OPENING CEREMONY TILL TOKYO - 2 DAYS 2 GO!

Om två dagar smäller Opening Ceremony upp portarna till sin första internationella butik. I Shibuya såklart. Alla är vilda och galna av upphetsning, och med rätta! Det finns nog ingen roligare stad att öppna butik i. Vilken publik! Vilken energi!

Såväl Jeremy Scott och Billykirk har skapat små kollektioner dedikerade till Tokyo (Jeremy Scott-linjen finns också i limiterad upplaga i NY och LA, och Billykirk-kollektionen kommer senare släppas i USA). M Blash featuring Gus Van Sant och Jena Malone har gjort en kortfilm för att fira nykomlingen, och Chloé Sevigny sitter väl på planet as we speak. Hon kommer garanterat vara på plats på lördagens öppningsfest - måste få en glimt!

Jeremy Scotts troll-tisch - skapad med Tokyo i tankarna

Själv hoppas jag lägga nävarna på den särskilt framtagna tygväskan med små roliga "trinkets" - tandtråd i tandformad box, hajformad flasköppnare och måttband i glödlampa av plast. KAWAIIIIIIIIIIIIIII låter det från Shibuya!


OPENING CEREMONY TOKYO
SIBUYA SEIBU MOVIDA
21-1, UDAGAWA-CHO, SHIBUYA-KU, TOKYO

Märken/designers: Bland annat Alexander Wang, Other Music, Nom de Guerre, Boy/Band of Outsiders, Chloe Sevigny for Opening Ceremony, Pendleton, Heath Ceramics & The Row

Photo credits - Opening Ceremony blog

JAG BLEV VISST MED ROSA SKINNPAJ! ♥

Efter att ha vältrat mig i vegansk, politisk korrekthet på Manna åkte jag till Harajuku och träffade söta Emma (blondie på bilden nederst!). Vi strosade runt i Harajuku och kollade in en street art-butik med killer-posters samt suveräna vintagebutiken Space, där man kan fynda Tsumori Chisato-blusar, Chloé-klackar och Balenciaga-brillor till vrakpris. Emma köpte en supersnygg jeansjacka, jag suktade mest och körde mitt "inget lönt att shoppa nu"-mantra på repeat i huvudet.

Sen hamnade vi på Goocy, min akilleshäl.
Och där var den. En rosa, bebismjuk skinnjacka med blixtlåsdetaljer. Kärleken. Jag slog till. Det är min present till mig själv och den ska ligga i sitt silkespapper tills vår bebis är ute. Först då får den invigas. Vet inte varför, för den funkar nu också, men känns som en grej jag vill ge till mig själv i present att kickstarta min mammaliv i. Jag ska trippa runt med min lilla bebisflicka på armen i rosa skinnjacka.
Jag köpte till en svart t-shirtklänning med rosa tryck, och den ska också invigas är jag är hot mami i rosa skinnpaj, nitklackar, stuprör som INTE är av trikå och världens sötaste, ljuvligaste lilla flicka i famnen.

Nu kom Beats hem, nu håller vi kväll!

Min nya kompis Emma

Älskade Goocy i Harajuku (mittemot Marc by Marc Jacobs)

Ångest hos Comme des Garçons

Foto: Dazed Digital (dazeddigital.com)

Det finns inga butiker som är mer ångestladdade än Comme des Garçons.
Ingen musik, bara gravlik tystnad.
Personalen likt robotar med stenansikten, utpositionerade som generaler på jämnt avstånd. Fast döda generaler.
Det är ju hela konceptet att det ska vara mystiskt och alienerat från det kommersiella. Det finns ingen hemsida, intervjuer med Rei Kawakubo är lika frekventa som regnfria midsommaraftnar och det hela är konceptuellt och... svårt. Vilket är fine. Man ska odla sin nisch här i världen. Bygga sin myt.

Igår utspelade sig en fars inne på Magazine Alive, guerillabutiken som CdG satt upp tillsammans med Vogue Nippon i Dover Street Markets gamla lokaler.

Jag och Mia var där för att smygfota. Att be om fototillstånd för det lilla vi behövde är ett alldeles för stort projekt. Jag ordnade både fototillstånd och intervju med pr-chefen för flaggskeppsbutiken på Omotesando för två år sen, för ett reportage i tidningen KING, och det var så mycket regler och godkännanden att jag var nära att hyra en bulldozer och riva skiten i ren frustration.

Så.
Jag och Mia glider in på butiken. Det är tyst. Här och var gravallvarliga expediter, helt klädda i svart. Händerna knäppta.
Och så precis som att han luktat att vi har något i kikaren kommer han. En liten expedit av europeiskt ursprung. Fransk eller italiensk brytning, pudrat ansikte och orörlig min.
Under tio minuter är han som ett plåster i ändan. Eller en fastmonterad staty.
Tar vi ett steg åt höger tar han ett steg åt höger.
Utan att röra en min.
Han skrider ljudlöst i våra fotspår.

Jag försöker avleda honom. Går bort från Mia och hennes dolda kamera och fingrar på en Philip Lim-skinnjacka. Berömmet skinnet. Frågar om en plånbok.
Men då är det ju bara att Mia får ett annat plåster.

Vi var uppe på galleriet på andra våningen och kollade en utställning av Terry Richardson. Den lille mannen stod bakom vår axel framför varje bild medan vi artigt begrundade konsten.

Sen gick vi. Tänkte att vi tar en bild på skyltfönstret eller fasaden, det är inte så noga. Behöver bara en bild till en liten liten grej.
Men inte ens på trottaren får vi vara oplåstrade!
Nej, då dyker en allvarlig svartklädd expedit upp I SKYLTFÖNSTRET och övervakar oss.
Jag upprepar.
Han står, likt en staty, i skylten och betraktar oss. Utan en min.

Konceptbutiken Magazine Alive och jag kommer nog inte ses på ett tag.

Här bild på skylten, strax innan den arga tomten dök upp.

Trend i Tokyo – "Real Clothes" VS internationella megabrands

Det ska verkligen sägas. Japanerna är galna i internationella märken. Superbrands som Louis Vuitton har en väska på varenda japanskas arm, och trots att boomen för "compensation dating" peakade på 90-talet så säljer fortfarande unga tjejer sin tid (och ibland sina trosor) till gubbar för ett Bulgari-halsband.

Sedan H&M öppnade förra månaden i Ginza har köerna ringlat kvarterslånga från tidigt morgon till midnatt, och det finns flera tidningar som helt skippar japanska märken i sina modereportage. MEN, tittar man bakom accessoarerna från LV, Gucci och Bulgari så är verkligheten inte så enkel som att alla unga japanskor gläfsar som hundar efter västerländskt mode. Tvärtom. De allra flesta föredrar så kallade "real clothes".

"Real Clothes" är samlingstermen för japanska budgetmärken som säljs på stora varuhus för unga som Shibuya 109, Laforet, OIOI och Parco. Real Clothes-märkena följer bara mycket vagt, om alls, de inernationella catwalktrenderna, och grundar istället sina kollektioner på sina köpares egentliga behov. Vad vill en VERKLIG Shibuya-teen ha? Och en VERKLIG 23-årig Office Lady som inte har mycket pengar över efter att ha lagt hela årslönen på en LV-plånbok?

De flesta tjejer man ser på gatorna bär till största del real clothes. Den grupp fashionfolk som bär toppdesigners och kreativt utmanande outfits är faktiskt ganska liten, om än väldigt mediaexponerad i väst.
Tokyos svennebrud (Suzuki-san) läser tidningar som CanCam och ViVi som tipsar om det senaste inom Real Clothes, och ignorerar mer internationella tidningar som Vogue, ELLE och NYLON. Hon shoppar oftast från märken som Moussy, Jeanasis, Love Boat eller FurFur hellre än Zara, Diesel eller Topshop, och ger blanka fasiken i Paris eller NY Fashion Week till förmån för Real Clothes-modeveckan Tokyo Girls Collection. Tokyo Girls Collection är en öppen modevecka för tjejerna som i slutändan ska köpa grejerna, inte så mycket ett creddigt branschevent som lättsam trendfestival.

Det är svårt att förklara fenomenet i korthet, men kärnan i det hela är att vi misstar oss grovt när vi tror att Japan är en guldgruva där man kan "bli stor" utan större ansträngning. "De shoppar ju allt de hört är poppis i väst", hojtar förståsigpåarna. Nej, det gör de inte. Vissa gör, men långt långt ifrån alla. De flesta klär sig enligt JAPANSKA trender i JAPANSKA märken, läser JAPANSKA tidningar som visar JAPANSKA kläder på JAPANSKA kändismodeller. Visst är Kate Moss cool här också, men lokala "real models" som Ebi-chan eller Rinka är tusen gånger mer populära än toppmoeller. De är vanliga tjejer som de flesta kan relatera till och tjänar miljoner på böcker om nåbar skönhet (med japansk budgetkosmetika!) och enkla stylingtips.

Det är märkligt egentligen att vi i väst har stannat vid japanskornas handväskor. Vi ältar om och om igen att "Jamen de där japanerna, 90% har något från Louis Vuitton, och de är helt GALNA när de kommer till butiken på Champs Elysée!" Ingen verkar särskilt intresserad av varifrån den vanliga japanskans jeans kommer eller var hon köpt sin kavaj med japanska propotioner och en trend som rimmar med det hon läst i CanCam.. Sjukt många har något från LV, men det är ETT plagg av hundratals. Resten är Real Clothes.

H&M kommer precis som i resten av världen snabbt bli en institution på den japanska modekartan, men jämfört med den enorma marknad japanska "Real Clothes"-märken som redan finns är H&M och andra västerländska megabrands knappast utan konkurrens.

Jag kan bli lite ledsen när man tänker på det här konceptet som Schyfferts "Stor i Japan" bygger på, att om man inte lyckas någon annanstans så finns det alltid en marknad i Japan. Och ja, det FINNS en marknad i Japan. De är 168 miljoner människor där 90% anser sig tillhöra medelklassen och köpkraften och trendkänsligheten är enorm, MEN den stora marknaden föredrar det trygga inhemska som är producerat för DEM, inte grejer som är uttänkta av någon europeisk toppdesigner för musan Kate Moss. Japaner är inga maskiner som äter allt man matar dem.

Det är nog lätt att bli förvånad och tycka att japanskorna klär sig ohippt när man kommer till Tokyo första gången och förväntar sig undra procent coola spexiga japaner. Men faktum är att japanskorna är HYPERmoderna och deras butiker fylls på med nyheter varje vecka, fast allt enligt DERAS trend-o-meters, inte våra. Visst, alla världens trender och det mest creddiga i universum går att hitta i Tokyo, men svenne-Japanen konsumerar ofta helst japanskt. Modetidningarna sätter ihop färdiga outfits för månadens alla dagar för sina läsare, och då är det INTE Marc Jacobs och Chloé utan Lip Service, Lowry's Farm och alla andra märken som säljs för nästan ingenting på varuhus över hela Japan som hamnar på inköpslistan.
Jag däremot, med mina europeiska propotioner och faiblesse för europeiska modetidningar och stilikoner, är JÄTTEGLAD över H&Ms intåg i Tokyo. Frågan är bara när jag kommer fram i de milslånga köerna av nyfikna japanskor...