TOKYO TATTOO GIRLS ♥

Bläckkonst i Japan handlar inte bara om överdimensionerade drakar och yakuza.
De här tjejerna är kanske inte välkomna på onsen och offentliga badhus, men OMG! vad piffiga de är!

Näpna Tinkerbell kikar ut bakom strumpebandet.

Älskar att japanska tjejer färgsplashar loss när de märker sig för livet!

Den här tjejen har gullat till det på armen, men finast är ballerinabandet runt fotleden.
Love love!

Lösningen för oss som jämt tappar örhänget?

Och lösningen för den som tycker att "permanent" är ett läskigt ord! Modell är U från hipstershopen Faline på Takeshita Dori i Harajuku.

Alla foton är ur tidningen TATTOO GIRLS!

Eller nä, det får istället bli TempTation

Jag läser på asken med spänning:

"Supplement for white beautiful bust.
It is reborn to the bust with putting beautifully in the future.
It is bust improvement upplement made to be TEMPT the man of this world"

Ja men vafan då kör vi. Klart jag vill FRESTA min moderna världsvana man!

Mot Dashing Diva!

Här i fåfängans epicentrum är nagelspecialisten lika mycket nyckelperson i ens liv som frissan, dermatologen och lösfransexperten. Japanskorna sportar gärna långa, pråligt smyckade fusknaglar, och naglarna är lika mycket del av en outfit som skorna eller håret. Kolla bilden som är klippt ur mitt och Linas gyrau-rep för Damernas Värld i höstas för att få en idée om nivån på Tokyonaglar!

Jag skulle aldrig fixa lösnaglar. Jag har kontaktlinser och jobbar med data, nuff said. Men idag ska jag till nagelsalongen Dashing Diva och göra klassisk ManiPedi. Det är Caroline som dragit med mig - hon ska ha bebis om ett par veckor och i Japan är det otänkbart att läggas in på BB utan flashiga naglar och fläckfria fötter.
Caroline ska göra gelnaglar, medan jag har bokat basicbehandlingen Union Square för både händer och fötter. Lyxvarianten är Fifth Avenue, och för karlar heter det Wall Street.
Sedan ska jag hem och måla mina nya fina naglar med Anna Sui-lacket jag fick av karln min förra veckan.

So long från la lyxfruga!

PS. Om man bokar manikyr på Dashing Diva på tisdagar och torsdagar efter klockan 17 får an Cosmos på köpet. Hur trevlig festlighet före förfesten är inte det?!

Rapport från Vogue

Stissade halva morgonen med att fixa hår och make inför mötet med Japans skönhetsguru numero uno, skönhetschefen på Vogue. Blev såklart jätteful i håret bara för det - istället för tuperad sixtieskitten blev det muppig långhockey, tänk Joey Tempest. Körde säkra kort med svart klänning, ankelboots och diskret makeup – blir bara pinsamt om man försökt lägga värsta vrålmasken och så är det halvtaskigt gjort och den andre tycker man ser ut som en clown.

Det roliga är att det första som händer när jag kommer dit är att skönhetschefen börjar ursäkta sig för att hon ser så tråkig ut! Detta är ju andra gången jag är och springer i Condé Nast-huset, och det är så bisarrt, men det finns ingen reception, utan man kommer in i ett litet rum med en telefon på ett barbord och en telefonlista, och så ringer man den man ska träffa. Jag blev hämtad och inlotsad i ett mötesrum, och det första hon börjar dilla om är de här eksemen som gör att hon varken kan sminka sig, gå till frissan eller ha linser, och att hon skäms så förfärligt. Jag har ju haft precis samma grej för ett par år sedan och det var en mara, så direkt hade vi en bonding. Jag försökte underlätta genom att säga att hon i alla fall inte är naturlig blondin och ser ut som en albino utan mascaran.

Sedan intervju och hon berättade en del knasiga grejer som japanerna ägnar sig åt i jakten på skönhet och hälsa, men det kan jag ju inte skriva här hur gärna jag än vill. Ni som varit med på bloggen ett tag minns kanske min kamp med Hot Burning Cellulite Gel, krämen som skulle bränna bort fett men tog typ hela hudkostymen med sig (bildligt), och nu har vi i alla fall fått klart för oss en gång för alla att de här "burning hot"-krämerna inte funkar.

Jag vet inte hur gammal hon är, men hon tog examen i journalistik för 25 år sedan, så i alla fall över 45. Men huden - huden! Färre rynkor än jag och hon är bloody nästan dubbelt så gammal! Och det var inget botox, det ser man direkt (jaaa carola). Bara persikolen, fin japansk porslinshy som blivit ompysslad ett helt liv. De har tvåstegstvättning av ansiktet - en makeupremover och en smutsrengörare - och hon peppade mycket för det. Och det japanska vattnet, det ska vara bra för hyn. Samt allt som kommer från sojabönan - tofu, sojasås, edamame, miso... Jag tror faktiskt mycket på det, mina eksem har blivit långt färre sedan jag flyttade till Japan. Vi pratade mycket om det här att japanska kvinnor är så besatta av vacker hy, de lägger verkligen ner mycket jobb på sin hy här, och hon menade att det är för att japanska ansikten är så platta som de måste hålla huden i topptrim. Det tvättas, krämas, salongsbehandlas och detoxas som ingen annanstans. Ett argument som också ofta kom upp var att japanska män attraheras av ungdom och att det finns ett så stark preteenideal här som kvinnorna verkligen kämpar för, annars vill karlarna helt enkelt inte ha dem. I våra svenska ögon kan det tyckas konstigt att männens synpunkter ska styra en hel livsstil (i väst är det inte helt okej att säga att "jag gör så här för att få killar"), men i Japan finns inte riktigt det synsättet. Det handlar inte om förtryck, utan att hålla harmoni och attraktion. Samma sak när det gäller hårborttagning - männen tycker inte om hår, därför tar vi bort det, inget snack. Jag fattar att killar från väst kommer hit och blir helt tossiga!

Skönhetschefen berömde min hy och jag blev så himla glad. Och hon sa att jag hade fin makeup och visade med händerna såna där blink framför ögonen som för att demonstrera att ögonen såg tefatiga ut (eller kanske bara stirriga och uppskrämda?). Det har de gjort i skolan också, lärarna har återgett mina ögon genom att spärra upp och blinka med händerna. Är väl att de är runda, det är väl exotiskt. Och jag som bara vill ha mandel! Mamma har mandelögon, men som farmor en gång sa: "Ja du stackars barn, du fick ju dessvärre din pappas sidas ögon" (fast hon sa det snällt, farmor är jättesnäll).

Nä, du dillar jag iväg. Sitter här på Starbucks och koffeinspeedar med grande latte och surfar runt efter restaurang som jag och Beats kan gå till och romantisera i afton. Tisdagsromantik är bästa romantiken! Han vill ha europeisk mat, vad menas med det? Han behöver lite riktig mat, Beats. Han är så vinglig min pojke.

Dill dill från Tokyo!

Psst... Avslutar med vad som tydligen är hemlisen bakom slimmade ben - jobbgympa! Let's go ladies!

Dagens PS - japansk dam goes cool poolside!

Jajamen, det är ingen myt att japanska ladies skyr solen! Här är en av våra poolgrannar.

Jag och mina vita medsystrar

Sedan jag var 13 år har jag varit fullkomligt besatt av makeup, och då särskilt av den sorten som gör huden fläckfri och blek som en porslinsdockas. Jag har med väldigt få undantag klivit utanför dörren på långt över ett decennium utan att ha preparerat innan med primers, foundations, concealers och puder, och dom som skådat min hy i sitt naturliga tillstånd kan räknas på en halv hand.

Mitt manifesto när det kommer till min hy är:

1. Det som kan täckas, täckas bör - röda fläckar, småplitor och ringar under ögonen riskerar paja hela looken. Ska man måla ansiktet krävs en felfri kanvas, särskilt om man ska gå på knalliga ögonskuggor, dramatiska ögon eller rött läppstift. Undantaget är fräknar, men på de områdena kan man välja ett mindre täckande underlag.

2. Naturlighet är inget självändamål. Jag sminkar mig inte för att se naturlig ut. Målar konstnären för att kanvasen ska se blank ut?

3. Hellre geisha än barbie. Alla passar inte i brun hy, och jag gör mig inte i brun nyans. Tro mig, jag har kört racet med brun-utan-sol och solarium (jag är pigmentlös och kan inte bli brun naturligt, max grisrosa). Därför är jag hellre vit året om. Dessutom vägrar vägrar vägrar jag ha en solåldrad hy på sikt med läderartad struktur, rynkiga detaljer och enorma porer. Även om det ser tillfälligt fräscht ut att vara brun så är det verkligen en killer. Det kan varenda porslinshyad japanska som lever under paraply så fort solen skiner vittna om.

Dessutom har jag sedan tonårens första stappalnde steg i mammas badrumsskåp religiöst avsatt en kväll varje vecka åt skönhetsvård. Peeling, djuprengörande mask och återfuktande mask är veckoritual. Sedan har jag som sagt långt från perfekt porslinshy, men å andra sidan har jag ingen aning om hur den varit annars eftersom jag aldrig tummat på rutinerna. Självklart skämmer jag bort huden varje dag med foundationkrämer med solsyddsfaktor 15 - minst. Inte en uv-stråle eller avgaspust ska behöva förpesta livet för dessa kinder!

Det har ofta uppstått förfäran när jag även under sommarens hetaste stranddagar vägrat strippa huden helt (då blir det gärna en mycket lätt foundation från Biotherm som reflekterar ljuset och täcker utan att vara pannkaka), samt att jag väljer att inte bli solbränd. Det är ju bedrövligt att gå på stranden med smink! Nej, det är det inte, så länge man inte ser ut som att man klätt in huden i mjölmix (eller skokräm för dem som vurmar för bronzade looken). Jag GÖR inte osminkat, så är det.
Men i så gott som hela västvärlden stavas idealen NATURLIG! (vilket av någon anlednig översatts till brun för oss ursprungliga blekansikten) och FRÄSCH! och på sommaren är det nästan panikångest i stugorna över att sommarens bränna inte ska lyckas.

Så jag har alltid känt mig lite ensam på hemmaplan i min strävan efter Jane Ausen-vit finnish. Jag VET att jag sminkar mig mycket och att jag. särskilt på kalas, ibland ser helt New Romantics ut. Men det är min grej, och jag känner mig ful när det röda lyser igenom och näsan är blank.

SÅ - när jag flyttade till Japan kände jag direkt att jag hamnat bland mina medsystrar. Även om vi inte kan kommunicera med ord så finns en outtalad förståelse bland oss som ägnat en halvtimme åt enbart underlag en vanlig måndag, Hela Tokyo är bebott av tjejer som liksom jag peelar, knarkar krämer med "Whitening"-effekt, pudrar, primar och likt vampyrer får ångest när solen hotar förstöra både sminket och huden där under. Även om jag är västerländska så känner jag på många sätt att jag kan relatera mycket bättre till de japanska skönhetsidealen är de i vår del av världen.
Blek hy? Check!
Ögonlock tunga av eyeliner? Check!
Rogue målat som ett litet äpple mitt på kinden? Check!
Minst 15 lager kolsvart mascara? Check!

I Tokyo är det inte pinsamt att böja ögonfransarna på tunnelbanan, pudra näsan mitt under finmiddagen eller ta upp ett bord i en timma på Starbuck's för att lägga hela dagens makeup. Dessutom har varje varuhus, bättre restaurang och nattklubb särskilda "Powder Rooms" så det inte blir kö till damrummet. Ofta står tops, servetter och bomull framme. Där står vi på rad, jag och mina pudersystrar.

Igår var jag på middag med underbara Noriko som jag jobbar med på Fashion Sweden (hon driver tillsammans med en svensk kille agenturen i Japan för Whyred, Odd Molly, Dagmar och Pour). Hon berättade att i Japan är det huden som bestämmer om en tjej anses vara vacker eller inte. Har man hy vit som en lilja och slät som en persika klassas man direkt in bland det vackra folket. Det tycker jag är intressant, för den fixeringen vid just hy har vi inte riktigt i väst. Vi pratar mer om vackra ögon och perfekta näsor (som så klart de undersköna japanskorna också är besatta av). Men i Japan är den vita hudens position oerhört stark - tänk geishornas målade ansikten, där bara en spets av nacken lämnades naken eftersom nacken anses vara en väldigt attraktiv kroppsdel.
Noriko har lovat att ta med mig till hennes hudterapeut, och jag kan inte vänta! Hennes hy är fantastisk, så slät att man hade kunnat projicera film på den!

Så, summa summarum. Det känns lite som att ha kommit hem. Jag är inte längre blekast, minst naturlig och den enda med puder i 36 graders värme. Äntligen någon som förstår det livsavgörande i en fantastisk puderfoundation (min favorit är MAC Studio Fix i C25) och förödelsen när man glömt puderdosan hemma. Heja er, mina vita medsystrar! Ni är tjusigast i min värld.