Det slog mig precis att jag faktiskt kan använda nästan obehindrat två av de tre japanska alfabetena (hiragana och katakana), plus börjat fatta lite av tänket bakom kanji-ideogramen, Och på midtermprovet fick jag 80 procent, jippi. Det är ju helt tokigt! Hade något sagt till mig för 1,5 år sedan att jag skulle kunna skriva med japanska tecken skulle jag ju tänkt att han eller hon yrade i natthatten.
Det är så intressant med ett språk som byggs från en helt annan grund än våra romanska. Vi som kan svenska kan ju ändå greppa resonemanget i tyska, spanska, engelska, franska och resten av gänget ganska snabbt (som gammal humanist som haft latinum som huvudämne i gymnasiet är jag ju lite extragoofigt insnöad på det här med språkvetenskap och språks ursprung och uppbyggnad), men i japanska finns det INGET man kan gissa sig till eller ha en inbyggd, abstrakt känsla för. Det är att börja helt från scratch - att bygga med två ekande tomma händer.
Efter kinesiska säger språkforskarna att japanska är svåraste språket i världen att lära sig tala, och det är världsledande i att vara svårt att skriva, tack vare sina tre "alfabet" (kanji är ju inte alfabet eftersom det är ideogram och ändrar betydelse efter sammanhanget det ritas i). Inte ens de flesta japaner lyckas bemästra kanjin under ett helt långt liv - så svårt är det. Det finns tusentals och åter tusentals findetaljerade tecken som ska memoreras - det är en försvinnande liten del som avbildar något och som man kan gissa betydelsen av genom att stirra på bilden. Kanji är en klassisk "life meets art"-krock, där konsten är mitt inne i det dagliga livet och tvärtom. Konstformen kanji lever hand-i-hand med språkverktyget kanji, och även om de flesta japaner idag inte ivrar för sina tecken som samurajerna och geishorna gjorde så klassas fortfarande kanjin som konst och nationalhelgedom. HUR tecknet berättar är minst lika viktigt som VAD det berättar - att förenkla på bekostnad av skönhet är inte att tänka på. För att spetsa till det hela ytterligare kan ett kanjitecken betyda en lång rad olika grejer beroende på sammanhanget det sätts i.
Fast kidsen har visst börjat strunta i förfädernas försiktigt målade kanji - Anna berättade att många karaokeklubbar börjat texta på hiragana (grundalfabetet) och katakana (alfabet för låneord) istället för good ol' kanjis. Anna är förresten riktigt hardcore och går på kalligrafi varje vecka där hon sitter med en sträng lärarinna och målar kanjis i geishaställning (sjukt smärtsamt efter ett tag - testa att sitta med fötterna under rumpan en längre stund - det är nasty). Det tycker jag är coolt. Själv är jag väldigt långt från att måla kanjis på duk med pensel, jag kan ju knappt rita ens de enklaste med blyerts, men jag är i alla fall glad för det lilla jag kan. Nu börjar jag bli taggad på att lära mig jappe på riktigt, första polletten har trillat ner.
Nu sova - oyasuminasai!
Jag lämnar med ett foto på mina hiragana-kråkor.
Inlägg
