Karaoke och sömngång. Story of my life.

Karaoke och sömngång. Story of my life
Igår klämde jag in båda två.

Vaknar i morse och märker att min kudde är borta. Tänker inte så mycket på det utan snor en av Beats och somnar om. Beats går sen upp och gör sig i ordning, och kommer förvånad in i sovrummet med den förrymda kudden. "Varför har du lagt kudden i vasken?" undrar han. Ja, det kan man verkligen undra. Kanske fanns det inte plats i TVÄTTKORGEN, mitt vanliga favoritutflyktsmål när jag går i sömnen.
Är jag sinnessjuk? På riktigt. Är så satans trött på att vakna upp och upptäcka att jag varit uppe och donat på natten. Jag blir av med saker (som sedan ALLTID hittas i tvättkorgen), jag lägger mig under byrån och sover, jag hämtar in saker till rummet (gärna toarullar), jag bäddar upp på soffan och fan vet allt. Stackars Beats som jämt får ut i lägenheten och hämta in mig. Men jag säger som alltid, så länge jag inte går ut ur lägenheten är jag ganska nöjd. Det kunde varit värre. Istället för att vandra med olika saker till tvättkorgen hade jag kunnat gå ner till postfacket i lobbyn. Eller till 24-timmarsbutiken i huset bredvid med leveranser. Ja jösses, that will be the day...

Lite pics från fredagens Tokyo Happy Party!

Var själv urusel på att fota i fredags, men Christine och Eri var desto bättre, så har tagit mig friheten att snatta några av deras bilder på Facebook. Hoppas det är okej ladies!

Så här såg det ut när vi gjorde Shibuya i fredags - först nomihodai (all you can drink-plan) och käk på Maruhachi, sen skrål och skål på Karaoke Kan. Otroligt glad afton med massa fina gamla och nya vänner - tack alla! Och särskild flagga vill jag hissa för Martin som typ tvingades på festfixarhatten för att ordinarie festfixare, jag, inte gjort japanskaläxorna ordentligt...

OBS! Ingen ordningsföljd alls - är så jobbigt att möblera bilderna i Blogger...

Simon har många tjejtjusande trick i bakfickan, bland annat "my heart burns for you". Eris bild.

Jag och Camilla med våra fina partyciggar Noire Virginia Slims.

Min favoritbild från aftonen. Vi körde en massa fotoposer som vi lärt oss från maidsen på alla maidkaféer. Just nu är det trend att vara gullig liten katt med höjda tassar, och här gör Simon katten SOM LAPAR BÄRS!

Här går vi loss i legendariska rum 601 på Karaoke Kan i Shibuya... Christines foto!

Simon och Nico gör gulliga kattposen, men jag anar mer fylleboxning...

Såååå ja grabbar, nu kommer snart brudarna! Ett hjärta i luften och saken är biff!

Simon och min kära vän och assistent Eri, som bokade in oss på en massa vansinniga cosplaykaféer för DN-repet (fundera inte ens på en bokning på engelska!).

Jag och Eri är TEAM KAWAAAAIIII och gör en favoritpurikurapose.

Sötisarna Camilla och Eri.

Martin och Guffe i diskolightning. Christines foto!

Finaste bilden på Linda som får mig att fundera på att bli rödtott igen! Christines foto!

På izakayan Maruhachi. Christines foto!

Nico går loss medan Natsuko, Cam och jag tråååånar! Christines foto!

Work it, Biola-darling, work it!

Glasögonormarna Natsuko, Nico och Eri. Eris foto!

En outfit för sjöslag på izakaya och karaoke!

Så här såg jag ut igår afton, när vi var runt tjugo pers på izakaya i Shibuya med all you can drink-meny (60 spänn, två timmar!), följt av karaoke på Karaoke Kan i det gamla favoritrummet där de spelade in Lost in Translation (rum 601). Efter karaoken gick vi till Red Bar för en sista sängfösare.

Klänning - H&M
Bälte - Zara
Skor - Zara
Väska - Marc by Marc Jacobs
Läderarmband - blandat Tokyo, bland annat ANAP

Sen hem och fightas mot den vanliga "oooooooorkar inte tvätta av sminket/ta ut linserna"-känslan...

Dagen efter kvällen innan

Ännu ett sjöslag på Karaoke Kan att lägga till handlingarna. Tina Turner, nomihodai (fri dricka) och performance i soffan till tidig morgonstund.
Var riktigt riktigt rolig kväll, så det gör inget att denna lördag är kraschad och att jag och Beats fortfarande är i sovkläder trots att klockan är kvart i sex .

Först var jag, Beats, min nya kompis Biola, hennes kompis Jenny och en japansk tjej på Soma bredvid oss här på Sakuragaoka. Vi drack bubbelvin och åt en massa plockmat som carpaccio, koreansk gurksalad och pumpasoppa. Sedan kom Martin (numera känd från SVD) med två japanska tjejkompisar. Runt ett rullade vi ner genom regnet till Shibuya och till vårt favorithak Karaoke Kan på Center Gai.

Idag klev vi ur sängen två. Som den domestiska gudinna jag är styrde jag upp pannkakor med färsk ananas och jordgubbar till min karl, och toppade det hela med en halvliter chokladglass. Har blivit glassbesatt. Vi har kollat mitt älsklingsprogram Niklas Mat över nätet (matteve är bäst!), samt tre avsnitt Motorjournalen på Beats begäran.

Nu ska det duschas och promeneras bort till Gonpachi, i folkmun kallad Kill Bill-restaurangen då den inspirerade Tarantino till miljön för Umas stora kicka ass-scen, för middag med Malin och hennes fyra besökande kompisar. Stackars Gonpachi är också känt för att Bush varit här och frossat. Usch, tänk om man äter med besticken han använt, sjukt vidrig tanke...
Har redan nu siktet inställt på deras misoglaserade torskrygg, samt sobanudlar. Är killer.

Laters mina vänner!

(Obs! Gammal bild från Fashion Sweden-veckan, men den ringar bra in undertecknads glädjerus i karaokebås)

Bye bye Mel...

Ibland, men väldigt sällan, träffar man någon som direkt hittar sin väg in i ens hjärta. Jag träffade Melanie på en av festerna under Swedish Style i höstas, och vad som började med en massa snack om att jobba ihop (hon är fotograf) blev snabbt en vänskap snarare än bekantskap. Men bor man i städer som denna så är inget för evigt, och idag flyttade Melanie hem. Det känns så himla sorgligt, jag tror vi hade kunnat vara fantastiska partners-in-crime. Vi har samma faiblesse för de twistade hörnen av japansk populärkultur (framförallt den så kallade "rosa världen") och samma förkärlek för långa kvällar med vinfilosoferande.

Men Mel lämnade med ett brak i alla fall. I fredags ställde jag till med förfest à la Sverige hemma i lägenheten, och alla var så taggade redan från början på ett sjöslag till kväll. Det var jag, Mel, Ako och Martin från Fashion Sweden-teamet (fast Martin är ju numera också skolkompis) och Nico och Simon från hemstaden. Jag och Nico växte upp på samma gata på 80-talet, och nu har vi hamnat i Tokyo samtidigt (han och Simon är här och forskar i arkitektur). Hur stor är sannolikheten?? Lilla lilla värld.

I alla fall. lite senare slöt också min Christoffer upp efter att ha varit på middag med killarna från jobbet. Vi hade en diger buffé av hallonvodkadrinkar, billig fuskskumpa, vin och konstiga förblandade japanska drinkar på burk, samt pepparkakor, Dumle, Dajm och chiliriskakor. Runt midnatt var vi alla i gasen och begav oss ner till Shibuya för karaoke på Lost in Translation-stället. Älskar karaoke, det är det roligaste av allt jag vet. Hela fredagskvällen var så bra, har varit glad hela helgen. Fast samtidigt jätteledsen för att en av mina närmsta vänner inte finns kvar. Åsa, Anna och nu Melanie - det är många tomrum det.

Här en liten bildserie från rökrutan under fläkten featuring Nico, Mel och jag.

Nu - The Wire och lite söndagskvällsgottebord. Får funka som tröst!

Man vet att man inte har något liv...

...när man spenderar kvällen med att sitta framför datorn och öva på låtar man vill sjunga på nästa karaokeafton. Å jesus, och härifrån går det bara utför.

Hålla helg

Liten fotorapport från helgens bravader som inkluderat:

*Anna och Magnus sayonara-party i Ebisu. Först middag och nomihodai (all-you-can-drink) på izakaya, sedan seriöst mingel på bar NOS (grymma drinkar för typ 30 spänn styck och förutom ladiesroom och herrdito en "gay toilet"), och slutligen karaoke på skabbstället med världens mest inrökta rum bakom Ebisu station.

* Lycklig dagen efter-fika på Sign i Daikanyama med Åsa och Emil (våra fina vänner som bodde här innan) och Anna och Magnus, som ju flyttar på fredag. Blev så ledsen efteråt för det här gänget har varit så otroligt viktiga för mig och vi har haft så sanslöst mycket kul. Tjejerna umgicks jag ju med från dag ett, när de bjöd in lilla nykomlingen jag att vara med i deras liv, och få helger har passerat utan att vi tillsammans med våra killar härjat i stadens karaokeboxar och druckit vin på izakayas. Så ofta det gick hade jag, Anna, Malin och Åsa tjejträffar där skvallret, snaskigheterna och vinet skvalade, och nu går liksom den eran i graven på riktigt i samband med att Anna och Magnus plan lyfter mot Köpenhamn på fredag. Var helt underbart att ha dem samlade igen, först i fredags och runt fikabordet igår.

* Pong med Växjö-kompis Kenny samt Gustav från hemifrån är i stan och Christoffer har varit lyrisk som en valp hela veckan. Igår började jag, Christoffer och Gustav aftonen med pepparkakor hos oss. Sedan iväg till mexikanaren La Casita i Daikanyama, men maten var högst medioker och ingen höjdare alls. Pong och Kenny kom förbi och vi ville gå på Sign och dricka öl men det var stängt, så vi gick ner till Ebisu och hamnade i ett litet privat mysrum på izakaya som spelade julmusik.
Vidare ut i iskylan för att leda Pong och Kenny till nattklubben Air (var med i Lost in Translation faktiskt, mycket creddig klubb med ambitiösa dj-bokningar).
Jag var lite nervös för jag vet TYP var det ligger (runt hörnet från oss), men eftersom man sällan kör med skyltar här så kan det vara fullt möjligt att missa ett ställe även om man typ står i entrén. Men, så händer det galna. På vägen från Ebisu till Sakuragaoka (vårt hood) går vi en liten bakgata längs järnvägen. Det är verkligen ett wasteland, sträckan mellan de två stimmiga hubsen är ett ingenmansland av betong och asfalt och få tecken på liv. Men håll i hatten om vi inte springer in i min frisör och hans tjej! I en stad som är större än London och NY ihop brukar man inte bara springa på folk på bakgator sådär, så det kändes lite som en ödesgrej eftersom de kunde leda oss till Air.

Ovanför Air ligger baren Frames, och jag har aldrig haft en aning om att ingången till Air är längst inne i lokalen. Innan killarna försvann ner i underjorden drack de varsin Irish Coffee och jag ett glas sherry (var det möte för dekadenta överklassdamer 70+ eller??). Sedan lämnade jag och den äkta och knatade hem.

Nu har vi haft grandios pannkaksfrukost och kollat på matprogram - vi är nog världens mest mattevebesatta par - och i skrivandes stund ligger Christoffer och tupplurar i sovrummet och jag bloggar men borde plugga lite kanji inför provet på onsdag.

Håller också på att mejlbomba fotograf-Melanie inför jobbet imorn samt en grej vi ska göra för Vice som verkar heeeeelt skruvad.

Att sjunga i samma mick som Bill Murray...

Jag kan vara lite fånig i det här att jag tycker det är så spännande att besöka platser live som varit med i filmer jag tycker om. Det blir lite historiens vingslag och hänförda "TÄNK, här var dom!"-känslor över det hela och det känns som att man själv blir lite glamourös och i synk med populärkultur och sånt där.

Tokyo har ju en hel del klassiker - J-Pop Café i Shibuya där tjejen i Babel visade piiiiiiip för ett fnittrigt killgäng, Gonpachi som inspirerade Tarantino till scener i Kill Bill (plus att George W ätit där, men det är ju äckligt), tusen Bladerunner-gator och så alla ställen som gjordes odödliga i Lost in Translation; New York Grill uppe i Park Hyatt (hela hotellet är ju förvisso sagans backdrop), APC-butiken i Harajuku som tillfälligt fick spela rollen som strippklubb, Shibuya-korsningen och nattklubben Air.

Lite mindre känt är exakt var Scarlett, dockig i rosa peruk, och Bill, i sin medelålderskrisiga camo-tee, sjöng loss till Roxy Music med ett blinkande Tokyo utanför panoramafönsterna. Som den lilla celeb-junkie jag är spårade jag ju upp rummet, som visade sig vara på Karaoke Kan på Center Gai i Shibuya ett stenkast från oss, och bokade sedan i egenskap av undersökande journalist på viktigt uppdrag (blir ju så mycket enklare att få rätt bokning då) ett av de två rummen som användes, och klockan midnatt loggade åtta glada svennebananer in.

Förutom faktumet att vi nu sjungit i kanske (hoppas hoppas!) samma mick som Bill och Scarlett (och jajamen, visst var Roxy's More than this på repetoaren) och dansat runt i deras fotspår så var det ett suveränt ställe. Karaokeboxar brukar vara små, sunkiga, inrökta typ städskrubbar utan fönster, men i det fina hörnrummet på Karaoke Kans sjätte våning bjöds det både utsikt över Shibuya-natten, diskobelysning, lyxig hörnsoffa och fint vin på flaska istället för det utspädda pulvervin som brukar serveras. Karaoke Kan skulle kvala in som mitt nya favoritställe (förutom superfunky Lovenet med sina ambitiösa temarum, men där är så dyrt) även om inte Bill och Scarlett (och Sofia Coppola!!!) stökat runt därinne.

Jag fick bara suddiga bilder (fick kameran också vin-goggles??), så har snattat från Magnus och Annas hemsida, hoppas ni inte stämmer mig för missbruk av copyright! (OBS! Lägg märke till att Bill o co är infällda).

Fashion Sweden-kalaset!

Måndagens invigningsfest var en av de roligaste kvällarna någonsin i Tokyo. Våra tre festlokaler var proppade, en massa underbart folk var på plats, alla var glada, allt såg så tjusigt ut och drinkarna flödade.
Efter festen drog vi ett stort gäng till Velours, och vissa av oss avslutade aftonen i ett karaokerum. Hysteriskt kul. Voilà, här ett litet fotokollage att njuta av (bilderna ligger helt huller om buller, vet inte hur jag ska få rätt på det, någon som har tips??)