En vilsen liten kebab på datoraffären

Eeeeeeh.... Fina budskap. Tror jag...?

Att vara utlänning i Japan är ibland så satans svårt. Tokyo är en ulv i fårakläder. Japanerna klär sig som oss, staden är civiliserad och på ytan ganska lik en västerländsk, det finns Starbucks och McDonald's och de käkar inte levande hundar eller annat spooky. MEN bortom allt det är japansk kultur och värderingar så djupt olika det vi är vana vid.

Men, nu ska vi inte in i värderingar och kulturkrockar, utan små hinder i vardagen som ibland får en att vilja slita av sig håret i rena frustrationen.

Kan man tala, förstå och läsa japanska utan större problem är man i gräddfilen. Kan man det inte, som jag trots mina fem månaders fulltidsplugg, så är de simplaste åtaganden prövningar i klass med en månuppskjutning.

Härom veckan slutade mitt mobila bredband funka. Direkt kommer paniken. HUR ska jag förklara för butiken att:

a) Jag köpt dosan där

b) Den funkar ibland men oftast inte

Igår samlade jag mod och traskade ner till BIC Camera i Shibuya där jag köpt min dosa och abbonemang. Direkt börjar förnedringen.

JAG: Sumimasen. Emobairu customa sabisu doko desuka? (översatt: Ursäkta. Var är Emobiles kundservice?)

TRE JAPANER BAKOM DISKEN SKRUVAR PÅ SIG. VEM SKA TA SIG AN UTLÄNNINGEN??

EXPEDIT: Chotto matte kudasai... (översatt: Vänta lite tack).

Expediten hämtar ner en daredevil från våning två som får ta hand om utlänningen.

EXPEDIT: Haaaaai, ??????????????????????????????????????????? (jag uppfattar ett ord av femtio)

JAG: Eeeh... Sore wa... chotto taihen... Hmmm. Tokidoki. (översatt: Ehh... Den är... lite dålig. Hmmm. Ibland.)

EXPEDIT: ????????????????????????????????????????????

JAG: Mo ichido kudasai... (översatt: En gång till tack).

EXPEDIT: ????????????????????????????????????????????

JAG: Eeeeh... Wakarimasen. Demo, mainichi wa eeeeh tokidoki eeeeeh chottoo varui desu. Dame desu! (översatt: Eeh, jag fattar inte, men varje dag är det ibland litet fel. Funkar inte!)

EXPEDIT: Eeeh... Please swisch on conputa.

(Tystnad medan jag loggar in. Så klart bestämmer sig bredbandsskiten för att funka för första gången på typ fem dagar och stämningen blir väldigt förvirrad när expediten inte förstår mitt ärende. Jag kopplar ner och kopplar upp tills ÄNTLIGEN felmeddelandet kommer upp.)

EXPEDIT: Aaaah, sooka... (översatt: Jaså, så...) ??????????????????????????????????

Nu börjar fars nummer två. Min dator har ju svenska menyer och nu måste den ställas om till nihongo. Stor dramatik vid burken när ingen förstår var språket byts. Men halleluja, snart hittar vi det.

Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer, men detta är ett tvärsnitt ur en kebabs (köttbulles??) vardag i ett land långt borta där kommunikationen är så extremt bristfällig att man nästan hellre håller tyst.

Efter mycket gestikulerande, bugande, hmmmmande, långa tystnader och klickande på datorn står det klart att sladden glappar.

En halvtimme tog det att få fram att sladden glappar. Fan, är ju så man skäms. Här har man bott i snart två år och så kan man inte ens förklara att mobila bredbandet funkar IBLAND men minst VARJE DAG vid något tillfället bråkar.

Hur vänligt land man än bor i så är det nog svårt att ibland inte känna att allt är hopplöst. Jag förstår invandrare i Sverige som blir helt tossiga på oss svenskar och vår svenskhet ibland. Det är så lätt att säga att "man ska ta sedan dit man kommer" och "vara tacksam för gästvänligheten", och det ÄR man ju, men det är svårt när man ibland känner sig efterbliven i de mest banala situationer. 

Man är stor, man håller ätpinnarna fel, man fattar inte vad folk säger, teve är plötsligt något obegripligt, man fattar inte den enklaste av menyer (allt faller på kanjisarna), man glömmer switcha av telefonen på tunnelbanan, man står på fel sida i rulltrappan, man har hår på armarna, man råkar glömma att ta av skorna i provhytten och man äter sushin på fel sätt. Jag är blåögd och priviligerad men likväl en ständigt felen utlänning i vårt nya land.

Jag skulle inte för mitt liv vilja bo någon annanstans just nu. Japan och Tokyo är underbart. Men jag önskar att Babylon aldrig hände och att jag förstod mina landsmäns språk, deras skyltar och deras sociala koder. Det är inte lätt att alltid vara fel, att alltid vara den där kebaben (köttbullen?) som alltid snubblar. 

Boktips - en fackbok och en skönt litterär!

Igår släpptes Tokyolife: Art and Design, som sammanfattar det mest intressanta och tongivande i Tokyos kreativa gryta de senaste åren. Har inte hunnit skaffa än, men det ska bi! Över åttio deisgners, modeskapare, formgivare, industridesigners, konstnärer, arkitekter, filmare och fotografer finns med - klart man vill ha för bästa överblicken! Ges ut av Rizzoli.


Sedan måste jag tipsa om en av de roligaste böcker jag läst under det senaste året - The Blue-Eyed Salary Man av Niall Murtagh. Det är en irländsk före detta backpackerkilles berättelse om de 16 år han jobbade som salaryman på Mitsubishi i Japan. Murtagh ringar hela tiden in kulturskillnader, japanska egenheter och, för oss, märklig japansk företagskultur utan att någonsin tappa ödmjukheten och respekten. Köp här på Amazon.

För dem som jobbar eller har jobbat på ett japanskt kontor måste detta vara det roligaste man kan läsa just nu, och för oss som aldrig satt en fot på ett japanskt storföretag är det knockande fascinerande. Jag håller Beats vaken på kvällarna genom att citera halva kapitel och fråga tusen frågor: "Är det så? Har ni det också så? Gör de verkligen så?!". För det mesta känner han igen sig.
Snälla läs denna - även om du aldrig ens varit i Japan! Jättefin liten kulturskildring.

Japanerna VS alla andra - ut med packet!

Jag är en ivrig påhejare av den fria offentliga debatten, men ibland blir jag så provocerad av den japanska rasismen att jag bara vill skrika och slåss. Lika centralt i den japanska kulturen som hello kitty, karaoke och extrem artighet är avskyn mot gaijin, alltså alla som inte har rent japanskt blod i ådrorna (och ja, det inkluderar även annars skonande européer och amerikaner).

Alla som varit en längre tid i Japan är bekanta med de högerextrema kampanjbussarna som kör runt och propagerar mot utlänningarna. Det hetsas i megafoner på ett sätt som inte är helt olikt Hitlers agressiva retorik och strös informationsflyers och alla som inte är hundra procent japan är måltavla.
Idag hade en ovanligt arg buss parkerat framför Shibuya station, mitt i den stora korsningen som sägs vara världens mest busy. Bussen såg ut som ett stort militärfordon i plåt, och sidorna var pyntade med japanska flaggor. På taket stod en gubbe och hans typ armé och skrek så jag undrar om ni inte hörde det bort till Sverige. Det dryftades oro om att utlänningar snor japanernas jobb. Känner ni igen den?
Det är jävligt provocerande att promenera förbi ett sånt gäng. Man känner sig inte stor som enda gaijin i ett sånt upplopp.

Utlänningar som jobbar på japanska företag får sällan förtroende på sina jobb i samma utsträckning som japaner, restauranger och barer som har "Japanese Only"-skyltar vid entrén är en vanlig syn och ingen jag känner har sluppit från upplevelsen att folk flyttar sig bort från en på tunnelbanan. Precis som rasbiologin i norra Europa hyllade den ariska renheten och fick ångestattacker inför utsikten att blanda blod med andra raser så skälver det i mången patriotisk japan vid blotta åsynen av en icke-japan. Undantag är den generation unga tjejer som är dödströtta på japanska kontorslavande män och trånar efter västerlänska, "jämställda" män. Men de lite äldre och den stora massan hatar utlänningar. HATAR.
I en enkät i Financial Times (eller var det Economist?) läste jag att runt hälften av de tillfrågade befarade att smittor skulle invadera landet om gränserna öppnades för arbetskraftsinvandring. Det är alltså inte bara utländsk kultur som äcklar, utan även smittorna och det orena som packet bär på.

Som alltid handlar det om okunskap och rädsla. Japans gränser var helt stängda fram tills för ungefär 150 år sedan, med undantag för pyttelite handel. Fortfarande idag är utlänningar en försvinnande liten minoritet här. Min gissning är att inget land i världen är så homogent. Ofta är man DEN ENDA icke-japanen i en fullsatt tunnelbanevagn. Lek med tanken på att stå i en knökad tub i London, NY eller Stockholm med enbart hundraprocentiga vitingar. Även om vissa sickon drömmer om den dagen så skulle det aldrig hända. I vår kultur är rasisterna bespottade och en social paria som anses både outbildad, korkad och skämmig. De finns och de verkar och de får röster i visa kommunval, men de representerar inte majoritetens åsikter. De är liksom pinsamma. I Japan har gemene ett horn i sidan och ingen höjer ögonbrynen. Sedan drabbas inte just vi västerlänningar så hårt av den japanska främslingfientligheten för vi har ändå vårt herrar på täppan-självförtroende djupt rotat, men övriga asiater (särskilt kineser) och svarta är det riktigt synd om. Muslimer tror jag inte ens blivit ett issue för de har väl inte ens fått nosa i närheten av gränsen.

Det är fint på vissa sätt att japanerna sätter sån extrem stolthet i sin kultur, där hade vi svenskar till exempel kunnat ta lite intryck. Men de är så obehagligt självgoda i sin övertygelse om att den japanska vägen är den enda rätta. Förutom lite popkulturella influenser och koreansk mat är det mycket lite utomjapanskt som japanerna tagit till sig (de urgamla kinesiska arven som kanji och tedrickande räknas inte, det var länge sedan och japanerna har sedan många hundra år gjort den kulturen till sin. Japanerna hatar kineserna idag). De LITAR helt enkelt inte på att något från ett annat ställe än Japan skulle hålla måttet.

Att inte en käft kan engelska är kanske det maffigaste kvittot på att intresset för den övriga världen är minst sagt svalt. Japanerna har ju också allt de behöver inhemskt och är inte så beroende av bra relationer, varken i näringslivet eller något annat. Och deras exportvaror talar ofta för sig själva - tänk på allt från Sony till Toyota. Alla svansar för japanerna men japanerna svansar för ingen. Varför skulle de? De är ju bäst, renast, mest kultiverade och både biologiskt och intellektuellt överlägsna (jfr Tyskland och Sverige 1800-/tidigt 1900-tal).

Jag hade kunnat skriva för evigt, men sätter punkt här innan jag kräks i tangentbordet. Avslutar med en food for thought ur Japan Times.

"We are Tomte" - ett skandinaviskt brödbudskap

Handlade en bulle på ett bageri i Shinjuku station som marknadsför sig som ambassadör för skandinaviskt bröd. Något skandinaviskt bröd var inte i sikte, bara en massa ostfyllda smördegsgrejer och vita sockerbullar (kan eventuellt vara lite danskt wienerbröd som lös igenom), men desto roligare är texten på påsen som bullen kom i.
Håll i hatten nu när vi presenterar Den Skandinaviska Tomten för den japanska publiken!

SCANDINAVIAN NATURAL ROMAN - Best Bread Message!

"We are Tomte". The Scandinavian region of northern Europe is the fabled home of gnomes called Tomte. Tomte love children. At night, when everyone is sound asleep, Tomte go about casting magical spells to ensure the next morning's bread will be especially delicious for the children. Cherishing the spirit of the Tomte, we at "Hokuo" take a highly skilled and gentle-natured approach to bread making."

Jag har sällan känt att vårt lands kultur blivit så misstolkad som på denna brödpåse. Tomten, innan han blev jultomten, var ju en ond jävel som inte alls brydde sig om vare sig barns välmående eller bröd. Han slängde ju bara sjukdomar omkring sig i ladugårdarna om han inte fick gröt, den snikna bastarden.

Här är bild från hemsidan på några typiska skandinaviska bakverk - alla med Tomtes välsignelse över sig!

Sovande japaner del 105

Jag kan bara inte sluta imponeras av japanernas förmåga att snarka till precis var som helst. De lägger sig till rätta på restaurangbord, över bardiskar, på tågperronger och på ett genomsnittligt japanskt kontor ligger arbetsmyrorna på rad över sina skrivbord. Det är inte ovanligt att en romantisk middag på tjusig lokal slutar med att den ena parten myser till det efter varmrätten (och en halv flaska vin) och istället för att baxa hem dejten i en taxi sitter man kvar och underhåller sig själv tills han eller hon vaknar till liv.

Däckar någon av överförfriskning på trottoaren utanför en klubb eller bar ser kompisarna oftast till att fyllekajan ligger utom fara för biltraffiken, men jag har aldrig sett någon assistera kompisen till en taxi. Små, späda tjejer som råkade dricka två glas vin istället för den magiska gränsenheten för många japanska tjejer, ett glas, kantar gatorna i våra kvarter varje helg. I nattens iskyla slumrar de iklädda endast partystassens minimala klänning eller shorts (utan strumpbyxor), nerkräkta, ensamma och helt jäkla paradwasted.

Men märkligast är kanske tunnelbanan. Här sitter de på rad - djupt andandes, dreglandes och ibland med huvudet försiktigt mot en främlings axel. Och till skillnad från nöjesinrättningarna är alkohol inte inblandat. Vissa hävdar att det är meditation, men efter att ha kollat in folk som tjejen på bilden så tror jag man kan konstatera att de flesta bara tupplurar. Det sägs även att japanerna (detta magiska folk som ju enligt sig själva besitter en lång rad unika egenskaper) kan "känna på sig" när de ska av och vaknar till på minuten när tåget rullar in på deras slutstation. Jag har faktiskt sett det där tusen gånger, att de vaknar till med ett ryck, reser sig lugnt och plockar ner portföljen från bagagehyllan och lommar av. Konstigt. Jag skulle nog kunna åka ringlinjen fem varv utan att vakna.

Så som på fotot ovan såg det ut när Christoffer åkte tunnelbana igår. Ett vykort från Tokyo - direkt ur vardagen,

Vuxen blogg om språkkunskap

Det slog mig precis att jag faktiskt kan använda nästan obehindrat två av de tre japanska alfabetena (hiragana och katakana), plus börjat fatta lite av tänket bakom kanji-ideogramen, Och på midtermprovet fick jag 80 procent, jippi. Det är ju helt tokigt! Hade något sagt till mig för 1,5 år sedan att jag skulle kunna skriva med japanska tecken skulle jag ju tänkt att han eller hon yrade i natthatten.

Det är så intressant med ett språk som byggs från en helt annan grund än våra romanska. Vi som kan svenska kan ju ändå greppa resonemanget i tyska, spanska, engelska, franska och resten av gänget ganska snabbt (som gammal humanist som haft latinum som huvudämne i gymnasiet är jag ju lite extragoofigt insnöad på det här med språkvetenskap och språks ursprung och uppbyggnad), men i japanska finns det INGET man kan gissa sig till eller ha en inbyggd, abstrakt känsla för. Det är att börja helt från scratch - att bygga med två ekande tomma händer.

Efter kinesiska säger språkforskarna att japanska är svåraste språket i världen att lära sig tala, och det är världsledande i att vara svårt att skriva, tack vare sina tre "alfabet" (kanji är ju inte alfabet eftersom det är ideogram och ändrar betydelse efter sammanhanget det ritas i). Inte ens de flesta japaner lyckas bemästra kanjin under ett helt långt liv - så svårt är det. Det finns tusentals och åter tusentals findetaljerade tecken som ska memoreras - det är en försvinnande liten del som avbildar något och som man kan gissa betydelsen av genom att stirra på bilden. Kanji är en klassisk "life meets art"-krock, där konsten är mitt inne i det dagliga livet och tvärtom. Konstformen kanji lever hand-i-hand med språkverktyget kanji, och även om de flesta japaner idag inte ivrar för sina tecken som samurajerna och geishorna gjorde så klassas fortfarande kanjin som konst och nationalhelgedom. HUR tecknet berättar är minst lika viktigt som VAD det berättar - att förenkla på bekostnad av skönhet är inte att tänka på. För att spetsa till det hela ytterligare kan ett kanjitecken betyda en lång rad olika grejer beroende på sammanhanget det sätts i.

Fast kidsen har visst börjat strunta i förfädernas försiktigt målade kanji - Anna berättade att många karaokeklubbar börjat texta på hiragana (grundalfabetet) och katakana (alfabet för låneord) istället för good ol' kanjis. Anna är förresten riktigt hardcore och går på kalligrafi varje vecka där hon sitter med en sträng lärarinna och målar kanjis i geishaställning (sjukt smärtsamt efter ett tag - testa att sitta med fötterna under rumpan en längre stund - det är nasty). Det tycker jag är coolt. Själv är jag väldigt långt från att måla kanjis på duk med pensel, jag kan ju knappt rita ens de enklaste med blyerts, men jag är i alla fall glad för det lilla jag kan. Nu börjar jag bli taggad på att lära mig jappe på riktigt, första polletten har trillat ner.

Nu sova - oyasuminasai!

Jag lämnar med ett foto på mina hiragana-kråkor.

Jesus entré VS exit på jorden - spelar roll...

Nä, nu har nog vår lilla närbutik fått de kristna helgerna om bakfoten. När alla andra pyntar med tomtar, renar, röda kulor och spelar "Rocking around the Christmas tree" har de släpat fram påskskylten. Förstår inte riktigt vad det står, men det verkar som att målade ägg och harar finns till påskfirarnas förfogande mellan 14-20. Jaja, man kan aldrig fira för mycket så glad påsk dådå...

Ögonvittnet berättar - otvättade skolflickstrosor live!

Ledsen att behöva sunka ner sidan nu när det är så mycket glitter och glam, men jag måste berätta - jag har varit i den beryktade shoppen i Love Hotel Hill som säljer använda skolflickstrosor!!!! Det var det sjukaste någonsin, tror min haka fortfarande dinglar i midjehöjd.

Ok, liten oansenlig butik på andra våningen i LHH, i ett hus som i övrigt huserar sköna nöjes- och filmlokaler för vuxna.
Lyxvarianten och storsäljaren består av cirka tjugo par prydligt plastförpackade bomullstrosor - vi snackar alltså inte spetsar och raffigheter utan undisar av typen "Lindex - köp 3, betala för 2!". Paketet är av genomskinlig plast så man kan se men inte röra eeeh... spåren från flickorna. För att understryka äktheten finns bilder på tjejerna iförda trosorna. Och ja, det där onämnbara som målet är att sniffa på ser genuint ut.
Vissa tjejer på fotona plutar oskyldigt och frestar bara med en skymt av trosan under skoluniformens kjol, andra gör partytricks som att dra in underbyxan så det bildas en kameltå att räkna med. Och ja, alla bilder är av "den här har jag tagit själv hemma i flickrummet"-kvalitet.

I övrigt bjöd butiken på skolflicksuniformer, även dem använda såklart, som man kan piffa upp sig själv eller frugan i hemma. Använda skor är också en het marknad - skolflickors fotsvett - gimme gimme gimme! Märkligast var den avlagda McDonald's-uniformen för drygt 2 500 pix.

Och hur hamnade jag i denna outlet? Melanie, en fotograf jag har ett litet projekt på g med, är lika besatt av japanernas utsvävande fetischer som jag och visade mig.

Känner mig lite spyfärdig faktiskt. Jäkla pervon - hur skulle det kännas om någon gubbe luktade på DERAS döttras otvättade underbyxor?!

Ska in i duschen nu. Känns solkigt att ens varit i närheten av dessa barntrosor och deras fd användares lämningar.

Lektion i japaner

6 FINA SAKER MED JAPANER

1. Ingen börjar gå förrän det är grön gubbe - börjar man gå har man ansvar för om den bakom blir påkörd och loggar ut för gott.

2. De köar till baren oavsett hur stökig klubben är i övrigt.

3. De sparkar inte sönder läskautomater och sprayar grafitti - "för det får man inte i Japan".

4. De ser inte ner på lågstatusjobb, och alla från toalettstädare till sopgubbar bär uniformen med rakryggad stolthet.

5. Deras sinne för estetik är oslagbart. Från klädbutikernas viktekniker och vackra inslagningar och de världskända paketen till Bento-boxens presentation (det ska vara full harmoni - färgerna ska stämma och det ska vara en balans mellan friterat, ångat, grillat, kokt och inlagt).

6. De visar respekt för omgivningen. Det finns inget skräp på trottoarerna, man riskerar aldrig trampa i någons utspottade tuggummi och de pinkar inte utanför på offentliga toaletter.

... OCH 6 STÖRIGA SAKER

1. De tror att kyckling och köttbuljong ingår i en vegetarisk diet.

2. De uttrycker sig aldrig tydligt, ett ja är aldrig ett ja. "Hmmm, maybe difficult" = tvärnej, utesluet. Lite svårt att förstå ibland.

3. De tar tusen år på sig att göra något som skulle ta fem minuter överallt annars. Typ i kassan på mataffären ska varenda liten frukt och burk slås in separat i plast, seden ner i liten papperspåse och sedan äntligen ner i den stora. Bieffekt - det tar även en kvart extra att packa upp mjölken, äggen och tomaterna.

4. Många kan max 10 ord engelska och är helt likgiltiga i vad som händer i världen utanför de japanska öarna. Vissa badhus, klubbar och restauranger har en "Japanese Only"-skylt på dörren.

5. De blir som vildar när de ska på eller av sista tunnelbanan. Särskilda vakter trycker in folket i genom dörrarna (se bildkollage). Sista tåget hem är ett sant trauma.

6. Sevicen kan gå överstyr. I butiker är det inte ovanligt att expediten hela tiden är ett steg bakom en IFALL man behöver hjälp. Och tittar man mer än en sekund på ett plagg kommer de på studs fram och drar fram det åt en så att man känner sig tvingad att stå och beundra det och prova det och sukta "kawaiii!" inför den förväntansfullt leende och uppställda personalstyrkan. Det kan kännas grymt stressande.