Fredagsmisär som mot alla odds blev fredagsfest

Fredagen var MISÄR. Här är några anledningar...

1. Känner mig så himla ensam och utan fotfäste i min nya värld. C bara jobbar och jag känner typ ingen. Jag har ju min fina tjejer Anna och Åsa, men de har varit bortresta och varit bokade på alla möjliga och omöjliga sätt senaste tiden, och förutom dem har jag inga kompisar man bara ringer spontant och chillar med. Är så trött på mitt eget sällskap att jag knappt orkar se mig själv i spegeln.
2. Hatar att vara frilans. Hatar att vara käck och smöra för en massa redaktörer och försöka övertyga dem om att de ska anlita mig när jag är inne i värsta självförtroendedippen och inte ens kan övertyga mig själv om att något jag gör är bra. Hatar att inte ha någon "partner in crime" att bolla idéer med och peppa med och svära ihop med när någon redaktör är snorkig och man känner sig minst i världen.
3. Fick reda på att ett jobb jag hoppats på så mycket att jag trodde jag skulle spränga tummarna så hårt jag höll dem inte blev mitt pga av att jag inte kan japanska. Det var ett jobb för H&M när de startar upp i Japan, och det kändes så... perfekt. Jag sörjer verkligen det jobbet trots att det aldrig blev mitt.
4. Var hos frissan i fredags. Han kunde inte ett ord av den engelska som utlovats i annonsen, och resultatet blev att jag klev ut alldeles för korthårig, tunnhårig och tantigt uppklippt. Räcker det inte med att jag är lessen, måste jag vara fulast i stan också?
5. Det var fredagskväll, veckans festligaste vecka när man ska smälta veckan med hjälp av vänner och vin, och jag satt själv i vår pyttelya och slösurfade på nätet (jag kan som sagt inte se tv pga språkbarriär), och tittade ut genom rutan på ett tokyo som puttrar och lever och grät för att jag är så ensam och inte är med där ute i den fredagsfestliga neonstaden. Klockan var nio och inte ett tecken från mannen, och jag började fantisera om vad jag vill göra med kawai och yoshihara och de andra i c's team som jobbar hela nätterna och tar honom med sig. Det är DERAS fel att jag är ensammare än en pestsmittad nästan jämt.

MEN..... När misären var på topp och all mascara befann sig nere i munhöjd (och jag låg på soffan i mjukisdres och bara stirrade på samma fläck i taket) ringde luren.

JAG: (snyft) Hallå?
C: Hej älskade! Duuu, vi ska till Park Hyatt nu.
JAG: (Tänkte att han skulle på after work-drinkar med kawai och gänget och att min loneliness skulle sträcka sig låååångt in på småtimmarna). Mmhm, okej.... (snyft)
C: Så sätt på dig finkläderna nu, jag hämtar dig i en taxi om en halvtimma.
JAG: Vaaaa? Vadåå, ska vi... jag...?
C: Japp, jag tänkte att vi ska fira lite. Sätt igång nu och gör dig fin!
JAG: Å älskling (glädjesnyft), how I love you.
C: Och jag dig. Jag ringer när vi är utanför.

Det var som i en romantisk film. Jag torkade bort allt mascarakladd och la i rekordfart en ny make, stylade min nya tantfrissa till det bästa, bytte mjukisbyxorna (mannens i XL) mot en piffig liten partyblåsa och morgontofflorna mot mina högsta klackar, haffade lilla aftonväskan och slängde mig om halsen på min man så fort jag såg den gula bilen på vår uppfart, farligt nära att gråta igen.
En halvtimme senare satt vi 52:e våningen på Park Hyatt (japp, Lost in Translation-baren, den är såååå stylish), drack Bellinis och mumsade pizza och frukt.

Min älskling är den bästa, vad gjorde jag i ett gammalt liv som gav mig karma att få honom? Fredagen som kunde ha blivit dagen då jag blev snuvad på drömjobbet, snuvad på frisyren och höll på att gå under av ensamhet är nu istället fredagen när den underbaraste killen kom farandes i en gul taxibil och swischade iväg mig till ett underbart ställe med underbara drinkar i en underbar stad och gjorde en ömklig dag ganska underbar ändå.



Här är han för någon vecka sedan när han kom hem och överraskade frugan med skumpa. Å chris beats, how I adore you!