BEBBELOVE ♥

Ni vet hur de säger att magen "poppar"? En dag tar den ett jätteskutt.
Vi kan nog med säkerhet konstaterat att min boll har poppat. Och att jag inte hittar min navel.
Lilla älsklingen förnekar sig inte. 1,2 kilo kärlek är hon.

The Look of Love = The Look of Cheesy

Maria Ahlgren har härmed officiellt blivit en total muttimupp. Jag tyckte ju att det var en så TREVLIG idé att slå till på linnet med "The Look of Love"-tryck på H&M!

Är det ljudet av en fallande fashionista jag hör i fjärran..??

Älskade lilla lilla hjärta ♥

Jag kan inte hålla mig längre - det är en liten FLICKA som busar runt i min mage.

Vi har ju vetat sedan förra ultraljudet, men IFALL det skulle finnas en förbisedd snopp därinne så ville jag inte säga något förrän vi fått det fastslaget en gång till.

Idag har vi tittat på vårt lilla pyre i 3D-ultraljud. Hon ser så rolig ut, som en hundraårig liten gubbe. Med sina pyttesmå tassar undersöker hon allt det konstiga som buktar ut i ansiktet. En liten knapp till näsa. En liten minimun. Munnen verkar mest intressant, för den kan man stoppa in tummen i.
Jag och Beats däckar nästan av stolthet där inne på Sakamotos mottagning.

Det finns nog inget häftigare än att gå igenom vad vi går igenom nu tillsammans. Beats är inte längre bara den mest kompletta man jag någonsin mött, han är också pappa till min bebis. Det gör mig ÄNNU mer kär och galen i honom!
Ååååh vad jag är kär just nu! Kär i min stiliga, underbara, oemotståndliga man och kär i vår lilla lilla flicka!
De kommande fyra månaderna måste bara flyga! Bli 14e november nunununununuuuuu!!!!

Tankar kring livet som var och livet som blir ♥

Idag är det exakt fyra månader sedan vi fick veta att en liten bebis bestämt sig för att komma till oss.
Det känns som en evighet sen, samtidigt skulle det kunnat vara i förmiddags.

Man funderar väldigt mycket över livet när man ska sätta ett litet nytt liv till världen. Tankarna är existentiella och stora och rör upp ens insida på gott och ont. Liv, död, glädje, sorg, hopp, kärlek, oro, lycka - allt finns där. Jag granskar livet jag haft under lupp och skrattar och gråter och minns och våndas.
Jag är så emo!
Både när det kommer till bra känslor och dåliga känslor. Allt känns mycket större än vanligt. Oftast är det fint.

Förra veckan kollade jag i bloggens arkiv, och som jag grät!
Jag grät när jag läste veckorna där vår lilla skatt någonstans blev till (jag tittar på de gamla bilderna och undrar om jag ÄR eller INTE).
Jag grät när jag läste om tiden precis innan, när vi inte hade en aning om vad som snart skulle ske.
Jag grät lite i nostalgi över livet som var.
Jag grät lite över alla vinkvällar och min figur (man FÅR sörja en midja också!).
Jag grät lite över friheten som nu är aldrig mer.
Mest mest grät jag över så stort livet är och så snabbt det kan svänga.
Och så grät jag när jag tänkte på de dagarna när vi precis fått veta och hur ogreppbart allting kändes. Hur vi nästan studerade magen med förstoringsglas efter de första små spåren. Och hur stort och otroligt och häftigt det kändes att titta på varandra och konstatera att VI har gjort ett barn ihop. Så är det fortfarande - jag gluttar på Beats och tänker att WOW, tänk att HAN och JAG!


Idag är det alltså exakt fyra månader sedan vi fick veta. Det var oväntat men inte oplanerat.
Beats hade hunnit gå till jobbet och jag ringde ner honom totalt. Jag satt i hans morgonrock med handen som en paralyserad klo kring teststickan. Sen ringde jag Mia, en veteran på området "bebis i Tokyo". Vi träffades på Starbucks och hon var med när jag i något slags chocktillstånd ringde och bokade min första tid hos doktorn.
– Mushi mushi, my name is Maria and I think I might maybe be pre... pre... pregnant...

Redan samma dag ringde jag mamma och pappa - jag fattar inte hur folk kan hålla inte med såbt! Jag ville skrika inför hela världen. Beats familj invigdes också direkt.
På kvällen hade jag och Mia och våra gubbar middag på Beacon, där vi skålade i Virgin Marys och mineralvatten. Osäker på vad som gällde hoppade jag över ostronen, annars en Beacon-favorit. Beats hade med sig ett jättefång röda rosor och han var så stilig i kavaj och jag var så lycklig att just han var pappan till mitt barn. Det finns ingen jag hellre skulle vilja dela detta med. Aldrig.

På lördagen och söndagen bevakade jag och Biola det stora modeeventet Tokyo Girls Collection, och jag kände mig plötsligt supergravid! Tyckte redan att magen putade och att jag var lite... annorlunda än vanligt. Biola fick direkt veta såklart. Jag var alldeles rusig, nästan som när man är nyförälskad. Omedelbart började jag äta för två.

På måndagen åkte jag och Beats till Guam, och jag låg där vid poolen och strök min fortfarande platta mage och skrev långa texter till vår framtida bebis där jag redogjorde för varenda tanke och varenda händelse. Jag var nere på extrem detaljnivå av typen "Nu snorklar din pappa i poolen, vi köpte nya simglasögon till honom innan idag som visade sig vara av barnmodell, men han har dem ändå. Han älskar att simma, din pappa! Precis som du gör nu, vår lilla skatt".
I hårddiskkraschen förlorade jag alla anteckningar från första en och en halv månaden.

På kvällarna gick vi på restaurang och jag kunde knappt socialisera för jag bara stirrade på Beats vinglas. Jag hade just insett att jag hade nio månaders avhållsamhet framför mig och höll på att smälla av.
Hela den veckan på Guam gick vi runt i en rosa dimma. Det finns liksom inga ord, man bara sitter som två fån mittemot varandra och bara JÖSSES! Vad händer nu med våra liv?

Sen kom vi hem till Tokyo och gjorde första ultraljudet. Den lilla bönan i magen var bara några veckor gammal. Jag vägde tio kilo mindre än vad jag gör idag.

Ja, och nu står vi här. Halvvägs.
Lite mer till och mer - 18 veckor kvar!
Jag med kalaskulan i vädret och känslorna plåstrade över hela huden. Beats med handen stadigt på magen och ständigt redo att ta emot en lipande alternativt hyperuppskruvad fru.

Det är härligt, konstigt, omvälvande, läskigt, ibland jäkligt obekvämt, men alldeles allldeles underbart.

Oväntade saker i en bebisfabrik

Jag var beredd på illamåendet. Att magen tidigt poppade ut var ingen surprise. Inte heller att varje natt plötsligt inkluderade minst sju besök till damrummet. Humörsvängningarna, de ofta väldigt skruvade drömmarna och allehanda tvångstankar var väntade.

Men sen dök det upp några bonusar.

1. DREGLET

Om natten saliverar jag som en hund. Jag VAKNAR av att jag ligger i en pöl. Jag vänder kuddarna flera gånger varje natt, och ibland har jag lyckats gå varvet runt med mina två kuddar och hamna återigen i en gammal pöl.

På morgonen är ena kinden täckt av torkat slem. Inte. sexigt.

2. NOLLTOLERANSEN MOT DOFT

Vi har ett tredje världskrig hemma i skokartongen, jag och Beats. Det handlar om dofter och vad han får och inte FÅR äta. Beats älskar ramen, den där stabbiga nudelsoppan gjord på kött och fett och stärkelse som alla japanska gubbar älskar. Helst toppar han den med vitlök. Och det är DÅ jag dör. Jag kan känna vitlöken på mils avstånd. Mitt innanmäte vänder sig ut och in. På riktigt. Jag klöks. Som tur är så är Beats världens bästa och dissar vitlöken för husfridens skull.

Rullbandsushi är ett nono. Luktig fisk som passerar förbi i all sin slemmighet. Uteslutet.

Min näsa bråkar också med snälla dofter. Jag köpte en bodybutter, Cocoa-smaken, på Body Shop. Den framkallar kräkkänslor. EN GOD BODYLOTION?!?! Hade en hudvårdsserie från LÓréal innan som också fick mig att vilja dö.

Mamma tipsade tidigt om att jag inte skulle använda min parfym, för risken är stor att man sen aldrig vill se den igen. Det råder följer jag.

3. ETT METRONÄT I DEKOLLETAGET

Jo men tjena. Här har man gått och längtat efter den svällande bysten. BOMBERNA! Att för en gångs skull kunna pusha upp lite och fresta min karl med en urringning så djup att den går bortom hans vildaste fantasti.

Och så kommer dom. Kompletta med ett RUTMÖNSTER! Blå linjer precis överallt, kors och tvärs och fram och tillbaka.

4. ACNESKÄGGET

Finnar är aldrig kul, men extra avskyvärda är de när de sitter likt en SKEPPARKRANS under käklinjen. Samt på kinderna och gör ont ont ont.

5. BITCHIGHETEN

Jag är så ARG! Nästan jämt. Jag vill slåss och skrika fula ord. Okända människor kan få mig att vilja gå besärk och Beats är så hårt ansatt att jag flera gånger i veckan i full ånger bönar och ber jag honom att hålla skilsmässoansökan. "Det är bara en FAS älskling. Det är inte JAG utan liksom någon annan som är dum" snyftar jag. "Det är ju bara det att jag känner mig så FUUUL och allt är FEEEEEEEEL uuuääääähhh.."

Eller snyftar och snyftar... Jag TJUTER. Jag hulkar och tårarna sprutar bara minsta lilla. Det är så lite som krävs för att ridån ska gå ner.

Men tårarna är åtminstone inte skrämmande. Det är ilskan. Jag är så JÄVLA FÖRBANNAD dagligen att jag nästan borde förses med utegångsförbud. Står någon i min väg - GRRRRR! Strular datorn - AAAAAAARGH! (Ni ska se utbrotten när pause.se-tekniken bråkar). Missar jag bussen - HJÄRTATTACK!

Att jag blivit klumpig och tappar allt jag rör vid gör inte saken bättre. Särskilt INTE som att det är en prestation motsvarande ett aerobicspass att plocka upp spillet från golvet.

Jag är inte alls moderlig och lugnt och sinnlig och vacker. Jag är så jävla ARG!



PS. Ni som klickar in och vill läsa om coola happenings i Tokyo, hoppa över bebisinläggen. De måste få finnas - herregud, bebisen är ju ALLT jag tänker på just nu! Ha tålamod mig mig kära ni...

Lite fler svar från frågestunden ♥

FRÅGA: Namnförslag till bebben? (redan frågat, jag vet, men är så nyfiken!)
MARIA: Det är en daglig kamp mellan mig och Beats! Jag vill i alla fall ha japansk känsla, kanske Maiko, Aya eller Maiya om det är en tjej. Killar är svårare. Gillar Philip, men det heter brorsan. Förslag???

FRÅGA: Vad är du mest nervös över när det gäller graviditeten/ att ni ska bli föräldrar?
MARIA: Faktiskt nästan ingenting! Är helchillad (förutom ibland när jag flippar får tvångstankar att bebben typ är dvärg).
Att bli mamma ska bli fantastiskt. Frågorna kommer säkert med tiden. Oro ska man inte ta ut i förskott, det har mitt liv lärt mig.

FRÅGA: Vad tror du kommer bli den största skillnaden vad gäller japanska föräldrar och svenska föräldrar?
MARIA: Jag tror svenska föräldrar är mer curling och låter barnen bestämma i större ursträckning. Jag får intryck att det är lite mer disciplin runt det japanska matbordet. Jag vill vara mittemellan – vägrar bli en morsa som låter ungarna löpa besärk medan jag bara tittar på! Det är det värsta jag vet. Inte heller vill jag ha en soldat till unge. Det är nog största utmaningen någonsin att hitta balansen!

FRÅGA: Vilken är din favoritfärg? Vilket djur skulle du vara/ önskat att du vore om du skulle förvandlas för en dag?
MARIA: Svart, vitt och rosa! Jag vill vara en bortskämd vovve tror jag, som bara käkar godis och bli kramad hela dagarna. Fast är det bara en dag så är fågel svårslaget!

FRÅGA: Första gången du kom av flygplanet i Japan/Tokyo, vad var det första du tänkte då? Skulle du kunna bosätta dig i Japan för evigt? Och vilken är din största rädsla?
MARIA: ”Hjälp vad står det på skyltarna?!”. Som det känns nu skulle jag kunna bo här för evigt, men i så fall måste vi ha ett hus eller lägenhet i Sverige.
Min stora stora rädsla är att någon i min familj, inklusive Beats, ska dö. Jag är så maniskt rädd bara för tanken att jag under många år gick i terapi för att lära mig att förhålla mig till faktumet att döden faktiskt kan slå till utan att jag kan göra ett jota åt det.
Förutom stora, abstrakta döden är jag livrädd, LIVRÄDD, för duvor och större fåglar!

FRÅGA: Kommer ni ta reda på ifall bebisen är en flicka eller pojke?
MARIA: Ja, det ska vi! Är supernyfiken. Den 20 juni vet vi. Så kolla bloggisen då!

Mer svar imorn!