Hinner inte skriva särskilt mycket, är läggdags och måste upp tidigt i morgon, så blir säkert alldeles osammanhängande, men i korta drag - Den Perfekta Kvällen.
Hade hört rykten om en pizzeria
extraordinaire i Meguro. Den drivs av en japansk snubbe som var ett år i Neapel och blev besatt av napolitansk pizza - så besatt att han åt minst en pizza varje dag. Han kom tillbaka till Japan och startade pizzeria med bara sina två favoritpizzor på menyn. Restaurangen gick bra, men han stängde den och startade under nytt namn. Konceptet är dessa två fantastiska pizzor och lite annat plock i retro-sovjetisk miljö (sic!). Inne på damrummet hänger till exempel lite pynt av ammunition.
I afton var vi där (tisdagsromantik remember!) och Beats, som är riktigt gubbig när det kommer till napolitansk pizza (han är så nördig av vi efter bara tre månader som par hade en stor fight över hur jag uttalat Neapel fel, fråga inte, lång historia..) var i sjunde himmlen, helt lyrisk. Tricket är att pizzan bara gräddas i 60 sekunder i en riktig hardcoreugn, och självklart förstaklassiga råvaror. Jag höll också på att trilla av min stoppade sammetspall, var så gott att man får ångest när man tänker på att man snart inte har något kvar.
Ryktet sa att det ligger en hemlig jazzbar i källaren. Den lilla dörren dras bara åt sidan när ägaren är på humör, och det är mycket strikt vem som släpps in. Sånt får ju en sån som jag totalt dille av. Står inte ut med att sånt finns och att inte jag får vara med.
Idag var visst en lyckodag för vi frågade blygt på knackig jappe om det fanns någonstans att ta en drink och snart leddes vi ner i källaren och in i ett minimalt rum. Det är bara jag, Beats och bartendern där. Så klart fick vi redogöra exakt för hur vi hade fått nys om detta rum, som egentligen är mer ägarens vardagsrum/hobbyrum än bar. Rummet är klätt från golv till tak i mörk träpanel och små röda lampor lyser upp här och var. En liten röd sammetssoffa är parkerad framför en filmduk och på väggarna klättrar hyllmeter efter hyllmeter vinylskivor och filmfodral. Längs ena väggen står ett piano, belamrat av dammiga porslinsfigurer. Det är som ett litet dockhus, jag vågade knappt andas av rädsla att ha sönder någon liten klenod.
Och så kommer det sig att jag och mannen min fick en privat afton i detta lilla tempel av ägarens personliga kuriosa, tillägnad den gamla jazztrummisen Gene Krupa. Vi fick drinkar och filmvisning samt en titt på Gene Krupas gamla trumset. Den lilla baren ämnar skapa atmosfär som i en hemlig underjordskrog under krigsåren, och drinkarna serveras i gammal teservis. Mitt vin kom i tjusig äggkopp. Det var så fint. Så totalt galet romantiskt att man nästan inte står ut. Se smygbilder ovan! Kass kvalitet, men snälla försök visualisera!
Efter drinken klättrade vi uppför trappan och ut i regnet. Så jädrans kallt nu, blir galen! För att muntra upp oss på nytt gick vi till älsklingsfransosen Huit i Naka-meguro, drack skumpa och Musacat och åt chokladgateau.
Tisdagsromantiken håller så hög standard!
Nästa tisdag blir det dock en annan kaliber - för då ska det packas väskor för dagen efter åker vi till Sverige! Har bokat om biljetten så dit redan onsdag. Sedan London veckan efter och sedan Thailand. Aaaah!
Inlägg
