24 hour party people

Den senaste månaden har varit en enda lång, drömlik fest. Nästan varje kväll är det något på gång, och jag älskar varje sekund av dessa dekadenta sommarkvällar med flödande vin, höga klackar, fnitter, böljande klänningar och nya, fantastiska människor.

I lördags började kvällen hos Swedish Style-Caroline. Vi sippade vin och pratade om min och Christoffers dag på jordbävningsträningen (se nedan!). Sedan sprang vi genom ösregnet hem till Frederik, världens roliagste gaykille och svenska ambassadörens kock. Där väntade cocktailmingel med ljuvliga viner och snittar. Vi stuvade in oss i en taxi och for till italienska restaurangen La Boheme, där vi åt kungligt (vinkokta musslor - aaah!) och sippade mer vino. Runt midnatt började folk bege sig hemåt, men jag, Christoffer, Caroline och hennes kille Claes åkte till den hemliga, röda baren utan namn (se inlägg nedan). Det är som att kliva in i Alice i Underlandet - helt surrealistiskt och magiskt. Det är minilitet och taket är helt proppat av kristallkronor. På väggarna är det kitsch overload med jakttroféer, rådjurshuvuden och en miljon annat pynt. Vi drack ett par drinkar och jag tog foton, men blev tillsagd att det är förbjudet att fota denna hemlighet. Detta är en bar som vägrar ge ut sitt telefonnummer, så ni kan ju förstå hur måna de är om att bara kännas till av den "innersta kretsen". Jag vet att det är elitistiskt, men jag blir lite pirrig i magen av sånt, att vara med om något som är exklusivt och lite svårttillgängligt. Här är en smygbild!



I alla fall, tipsy och glada fortsatte vår kvartett mot Piano Bar, som är en så kallad "nomi-ya", det vill säga en bar som är så liten att det inte får plats mer än tio personer. I Shibuya finns en gränd som kallas "Drunkard's Alley", där trettiotalet nomi-yas ligger inklämda under Yamanote-linjens spår, och Piano Bar är modemaffians minimala vardagsrum. Som tur var så var ingen annan där just när vi kom, så vi fick det lilla rummet för oss själva. Stället drivs av samma gäng som kör namnlösa baren, så inredningen gick i samma still fast ännu mer Alice i Underlandet-drömsk. Blodrödda väggar, plyschsoffor, djurhuvud överallt, kristallkronor... För att komma upp till baren måste man klättra upp för en brant, smal och ranglig trappa. Här inne spårade vi dock ur lite och fick i oss inte mindre än två flaskor champagne. Hur vi lyckades ta oss ner för trappan när vi skulle hem är ett mirakel. Men det var så underbart, filmiskt och jag hade intensiva lyckokickar i hela mig, och champagnen gjorde nog sitt också. Här är jag i trappan:



Igår var vi på en konstnär som heter Johnnys vernissage på italienska restaurang Bice på 47:e våningen. Johnny är Carolines kompis, och en underbart udda men hjärtevärmande typ. En av hans vänner som var på plats igår var Vatikanens representant i Japan, en gammal präst. Bara det liksom, det är inte snubben man brukar festa med. Utsikten var magnifik, utanför fönstret bredde stadens nattljus ut sig, och vinet, diskussionerna och maten flödade. Christoffer åt kanin, den läskiga barbaren, och jag bara bubblade av glada känslor ännu en kväll. Nu jäklar livet, nu kör vi!