Visar inlägg med etikett Shibuya. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Shibuya. Visa alla inlägg

torsdag 27 augusti 2009

OPENING CEREMONY TILL TOKYO - 2 DAYS 2 GO!



Om två dagar smäller Opening Ceremony upp portarna till sin första internationella butik. I Shibuya såklart. Alla är vilda och galna av upphetsning, och med rätta! Det finns nog ingen roligare stad att öppna butik i. Vilken publik! Vilken energi!

Såväl Jeremy Scott och Billykirk har skapat små kollektioner dedikerade till Tokyo (Jeremy Scott-linjen finns också i limiterad upplaga i NY och LA, och Billykirk-kollektionen kommer senare släppas i USA). M Blash featuring Gus Van Sant och Jena Malone har gjort en kortfilm för att fira nykomlingen, och Chloé Sevigny sitter väl på planet as we speak. Hon kommer garanterat vara på plats på lördagens öppningsfest - måste få en glimt!

Jeremy Scotts troll-tisch - skapad med Tokyo i tankarna

Själv hoppas jag lägga nävarna på den särskilt framtagna tygväskan med små roliga "trinkets" - tandtråd i tandformad box, hajformad flasköppnare och måttband i glödlampa av plast. KAWAIIIIIIIIIIIIIII låter det från Shibuya!


OPENING CEREMONY TOKYO
SIBUYA SEIBU MOVIDA
21-1, UDAGAWA-CHO, SHIBUYA-KU, TOKYO


Märken/designers: Bland annat Alexander Wang, Other Music, Nom de Guerre, Boy/Band of Outsiders, Chloe Sevigny for Opening Ceremony, Pendleton, Heath Ceramics & The Row

Photo credits - Opening Ceremony blog

måndag 27 oktober 2008

Kawaiiii - modespaning i Shibuya ♥



Jag gör en fashion-paparrazzi i Shibuya och fångar denna lilla docka. Hon vände sig tyvärr om, men hade finaste tjockispagen med full lugg. Och skorna är ren kärlek

onsdag 6 augusti 2008

Tokyos apokalys - tolkat av Tokyo Genso




För alla som lever i Tokyo är väntan och skräcken inför domedagen lika central i vardagen som att ha koll på var man hittar de mest prisvärda sobanudlarna eller vilken tunnelbanelinje som tar en snabbast till kontoret. En dag KOMMER en mastodont till jordbävning skaka sönder stora delar av Toyko, och vi vet att den dagen The Big One slår till är turen och slumpen minst lika viktiga som överlevnadspaket och evakueringsplaner.

Jag är i perioder livrädd (särskilt sedan några synska koreaner i Martins japanskaklass sa sig ha haft uppenbarelser att den kommer år 2008...). Mest rädd är jag att tappa bort Beats. Inget får NÅNSIN hända honom - han MÅSTE bli gammal och hålla mig i handen även den dag vi är senila och höftlederna hänger nere i skorna.

I alla fall - den här fruktan och mycket realistiska väntan på Förödelsen skildras då och då av japanska konstnärer, författare och filmskapare.
Gänget bakom Tokyo Fantasy (Tokyo Genso) har photoshoppat en serie foton av nyckelplatser i Tokyo, som Shibuya och Shinjuku, och skapat en bild av hur de här platserna kan se ut efter att en superbävning ödelagt staden och lämnat den att växa igen av vild grönska.
Vackert, sorgligt och totalt livsfarligt för min redan fulltankade ångest...

Alla bilderna föreställer Shibuya - stadsdelen där vi bor.

onsdag 16 april 2008

Blev jag NAMPAD?!? Om japansk streetraggning.


Alla fenomen blir ju lite mer dragna till sin edge i denna cirkus till land, och raggning är inget undantag. Idag ska vi prata om nanpa, eller nampa. Detta är burdus raggning på främling som oftast sker på gatan, men nampa kan även utövas genom så kallade telefonklubbar (se gamla inlägg!) eller datorn, och i sin mest påstridiga form kan denna raggningsmetod borderlina till vad vi i Sverige skulle kalla sexuella trakasserier.
Det är så gott som alltid killar som utövar nampa. Är det en tjej heter det gyaku nampa - omvänd nampa.

Så, vad är skillnaden mellan vanlig, hederlig raggning och japansk nampa? Framförallt att det sker på öppen gata, mitt i dagsljus och då utan alkoholisk influens. Killen har ofta på förhand bestämt sig för att innan dagen är slut ska han ha fått med en brutta till något närliggande lovehotel, eller i alla fall fått mata in ett par nya mobilnummer i sin keitai denwa (mobbe). Japanska killar är inte alltid tuffast i hagen, och att ragga på damer man redan känner, typ genom jobbet eller kompisar, känns för många mycket jobbigare än att stoppa en total främling på gatan och testa lyckan på.

Eftersom detta är Japan är nampa seriös business. Det finns en lång rad hemsidor som listar öppningsfraser med hög potential att lyckas ("Du har fina kläder" har hög potential enligt undersökningar), och killarna som ägnar sig åt denna streetraggning kallas nanpashi.
Shibuya är så klart centrum för Tokyos nampa-aktiviteter, och på helgerna flockar hopfulla killar till gatorna runt shoppingparadiset Shibuya 109 för att nampa tjejer. I Shibuya ligger också kärlekshotelltäta Love Hotel Hill - vilken slump!

I alla fall, jag tror banne mig att jag, en gaijin, blev nampad i Shibuya igår! En typisk Shibuyastylad kille (spretfrissa, spetsiga boots, docksöt) dök upp bakom mig (mitt mörka, raka hår är lite förrädiskt) och började snacka loss som SATAN. Jag uppfattade inte många ord, men "denwa" snappade jag minsann upp. Hohoho, jag har härmed gjort min debut bland Shibuyas nanpashi. Undrar om han hade siktat in sig på att plocka med mig på middag, izakaya, karaoke och slutligen lovehotel... Stackars, han måste blivit helt skärrad när jag vände mig om och avslöjade ett par skandinaviskt blå ögon. Fast nanpashi-grabbarna är målmedvetna - nappar inte Dam Ett så kör de vidare med samma taktik på Dam Två, och så fortsätter det tills the deal is sealed.

Känns som att jag i och med denna exponering för nampa kommit ännu ett litet pyttesteg närmare kulturen i mitt nya hemland. Mycket nöjd.

lördag 8 mars 2008

"Honto da! Ero ero ero!"


"Ero" är kort för erotic och har blivit lite av ett buzzword här borta. Man ska vara ero-kawaii (sexigt söt), ero-kakkoi (sexig cool) eller bara ero. Ero är nya kawaii, alltså ett rättsnöre och ideal som precis alla vill anamma.

Igår när Beats väntade på mig i Ginza stod han bredvid två tjejer som tittade på foto i den enas mobil. Det måste kommit upp en riktigt hot bild, för plötsligt går de i gång i kör: "Hontooo da!!! Ero ero ero!!!". Hihi, låter riktigt roligt tycker jag. Så goofigt på något vis. Jag börjar typ tänka på Eros Ramazotti, och det är fan INTE sexigt. Honto betyder typ "verkligen", så honto da är i detta fallet ungefär "Wooow! E de saaant?!?" gissar jag (tjejen som hoppade av japanskakursen ska kanske inte leka fröken...).

Ok, NU in och väcka min ero make. Håll till godo med några ero grabbar ur Shibuya-stilbiblen för killar, Men's Egg.. Ero ero ero!

onsdag 13 februari 2008

Långa torgvantar


Jag älskar torgvantar av alla former och slag, men de här är nog lite extra favoriter just nu. De går långt långt upp och värmer fint när vintern löper amok. Och så kostade de bara 20 spänn i gallerian under Shibuya-stationen (ta 3 för 60 kr - I like!).

onsdag 6 februari 2008

Object of affection - Pandakameran från Polga

Häromdagen strosade jag runt på Loft, ett slags hobbyvaruhus i Shibuya som svämmar över av saker man vill ha - allt från retrolampor och japanska bantningspiller till snyggaste kalendrarna och överdesignade kaffekokare - och hamnade framför hyllan med "toy cameras". Här står de spexigaste kameror du någonsin sett uppradade och tävlar om din uppmärksamhet. Jag blev alldeles handlöst rusande betuttad i den här pandakameran och bara måste ha. Årets valentinepressy är solklar.





Visst är den en pärla! Pandakameran kan beställas online också, på Superheadz (bara på japanska tyvärr), tillsammans med en massa andra bedårande leksakskameror och mer proffsiga polaroidkameror från Polga (Polaroidkamera + Holgalins = Polga). Här finns mängder av roliga saker som de isbitsstora, kubformade 110-kamerorna som har kawaiiga djurtryck och hängs i nyckelringen, men också mer proffsiga polaroidkameror i galna förpackningar. Här är några extra fina toyisar.





Än en gång - japanerna knäcker på att göra saker som får en att se rött av ha-begär.

tisdag 5 februari 2008

Who's that girl?




Inte så lite 80-tal är kombon kort volangkjol/ballerinakjol och skinnpaj. Skulle någon inte greppa det har jag slängt på Debbie-tischan för att vara på säkra sidan.
Den lilla kjolen införskaffades igår på Parco-varuhuset i Shibuya, på butiken Heather, som plåster på såren efter en misslyckad pluggdag som inbegrepp alldeles för många Starbuck's-lattes och i bordet slammade pennor.
I Tokyo är den lilla lilla volangkjolen överallt, oftast i sällskap med bikerboots och trånga skinnjackor. Vet dock inte om mina skandinaviska stockar ger plagget samma rättvisa som japanska tändstickeben - vissa tjejer har lår som jag hade kunnat nå runt med tummen och pekfingret - men det gör inget. Jag är glad i min volangis, punkt slut.

Nu, tåg till skabbskolan och skabb-Korea Town och plugga stimulerande verbböjningar och kanjitecken inför nästa veckas midtermprov.

fredag 1 februari 2008

Tokyos fashionfrissor



Nu ska vi prata hår! Att Tokyos gator är som ett enda stort kluster catwalks och att japanerna är världsbäst på innovativ styling är ingen nyhet, men det snokas inte så mycket i deras kanske mest fåfänga område - håret.

Bad hair-days finns inte i Japan. En japan skulle aldrig tillåta det. Glöm att slänga håret i småflottig tofs eller trycka en mössa i döljande syfte (gärna mössa, men då som accessoar), här jobbas det hårt framför spegeln varje morgon.

Låt oss börja med att göra klart att det ingenstans i världen är så tätt mellan frisörsalongerna som i kvarteren runt Aoyama och Shibuya. I Shibuya beräknas det finnas en salong per 230 invånare. Det är galet många. Dessutom är det inte ett ruinerande projekt att gå till frissan, så de flesta kan kosta på sig att underhålla håret så ofta att det aldrig blir ful utväxt eller risiga toppar.

Så gott som alla japaner har tjockt, spikrakt och svart hår, och det är just detta så många jobbar så hårt på att slippa. Jag är mörkare än de flesta japanska tjejer (unga tjejer, när man blir vuxen på riktigt passar det sig inte att spexa). Väldigt få har naturligt lockigt hår så det är självklart ett ideal att ha midjelånga korkskruvar. Mest tydlig är den här crazen för lockar i Shibuya. Tusentals Shibuya-gals (eller gyaru som det blir på japanska) sportar blonderade lockar ner till midjan. Ingen med självrespekt lämnar hemmet utan att ha stoppat ner locktången. Längden fixas med extensions. De ser ut som seriefigurer - pyttesmå kroppar och enorma hår (och milslånga permanenta lösfransar).

Som alltid i japan identifierar de flesta sig med en grupp, och man ser direkt på stilen vilken kategori han eller hon platsar i. De yngre kallar sina grupper "tribes". GothLolita är en tribe, Shibuya-gal en annan, Harajuku-girl en tredje, cosplayers en fjärde osv osv. De äldre är inte lika extrema, men ofta minst lika noga med att ha en tydlig röd tråd i sin look som visar vilken samhällsgrupp man svurit sig till. Till och med de enorma massorna salarymen har samma prydligt klippta frisyrer, medan de snälla office-flickorna som använder kysk dräkt och minimalt med smink gärna håller håret naturligt svart och klipper frisyr i uppklippt axellängd. Inget utsvävande, men ändå visar de tydligt, även i naket tillstånd, att de hellre hänger på vinbar i Ginza än på disko i Shibuya eller svartklubb i Harajuku.

Mycket grovt kan vi dela in hårstilarna i några grupper:

* Shibuya-stilen. Tjejerna som älskar hotpants, lårhöga stövlar och allmän slampig gyaru-look håller sig religöst till blonderade lockar som är tuperade på hjässan och sedan faller långt ner över ryggen (japanerna har ganska platta bakhuvuden och därför jobbar de mycket på att få en rund form på frisyren).
Inom Shibuya-looken finns olika sublooker. Hima-kei är en stil som går ut på att se ut som en Bel Air-prinsessa, och tjejerna tuperar upp en boll på huvudet som får sextiotalets skönhetsdrottningar att verka slappa. De här frissorna måste ses live för att kunna tas på allvar - det är ett mysterium hur de får till perukhår utan peruk. Observera att många ser ut såhär även till vardags. DET, mina vänner, är high maintenance.


Sedan har vi den extrema gyarun, yamanba (eller gangura som vissa fortfarande säger, trots att ganguran egentligen var 90-talets variant av stilen). Här är ord överflödiga. Tänk risig städmopp i randig neon alternativt diskvattengrå. Dessa tjejerna markerar klart och tydligt vad de tycker om sitt hemlands skönhetsideal. De kanske inte är så vackra just, men inte dessto mindre kämpar de här brudarna med att uttrycka sig genom håret.


Mycket förenklat kan man nog säga att Shibuya är som en enda stor gatfest av Barbies, ghetto fabs och neonmoppar, med blonda slingor och korkskruvar i majoritet. Det är inte sällan man springer på tjejer som lockar håret med sladdlös locktång utanför stationen, i ett gathörn på shoppinggatan Centre Gai eller på McDonald's. Däremot springer du aldrig på någon med kort hår. Posh-pagen är helt igonerad i den här delen av världen.


* Harajuku-looken
Kidsen delar Harajukus gator med hipsterposset och de mer individualistiska modemännsikorna, men några tydliga tendenser finns ändå.
GothLolisarna (ja, de hänger fortfarande kvar) vill inget hellre än att se ut som hämtade ur en film om 1800-talet. Tänk rokoko och du är rätt på det. Rak hellug, blank och putsad, och tighta skrivlockar som når lite under axlarna.


Decora-tjejerna är de där som ser lite nördiga ut i rosa träningsjackor, brillor och tusen klämmor. De har alltid kort hår med en miljon färglada klämmor och en lugg som antingen hänger ner eller ligger åt sidan. Här är inte klippningen så avancerad, det finns inga extensions eller portabla locktänger med i bilden, men satan vad de pyntat sig!


Sedan har vi alla Lilla My-tjejerna i knut - knuten är MASSIV i Japan. Modetjejerna kör knut, som alltid är avundsvärd fluffig, och är sällan alltför galna i sitt val av hårfärg. Här sitter verkligen knuten mitt på skallen, precis bakom luggen alltså.

Bland trendtjejerna är det riktigt korta håret en lavinartad trend. Oftast är det uppljusat, fast drar snarare åt beige än blont. Till den kortkorta garconne-frissan sportar många rakade ögonbryn för att ge pannan fullt fokus.


Och precis som hemma är luggen smashhit just nu och finns i tusen varianter. Återigen är det dock bara en viss kategori som ger sig på luggen, och det är dem som är intresserade av västerländskt mode och det hippa. En Shibuya-tjej skulle aldrig klippa hellugg.


Bland yngre tjejer kan man prata om fem läger:
Dockflickorna som hänger runt Shibuya och har barbielockar, de experimentella fashionistorna runt Aoyama, kidsen som är som plockade ur en anime, Yoko Ono-hippiesarna (finns maffig andel rumplånga manar här i stan) och så de prydliga flickorna som vill vara snygga utan att stå ut för mycket.

Oavsett vilken hårstil japanskorna väljer så kör de fullt ut. Allt är genomtänkt, noga stylat och gränsar till vetenskap. Men så är vi också i geishornas land, och det har nog aldrig funnits så genomarbetade frisyrer i världshistorien som geishornas.

På killfronten rapporteras det om att samurajfrisyren är på väg tillbaka (slick bakåt, knut och rakad hjässa). Många killar i kreativa svängen, modebranschen eller media har långt hår som antingen snos samman i en knut eller får hänga löst under en mystisk hatt. Faktiskt sjukt snyggt oftast!

Shibuya-killarna kör mer yankee/host-looken, som jag skrev om förra veckan, med blonderad, megatuperad typ hockeyfrilla. Vi avslutar med en bild på tidningen Men's Eggs omslag. Spret, slingor och lugg i ögonen - det är drömkillen du jour för typ hela Tokyos teencommunity.

tisdag 22 januari 2008

Hostboy chic, ero-kawaii och ero-kakkoi - streetwear hämtar inspiration, bokstavligen, på gatan...



Prenumererar på ett tokyobaserat streetmodenyhetsbrev, och idag kom som vanligt ett brev med en massa kanji som jag fattar nada av. Men det brukar finnas roliga länkar. Klickar in mig, och hamnar på HostKnuckle, som verkar vara ett magasin för hostar, alltså de små popstarsstylade köpepojkarna som underhåller damer med cash i red light-distriktet, och som blivit trendsättande för killar också utanför den "flytande världen". OK, tänker jag, det är väl ändå en slags streetstyle. Det är ofattbart fult, men visst, halva Shibuya ser ut som om de chargade tvåtusen i timman för att se söta ut och spilla komplimanger och skumpa.
Jag kollade runt inne på HostKnuckle lite, och det enda jag hittar är olika länkar in till host- och hostessklubbar. Just nu surfar jag mellan klubb French Kiss och Club Eden och kollar deras menyer av killar.

Nu är det officiellt - sexindustrin har blivit så rumsren och o-tabu i Japan att det nu klassas som en egen subkultur att stoppa in på modekartan.

För övrigt är tonårsstilen som alla vill ha just nu ero-kakkoi (erotica-cool) alternativt ero-kawaii (erotica-gullig), och alla brudar har hotpants, lårhöga stövlar och solbränna trots att det är nästan minusgrader. Så ja, att vara sexkitten är nog ett mode i sin egen rätt. Fast tjejernas största idoler är faktiskt artister, om än i gränslandet utvikningsbrudar/sångerskor. Här är den just nu antagligen största - Double - men hon har ju samma styling som amerikanska popstars haft sedan för alltid, så inget nytt under solen mer än japanska namn som låter coola och nya.


Killarnas stilikoner ÄR ju toyboys på riktigt, och DET är spännande på riktigt!

måndag 3 december 2007

Att sjunga i samma mick som Bill Murray...



Jag kan vara lite fånig i det här att jag tycker det är så spännande att besöka platser live som varit med i filmer jag tycker om. Det blir lite historiens vingslag och hänförda "TÄNK, här var dom!"-känslor över det hela och det känns som att man själv blir lite glamourös och i synk med populärkultur och sånt där.

Tokyo har ju en hel del klassiker - J-Pop Café i Shibuya där tjejen i Babel visade piiiiiiip för ett fnittrigt killgäng, Gonpachi som inspirerade Tarantino till scener i Kill Bill (plus att George W ätit där, men det är ju äckligt), tusen Bladerunner-gator och så alla ställen som gjordes odödliga i Lost in Translation; New York Grill uppe i Park Hyatt (hela hotellet är ju förvisso sagans backdrop), APC-butiken i Harajuku som tillfälligt fick spela rollen som strippklubb, Shibuya-korsningen och nattklubben Air.

Lite mindre känt är exakt var Scarlett, dockig i rosa peruk, och Bill, i sin medelålderskrisiga camo-tee, sjöng loss till Roxy Music med ett blinkande Tokyo utanför panoramafönsterna. Som den lilla celeb-junkie jag är spårade jag ju upp rummet, som visade sig vara på Karaoke Kan på Center Gai i Shibuya ett stenkast från oss, och bokade sedan i egenskap av undersökande journalist på viktigt uppdrag (blir ju så mycket enklare att få rätt bokning då) ett av de två rummen som användes, och klockan midnatt loggade åtta glada svennebananer in.

Förutom faktumet att vi nu sjungit i kanske (hoppas hoppas!) samma mick som Bill och Scarlett (och jajamen, visst var Roxy's More than this på repetoaren) och dansat runt i deras fotspår så var det ett suveränt ställe. Karaokeboxar brukar vara små, sunkiga, inrökta typ städskrubbar utan fönster, men i det fina hörnrummet på Karaoke Kans sjätte våning bjöds det både utsikt över Shibuya-natten, diskobelysning, lyxig hörnsoffa och fint vin på flaska istället för det utspädda pulvervin som brukar serveras. Karaoke Kan skulle kvala in som mitt nya favoritställe (förutom superfunky Lovenet med sina ambitiösa temarum, men där är så dyrt) även om inte Bill och Scarlett (och Sofia Coppola!!!) stökat runt därinne.

Jag fick bara suddiga bilder (fick kameran också vin-goggles??), så har snattat från Magnus och Annas hemsida, hoppas ni inte stämmer mig för missbruk av copyright! (OBS! Lägg märke till att Bill o co är infällda).

Julstök i Shibuya


Ojojoj, bråda dagar. Kom på för ett par dagar sedan att julhandlandet måste ske NU för att hinna till Sverige innan julafton. Idag har jag kånkat runt på säkert 20 kilo jul i ett övercrowded Shibuya som hysteriblinkar av neontomtar, tio meter höga dekorerade julgranar och sjungande raverenar. Tänkte fota spektaklet imorn, glömde kameran idag. Detta måste nästan slå Vegas, är helskruvat psykadeliskt. Åh, Tokyo, hur ska jag nånsin kunna lämna dig, du bisarra men underbara plats??

Nu är det dags för rimstuga. Önskar jag kunde skriva vad jag shoppat till nära och kära, men då blir det ju inga överraskningar. Kanske skulle porta familjen temporärt..?

tisdag 13 november 2007

Missoni-härm från Shibuya 109



Imorgon har vi midterm-prov i skolan. Igår var pluggtristessen så svår att jag var tvungen att lägga ner böckerna med alla sina märkliga tecken och mördande grammatikregler och istället ta en förfriskande tur in på Shibuya 109-huset.
Resultatet blev denna Missoni-mönstrade lilla lila sak. Och med en prislapp knappt över 200 kronorsstrecket kan man ju inte bli annat än glad!

tisdag 2 oktober 2007

Indie-nostalgi



Tidigare ikväll.
C ringer ca 21.45. På väg hem från jobb. Jag på väg in i psykos pga jobbhets, precis allt gick fel idag.
C föreslår en drink, "älskling, du behöver nog det". Jag såklart mmm. Ses i Sakuragaoka-korsningen om tio.

Och vad har inte denna underbara lilla varelse (min äkta make whoa, me lucky!) gjort medan han väntade på att jag skulle dyka upp om inte lokaliserat en bar som kommer sitta som en stämpel i mitt minne så länge jag lever. "Det är en riktigt Marajja-bar", säger Beats och leder en trumpen dam mot ett anonymt hus. Vi kliver in i en minimal hiss, trycker på våning 4 och kommer ut framför en liten trädörr som det står "Bar Face" på och är prydd av en modstavla.

Och där är den. Världens kanske finaste stycke indiebar. Stor som en mindre lägenhets vardagsrum, proppad med 60-talsmemorabilia på väggarna, soulplattor och indieklassiker staplade från golv till tak och inte mer än fyra låga bord. Femton pers och stället är knökat. Röd belysning, Ride i högtalarna och en liten japansk modsnostalgiker bakom den pytteminimala baren. Som en 17-årig popnörds pojkrum, nånstans i England tretton år tillbaka i tiden (eller fyrtiotre, beroende på om man vill ha det mods eller britpop), fast i Tokyo 2007.

Jag älskar de här ställena, som är så små att de hade kunnat dubblera sig i mitt och C's kök, med ensamma pojkar som egentligen är lite för gamla för poplugg som sitter i baren och drömmer om sin svunna tonår över en öl och en Lucky Strike, och där skivor, filmer, gamla tidningar och böcker ligger staplade överallt och alla vet att alla har tillräckligt mycket respekt för att inte komma på tanken att sno nåt.
Detta är definitivt en av de tio bästa barerna jag varit på i hela mitt liv.