
Jag med kalaskulan i vädret och känslorna plåstrade över hela huden. Beats med handen stadigt på magen och ständigt redo att ta emot en lipande alternativt hyperuppskruvad fru.
Det är härligt, konstigt, omvälvande, läskigt, ibland jäkligt obekvämt, men alldeles allldeles underbart.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar