Indie-nostalgi

Tidigare ikväll.
C ringer ca 21.45. På väg hem från jobb. Jag på väg in i psykos pga jobbhets, precis allt gick fel idag.
C föreslår en drink, "älskling, du behöver nog det". Jag såklart mmm. Ses i Sakuragaoka-korsningen om tio.

Och vad har inte denna underbara lilla varelse (min äkta make whoa, me lucky!) gjort medan han väntade på att jag skulle dyka upp om inte lokaliserat en bar som kommer sitta som en stämpel i mitt minne så länge jag lever. "Det är en riktigt Marajja-bar", säger Beats och leder en trumpen dam mot ett anonymt hus. Vi kliver in i en minimal hiss, trycker på våning 4 och kommer ut framför en liten trädörr som det står "Bar Face" på och är prydd av en modstavla.

Och där är den. Världens kanske finaste stycke indiebar. Stor som en mindre lägenhets vardagsrum, proppad med 60-talsmemorabilia på väggarna, soulplattor och indieklassiker staplade från golv till tak och inte mer än fyra låga bord. Femton pers och stället är knökat. Röd belysning, Ride i högtalarna och en liten japansk modsnostalgiker bakom den pytteminimala baren. Som en 17-årig popnörds pojkrum, nånstans i England tretton år tillbaka i tiden (eller fyrtiotre, beroende på om man vill ha det mods eller britpop), fast i Tokyo 2007.

Jag älskar de här ställena, som är så små att de hade kunnat dubblera sig i mitt och C's kök, med ensamma pojkar som egentligen är lite för gamla för poplugg som sitter i baren och drömmer om sin svunna tonår över en öl och en Lucky Strike, och där skivor, filmer, gamla tidningar och böcker ligger staplade överallt och alla vet att alla har tillräckligt mycket respekt för att inte komma på tanken att sno nåt.
Detta är definitivt en av de tio bästa barerna jag varit på i hela mitt liv.