Sedan jag var 13 år har jag varit fullkomligt besatt av makeup, och då särskilt av den sorten som gör huden fläckfri och blek som en porslinsdockas. Jag har med väldigt få undantag klivit utanför dörren på långt över ett decennium utan att ha preparerat innan med primers, foundations, concealers och puder, och dom som skådat min hy i sitt naturliga tillstånd kan räknas på en halv hand.
Mitt manifesto när det kommer till min hy är:
1. Det som kan täckas, täckas bör - röda fläckar, småplitor och ringar under ögonen riskerar paja hela looken. Ska man måla ansiktet krävs en felfri kanvas, särskilt om man ska gå på knalliga ögonskuggor, dramatiska ögon eller rött läppstift. Undantaget är fräknar, men på de områdena kan man välja ett mindre täckande underlag.
2. Naturlighet är inget självändamål. Jag sminkar mig inte för att se naturlig ut. Målar konstnären för att kanvasen ska se blank ut?
3. Hellre geisha än barbie. Alla passar inte i brun hy, och jag gör mig inte i brun nyans. Tro mig, jag har kört racet med brun-utan-sol och solarium (jag är pigmentlös och kan inte bli brun naturligt, max grisrosa). Därför är jag hellre vit året om. Dessutom vägrar vägrar vägrar jag ha en solåldrad hy på sikt med läderartad struktur, rynkiga detaljer och enorma porer. Även om det ser tillfälligt fräscht ut att vara brun så är det verkligen en killer. Det kan varenda porslinshyad japanska som lever under paraply så fort solen skiner vittna om.
Dessutom har jag sedan tonårens första stappalnde steg i mammas badrumsskåp religiöst avsatt en kväll varje vecka åt skönhetsvård. Peeling, djuprengörande mask och återfuktande mask är veckoritual. Sedan har jag som sagt långt från perfekt porslinshy, men å andra sidan har jag ingen aning om hur den varit annars eftersom jag aldrig tummat på rutinerna. Självklart skämmer jag bort huden varje dag med foundationkrämer med solsyddsfaktor 15 - minst. Inte en uv-stråle eller avgaspust ska behöva förpesta livet för dessa kinder!
Det har ofta uppstått förfäran när jag även under sommarens hetaste stranddagar vägrat strippa huden helt (då blir det gärna en mycket lätt foundation från Biotherm som reflekterar ljuset och täcker utan att vara pannkaka), samt att jag väljer att inte bli solbränd. Det är ju bedrövligt att gå på stranden med smink! Nej, det är det inte, så länge man inte ser ut som att man klätt in huden i mjölmix (eller skokräm för dem som vurmar för bronzade looken). Jag GÖR inte osminkat, så är det.
Men i så gott som hela västvärlden stavas idealen NATURLIG! (vilket av någon anlednig översatts till brun för oss ursprungliga blekansikten) och FRÄSCH! och på sommaren är det nästan panikångest i stugorna över att sommarens bränna inte ska lyckas.
Så jag har alltid känt mig lite ensam på hemmaplan i min strävan efter Jane Ausen-vit finnish. Jag VET att jag sminkar mig mycket och att jag. särskilt på kalas, ibland ser helt New Romantics ut. Men det är min grej, och jag känner mig ful när det röda lyser igenom och näsan är blank.
SÅ - när jag flyttade till Japan kände jag direkt att jag hamnat bland mina medsystrar. Även om vi inte kan kommunicera med ord så finns en outtalad förståelse bland oss som ägnat en halvtimme åt enbart underlag en vanlig måndag, Hela Tokyo är bebott av tjejer som liksom jag peelar, knarkar krämer med "Whitening"-effekt, pudrar, primar och likt vampyrer får ångest när solen hotar förstöra både sminket och huden där under. Även om jag är västerländska så känner jag på många sätt att jag kan relatera mycket bättre till de japanska skönhetsidealen är de i vår del av världen.
Blek hy? Check!
Ögonlock tunga av eyeliner? Check!
Rogue målat som ett litet äpple mitt på kinden? Check!
Minst 15 lager kolsvart mascara? Check!
I Tokyo är det inte pinsamt att böja ögonfransarna på tunnelbanan, pudra näsan mitt under finmiddagen eller ta upp ett bord i en timma på Starbuck's för att lägga hela dagens makeup. Dessutom har varje varuhus, bättre restaurang och nattklubb särskilda "Powder Rooms" så det inte blir kö till damrummet. Ofta står tops, servetter och bomull framme. Där står vi på rad, jag och mina pudersystrar.
Igår var jag på middag med underbara Noriko som jag jobbar med på Fashion Sweden (hon driver tillsammans med en svensk kille agenturen i Japan för Whyred, Odd Molly, Dagmar och Pour). Hon berättade att i Japan är det huden som bestämmer om en tjej anses vara vacker eller inte. Har man hy vit som en lilja och slät som en persika klassas man direkt in bland det vackra folket. Det tycker jag är intressant, för den fixeringen vid just hy har vi inte riktigt i väst. Vi pratar mer om vackra ögon och perfekta näsor (som så klart de undersköna japanskorna också är besatta av). Men i Japan är den vita hudens position oerhört stark - tänk geishornas målade ansikten, där bara en spets av nacken lämnades naken eftersom nacken anses vara en väldigt attraktiv kroppsdel.
Noriko har lovat att ta med mig till hennes hudterapeut, och jag kan inte vänta! Hennes hy är fantastisk, så slät att man hade kunnat projicera film på den!
Så, summa summarum. Det känns lite som att ha kommit hem. Jag är inte längre blekast, minst naturlig och den enda med puder i 36 graders värme. Äntligen någon som förstår det livsavgörande i en fantastisk puderfoundation (min favorit är MAC Studio Fix i C25) och förödelsen när man glömt puderdosan hemma. Heja er, mina vita medsystrar! Ni är tjusigast i min värld.
Inlägg
