Welcome to Magazine Pool

Tacka vet jag tidningar. Tidningar är nog det mest fantastiska medium vi har. Tidningar kan, till skillnad mot böcker, tack vare snabb produktion och regelbunden utgivning hålla jämna steg med tidsandan både i innehåll och form, och de är enklare för vanligt folk att arkivera och senare plocka fram som tidsdokument än tv-inslag och radiosnuttar. Varje tidning är en stämpel av sin tid. Ingen kan känna sig oberörd när man plockar fram en POP från -95 som osar Britpop och flanellestetik, och en eftermiddag med tjejkompisarna och en hög gamla Vogues, ELLEs, Darlings och Nylons är himlen på jorden.
- Koooolla Naomis axelvaddar - sååå Working Girl! Jag hade tyyyp likadana, fast från H&M Rowells...
- Ååååh, denna bilden minns jag - jag tog med den till frissan och bad om EXAKT samma frisyr.
- Men guud, var Blur stora redan 94?! Shit vad vi måste va gamla nu!

Vissa nummer minns man hela livet, som Slitz Kurt Cobain-hommage precis efter skottet i Seattle. Efter det blev det bara tuttar och fula bilar, men just det här numret sparades extra varsamt i 14-åriga Marias Billy-bokhylla. Darlings krönika om saker som är pinsamma att köpa minns jag nästa ordagrannt än idag (särskilt stycket där toaborsten rullar i all sin prakt mot kassören på bandet). När jag för fyra år sedan fick i uppdrag att damma av gamla serietidningen Starlet och modernisera utan att tappa den ursprungliga känslan läste jag under ett par dygn kopiösa mängder kärleksserier, och visst kände jag ofta igen karaktärerna och dramerna i de svartvita rutorna från när jag smygläste Starlet i kusinens flickrum tolv är tidigare.

Också skvallerblaskorna är viktiga tidsdokument. I oroliga tider känns det extra bra att för en stund glömma ångesten och istället lägga fokus på Posh Spice's nya jeans, och vilken slags kändisar som är i fokus och vad vi väljer att intressera oss för skvallrar inte så lite om läget i den stora, skrämmande världen.

Tidningar är alltså bäst. Tidsdokument, underhållning och källa till nostalgi, ilska och glädje.

Just nu pågår en utställning som hyllar magasinet som medium och dess förmåga att konstant utvecklas genom form och innehåll på Ginza Graphic Gallery, "Welcome to Magazine Pool: Ten Creators Crossing Boundaries for Magazine Design". För att fira Japan Magazine Publishers Association och Japan Books Publishers Association 50-årsjubileum ställer tio topp-AD's och designers från hela globen ut sina verk. Mycket material är gjort särskilt för utställningen, men flera av formgivarnas mest banbrytande verk från portfolion finns också att skåda.
Blir det lite knölig att ta sig live till Ginza idag (är sista dagen) kan boken beställas på Piebooks.

Några spännande namn som borde ingå i varje tidningsjunkies vokabulär och personliga Hall of Fame är:

Showcasets producent Yasushi Fujimoto, en av Japans mest respekterade magasinsdesigners och grundare till byrån CAP Design Office. Han har artdirectat tidningar som Tokion, Studio Voice och japanska Marie Claire, och jobbar just nu med Vogue Nippon, GQ och i Japan högt respekterade livsstilsmagasinen Casa Brutus och Brutus.

Jop Van Bennekom som tillsammans med Gert Jonkers lanserade holländska Fantastic Man 2005. Innan dess lanserade han Re-Magazine och gaymagasinet Butt.



Kazunari Hattori. Redesignade livsstilsmagasinet Ryuko Tsushin 2002 (se bild), har formgett böcker och gjort tunga annonskampanjer för allt från tåglinjer till heminredning och mode.



Yorgo Tloupas. Varit AD på franska Crash och Intersection samt gjort annonser för klienter som Shu Uemura, Lacostte, YSL och Kenzo.



Christophe Brunnquell. Varit AD på franska kulturmagasinet Purple (se bild), formgett Louis Vuittons 150-årsjubileumsbok och samarbetat med klienter som Colette och Balenciaga, Grundade konstmagasinet Carnaval 2004, och är själv känd konstnär.



Work in Progress - duo bestående av kreatörerna Ezra Petronio och Suzanne Kroller, som mixar och blandar influenser från mode, musik, konst och skönhet. Bland annat har de gjort Commes des Garcons parfymflaskor. Grundade magasinet Self Service 1994, och sedan dess har tidningen fått funka som forum för kreativa experiment och vilka roliga projekt de nu har lust med.



Heikichi Harata. Har blivit känd för oväntad bokdesign som tänjer på gränsen mellan omöjligt och möjligt. Var med och gjorde kultförklarade japanska magasinet Heaven och mangaantalogin Garo.

På galleriet finns också chans att bevittna produktionen av en strikt begränsad upplaga av Singopore-baserade guerillamagasinet WERK, som blivit hypade tack vare radikal design som ändras med varje nummer. Showcaset lovar att: " lead the realm of magazines into an unexplored territory, demonstrating new possibilities for this medium".



Dags att springa till tåget!

Hotel Adonis i Osaka och andra vuxna lekplatser

Jag överväger att sexturista. Anledning är Hotel Adonis i Osaka.

Igår hittade jag ännu en bok om Japans rejält funky vuxenvärld, denna gång fotograf Misty Keaslers bok över love hotels. Är en fantastisk samling bilder där Misty beviljats entré in i en annars för västerlänningar och framförallt reportrar stängd värld. Bland kärleksnästena som radas upp är Hotel Adonis min favorit. Adonis satsar nämligen på en go mix av S&M och kawaii-cute, och deras "image rooms" är som tivolin för byxmyndiga lekkamrater.
Här kommer mina favoritrum, och alla bilder är såklart ur Misty Keaslers "Love Hotels".



Hello Kitty's S&M-rum


Naughty Nurse Room (kolla in stolen)


Rosa manga/S&M-rummet

Övriga bubblare som förtjänar att nämnas är:


Karusellrummet på Public Jam, också i Osaka


Djungelrummet på Hotel Loire, Osaka


Igloolobbyn på Hotel Gang Snowman (sic!), Osaka. VAD gör man med spaden, jag kan inte sluta tänka på det!!

Och så slutligen kalkonen - hur någon kan gå i gasen i denna tortyrkammare är inget mindre än en gåta...


Källarhålan på Hotel Pamplona, Osaka

Pappersbröllop (fast på låtsas)

Idag är det exakt ett år sedan jag och Beats äktade varandra i Köpenhamns Rådhus. Även om bröllopet var på låtsas och helt galet spontant och oorganiserat och vi ser det mer som en slags förlovning så känns det stort. Vi firade igår eftersom söndagar inte är så roliga festdagar och jag storgrät i champagnen. Tänk att den fina lilla människan är min äkta hälft. Kärleken är så fin.

Att lugga eller inte lugga?

Imorgon är det helgdag i Japan och vi är lediga, så ikväll ska vi ut en liga i Ebisu och skråla. Först ska jag och maken på Swedish Lifestyles sample sale och leta fynd, men sedan blir det klackarna i taket.
Men - nu är frågan - ska jag ha luggen uppe eller nere? Den är så dassig i längden nu och blir inte så bra nersläppt, men jag är rädd att jag ser ut som en dumlekola med den bak. The problems, the problems...

Förstasidan på vagabond.se

Jamenvisst, då var bilderna på fyllskallen som gud glömde även det första man ser om man besöker www.vagabond.se. Jag självantänder ännu en gång av skam och bannar de där sista drinkarna som fick mina ögonlock att säga sayonara. Så går det när man super på jobbet ungdomar! Och jäkla Lina som ser oförskämt fräsch och trevlig ut trots lika ivrigt intag av fnissdricka som jag...

Nu avgång till skolan, så smärtsamt opepp.

En bra dag

Idag har varit en bra dag, i alla fall efter lunch. Häng med!

07.20 Klockjäveln ringer. Sur. Linserna igenklibbade av godmorron. Lägenheten iskall. Campar i duschen i nästan en halvtimme.

08.40 Helvetesresa på fullpackat tåg till skolan i Shin-Okubo. Shin-Okubo, aka Korea Town, är som en annan värld - smutsigt, fullt av plingande aggro-cyklister, högljutt och insvept i dofter från de tusentals koreanska matställena. Personligen tycker jag det är med sjask än charm, men så är jag ju också lite av en nippertippa. Särskilt de vilda cyklisterna gör mig illa till mods och jag känner dödsångest under femminuterspromenaden till tryggheten inne i skolan.

09.00 - 12.50 Lärde mig nya verbformer i skolan, bland annat imperativ som "Dö, tack!". Höll på att somna, tror till och med jag nickade till lite kort någon gång under tredje lektionen. Åt ananas och fick kli i munnen.

13.00 Tog tåget till Harajuku med Caroline i klassen och min Fashion Sweden-kumpan och numera skolkamrat Martin och fikade på skinny capuccino och jordgubbssmoothie. Martin ojade lite över hur hans fru, Yuko, tar två timmar på sig att göra sig i ordning varje gång de ska ut (dagtid that is) och att de ibland inte hinner med vad de ska för att håret inte är i toppform och det prioriteras alltid framför dagens planerade aktiviteter. Jag identifierar totalt med Yuko. Som jag skrivit innan på bloggen så kommer inte ens så mycket som min näsa utanför dörren utan smink och fix, och precis som Martin får min karl finna sig i att bo i typ en skönhetssalong med fler burkar och flaskor per kvm än ett mindre Kicks.
I helgen när Pong var hos oss svepte Christoffer med handen över vårt rosaskimrande sovrum (vår BUDOIR), drog en suck och sa lite uppgivet "Jaa, som du ser är det ju mest Marias lägenhet..". Häromveckan fick han rulla hem en liten flygvärdinneväska till mig proppad med hårprodukter genom halva Tokyo och ibland får han utskällning för att han parkerat en ful Head 'n Shoulders bland mina Ole Henriksen-grejer i duschen. Det krävs en man för att leva med oss prinsessor.

14.00 Kollade John Galliano's kollektion Japonism på galleriet på fjärde våningen i Dior-huset på Omotesando. Verkligen hardcore-couture med kreationer av nästan överjordig grandeur. Det är inte klänningar, det är konstverk och hantverk som får en att tappa andan. Helt starstruck.



14.45 Gick till Swedish Lifestyles showroom i Aoyama för att tjuvkika på grejerna som ska reas ut på helgens sample sale. Swedish Lifestyle är agentur för Whyred, Pour, Odd Molly och Dagmar, och på fredag börjar höstens prover säljas ut för 70%. Jag paxade en underbar stickad klänning med bar rygg från Dagmar (dock ur vårkollektionen så inte säkert att den går att köpa) + åt fem kilo Ahlgrens Bilar. Innan jag gick fick jag en flaska tjusigt rött vin av Noriko. Glad.

16.30 Promenerade bort till Stylein-återförsäljaren Aout 16 i Aoyama för att intervjua den mycket excentriska butiksägarinnan till ett rep jag gör om bland annat Stylein. De hade haft pressvisning och ett bord var uppdukat med rosa Moet, chokladfontän och färsk frukt. Som vanligt när man gör intervju i Japan står fem leende assistenter i givakt runt bordet och glaset fylldes ständigt på med rosa champagne och fruktfat dukades fram. Älskar mitt jobb - idag var mer romersk orgie än arbete. När jag gick fick jag goodiebag med gröna badrosor.


18.30 Middag med misosoppa, sojabönor och rostat tortillabröd med salsa (!) framför datorn. Meddelande från fotograf-Daniel på Facebook att han nu ska boka resan till Japan som vi surrat om så länge. Han föreslår en tågluffande reportageresa genom Japan i vår. Jajaja, jag vill!! Antagligen kommer Sanna i april, mitt i körsbärsblomningen. Lycka.

19.55 Nu ringde Christoffer och meddelade att han är på ingång. Jag är som en hund och ser det som dagens höjdpunkt när jag hör nyckeln i låset. Hopp och skutt i hallen varje dag.

Vuxen blogg om språkkunskap

Det slog mig precis att jag faktiskt kan använda nästan obehindrat två av de tre japanska alfabetena (hiragana och katakana), plus börjat fatta lite av tänket bakom kanji-ideogramen, Och på midtermprovet fick jag 80 procent, jippi. Det är ju helt tokigt! Hade något sagt till mig för 1,5 år sedan att jag skulle kunna skriva med japanska tecken skulle jag ju tänkt att han eller hon yrade i natthatten.

Det är så intressant med ett språk som byggs från en helt annan grund än våra romanska. Vi som kan svenska kan ju ändå greppa resonemanget i tyska, spanska, engelska, franska och resten av gänget ganska snabbt (som gammal humanist som haft latinum som huvudämne i gymnasiet är jag ju lite extragoofigt insnöad på det här med språkvetenskap och språks ursprung och uppbyggnad), men i japanska finns det INGET man kan gissa sig till eller ha en inbyggd, abstrakt känsla för. Det är att börja helt från scratch - att bygga med två ekande tomma händer.

Efter kinesiska säger språkforskarna att japanska är svåraste språket i världen att lära sig tala, och det är världsledande i att vara svårt att skriva, tack vare sina tre "alfabet" (kanji är ju inte alfabet eftersom det är ideogram och ändrar betydelse efter sammanhanget det ritas i). Inte ens de flesta japaner lyckas bemästra kanjin under ett helt långt liv - så svårt är det. Det finns tusentals och åter tusentals findetaljerade tecken som ska memoreras - det är en försvinnande liten del som avbildar något och som man kan gissa betydelsen av genom att stirra på bilden. Kanji är en klassisk "life meets art"-krock, där konsten är mitt inne i det dagliga livet och tvärtom. Konstformen kanji lever hand-i-hand med språkverktyget kanji, och även om de flesta japaner idag inte ivrar för sina tecken som samurajerna och geishorna gjorde så klassas fortfarande kanjin som konst och nationalhelgedom. HUR tecknet berättar är minst lika viktigt som VAD det berättar - att förenkla på bekostnad av skönhet är inte att tänka på. För att spetsa till det hela ytterligare kan ett kanjitecken betyda en lång rad olika grejer beroende på sammanhanget det sätts i.

Fast kidsen har visst börjat strunta i förfädernas försiktigt målade kanji - Anna berättade att många karaokeklubbar börjat texta på hiragana (grundalfabetet) och katakana (alfabet för låneord) istället för good ol' kanjis. Anna är förresten riktigt hardcore och går på kalligrafi varje vecka där hon sitter med en sträng lärarinna och målar kanjis i geishaställning (sjukt smärtsamt efter ett tag - testa att sitta med fötterna under rumpan en längre stund - det är nasty). Det tycker jag är coolt. Själv är jag väldigt långt från att måla kanjis på duk med pensel, jag kan ju knappt rita ens de enklaste med blyerts, men jag är i alla fall glad för det lilla jag kan. Nu börjar jag bli taggad på att lära mig jappe på riktigt, första polletten har trillat ner.

Nu sova - oyasuminasai!

Jag lämnar med ett foto på mina hiragana-kråkor.

Filmextra – Modeselektor gör Tokyo

Så här såg det ut när Modeselektor spelade i lördags på Colors Club, som antagligen är en av världens sista undergroundklubbar i sin genre. Fyra våningar ner under marken (ingen hiss), högst anonym entré, kolsvart (bara stroben som ljus), tjock rökdimma, drinkar i plastglas, sjukt slitna lokaler och ett soundssytem som skulle kunna spränga en mindre stad i bitar. Perfekt!
Förlåt för den usla filmingen i början - viftade liksom med kameran i luften och hade ingen koll på vad som hände i rutan. Slutet är mer i ordning!

Hosta in style!

Det börjar så smått bli höst i Tokyo och var och varannan människa är förkyld och sportar munskydd för att skydda andra mot sina hostor och nysningar. Och varför inte vara förkyld och lite tokroligt festlig på en gång? Från Boon kommer munskydden som på ett kick ger dig valfri djurnos. Jag vill helst ha hundnos. Tjejen på bilden kör tigerstyle.

Gårdagens outfit - Michael Jackson möter spetsgardin

Här är jag fortfarande lyckligt omedveten om att mina nya stövletter ska bli överkörda av en taxi ett par timmar senare (fast det blev bara miniskråma om jag ska vara ärlig), och förevigar min Michael Jackson i mormors gardin-look; den lilla blå skinnjackan med för kvällen uppkavlad ärm från TopShop, spetsklänningen från Apart by Lowry's i Daikanyama, nya örhängen från mamma och kängorna från Ash. Senare tillkom även spetsvantar. Allt toppat med en air av Marc Jacobs Daisy, som jag fick i födelsepressy av min karl, och lippy "China Red" från Make Up Store.

Destination för kvällen var fest hemma hos Fashion Sweden-projektledaren Lars och hans fru Pia för alla volontärer som hjälpte till med utställningen. Temat var såklart Sverige, och vi åt gravad lax, knäckebröd, svensk ost och köttbullar (fast inte jag för jag äter inte ludna djur) och lyssnade på Vikingarna och Shanes. Sedan åkte vi till Mado Lounge på 52 våningen i Roppongi Hills och dansade till 80-talsklassiker och bevittnade medelålders par i skinnbrallor dansa tryckare och torrjucka mitt på dansgolvet.

För övrigt kallas fenomenet buffé för "Viking" i Japan.

Överkörd fot IGEN!

Nä, nu får det vara nog! För andra gången har min fot blivit överkörd av en japan i bil. Igår var det en backande taxi som rullade över foten, och desto värre, mina nya skor!!! Sist var det vår mäklare. Inga brutna ben att rapportera dock.

Back to gympasalen

Jag får nästan rysningar när jag ser denna purikura-bild som jag och Ebba tog i Harajuku i helgen.
Gympasal! Vadderade mattor som luktar ingrodd pubbesvett! Militära lärare med visselpipan som vapen! Ribbstolar! Ringar som man riskerade hissas upp i! Hinderbana! Och värst av allt - PLINT!

Det är det bästa med att vara vuxen - jag behöver aldrig aldrig mer närma mig en plint, bock eller grå gummimatta, förutom i purikurans glada fantasyvärld.

För övrigt - go Ebba! Känslan för plint sitter fortfarande som en keps!

Lite av en drömsko

Jag har fingrat mig blå på Marc Jacobs isprinsessiga skridskostövletter (de vita i gummi med pälskant, maffig klack och skridskosnörning), men jag kan inte med att betala så många tusenlappar när jag knappt tjänar mer än en praoelev. Christoffer har sagt att "jag borde snacka med min make", men känns lite nedrigt att tömma hans konto gång på gång.

Men, ljus i tunneln - nu har jag hittat ett par snörkängor från Ash London som jag tycker minst lika mycket om, kanske till och med mer, trots att de är varken vita eller har pälskant. Men det är kanske bara bra, för dessa går att vara tjusig i nästan året runt och är tusen gånger mer lättmatchade. Dessutom bara halv prislapp, strax under tvåtusen, vilket är helt okej för stövlar som funkar till nästan allt.
Är faktiskt värd nya finskor efter denna extremt mossiga dag - har suttit exakt hela dagen på ett japanskt sjukhus och väntat på att ta prover på min sköldkörtel, som verkar ha klappat ihop igen.

Min plan om att sluta med klackar för att kommer ner till japannivå är alltså härmed avlivad.

3 seconds of fame - jag som mastodont i SVT Nöjesnytt

I måndags sändes ett inslag i Nöjesnytt på SVT om Fashion Sweden, och jag flashar förbi precis i slutet. Eller kan man verkligen säga FLASHAR förbi - jag snarare DUNDRAR förbi, jag dominerar rutan, min haka brakar ut från tv-skärmen!
Jag blir intervjuad av en miniatyr-japan och han är ungefär 1/3 så stor som jag och jag ser ut som en brutal koloss. Nu kommer alla jag känner spekulera i om jag inte blivit lite tjockare än sen sist och hur det är MÖJLIGT att bli så fet i Japan - vilka MÄNGDER jag måste ha ätit!
Grejen är att jag har inte blivit tjockare - jag måste verkligen klargöra det - men att stå bredvid en man i miniformat blåste upp mig till rejält magnifik pjäs, och jag ska aldrig aldrig mer gå i närheten av en japan för nu vet jag hur jämförelsen ser ut. Och alla fina högklackisar kan skänkas till japanska Frälsis, jag tänker gå i lågskor och skaffa dålig hållning så jag blir 1.40 som alla andra.
Och vilken min gör jag som möjliggör att min haka plötsligt blivit en sextioårings påshaka?? Sist jag kollade i spegeln hade jag inte farmorshaka. Det är liksom som en pelikanpåse under ansiktet.

O guuud, jag kör rullstol och har hänghaka - varför, Gud, varför?

Provkörning av permobilen från framtiden

Som kanske enda svensk har jag provkört – eller provsuttit om jag ska vara helt ärlig – Toyotas senaste konceptskapelse, I-Real. I-Real ser ut som en rullstol från framtiden, se bild ovan från testkörning på tv, men är faktiskt en så kallad konceptbil. Däremot är folk som själva inte är fullt mobila redan en stark målgrupp - I-Real kan ställas in på söndagssköna "pedestrian mode", racerläget "travel mode" och flera andra lägen så att man flyter jämt med den traffik man deltar i.

I kön till provkörningen var jag den enda under 75, och det var i samband med min tjugoåttonde födelsedag som jag kände att det var dags att bekanta mig med denna pensionärsvärsting. Man blir ju inte yngre!

För att man ska sitta säkert liksom sluter I-Realen sig kring kroppen när det går fort. Hur fort den kan gå vet jag däremot inte, men jag har ju svårt att se det nimma lilla fordon på motorvägen. Vet faktiskt inte riktigt var den kan tänkas köra - trottoarer är ju uteslutet, och antagligen vanliga vägar med hastighetsgränser över 50 km/h också.

Bilderna är väldigt suddiga – man kan nästan tro att jag blivit papped! (Christoffer hade nytt konstigt objektiv) – men jag hoppas ändå att det går att få viss känsla för denna vansinnigt spejsade permobil.

Missoni-härm från Shibuya 109

Imorgon har vi midterm-prov i skolan. Igår var pluggtristessen så svår att jag var tvungen att lägga ner böckerna med alla sina märkliga tecken och mördande grammatikregler och istället ta en förfriskande tur in på Shibuya 109-huset.
Resultatet blev denna Missoni-mönstrade lilla lila sak. Och med en prislapp knappt över 200 kronorsstrecket kan man ju inte bli annat än glad!

Jesus entré VS exit på jorden - spelar roll...

Nä, nu har nog vår lilla närbutik fått de kristna helgerna om bakfoten. När alla andra pyntar med tomtar, renar, röda kulor och spelar "Rocking around the Christmas tree" har de släpat fram påskskylten. Förstår inte riktigt vad det står, men det verkar som att målade ägg och harar finns till påskfirarnas förfogande mellan 14-20. Jaja, man kan aldrig fira för mycket så glad påsk dådå...

Ur familjealbumet - jag, Beats & Dolly

Detta är min dröm - jag, Beats och en liten mjuk hund som ska heta Dolly.
Eftersom Beats vägrar toydog få jag nöja mig så länge med fotomontage, men en dag, annars gör jag slut!!

Den mystiske mannen!

På FS-invigningen gjorde jag mingelrapportering tillsammanse med Pia Hintze, som till vardags är författare (chiclitfavoriter som Baby Blues, En ska bort mm), men kvällen till ära extraknäckte som flitig fotograf.

Pia tog runt 300 bilder, och efter en genomgång kan följande konstateras - en mysko man dyker upp ovanligt regelbundet. Det är ju inte konstigt att vissa gäster är med flera gånger, men den lille lönnfete karln med spritfläckar på tröjan är med JÄTTEMYCKET.

Foto på Björn Borg-installationen - han är med!
Foto på Stylein-Elin när hon blir intervjuad - han är med!
Foto på Tiger-David när han blir filmad - han är med!

Om han var där för det svenska modets storheter eller den svenska gratisvodkan är inte så viktigt - kvällen flitigaste mingellejon var han i alla fall.

Helrenovering av ett styck skanky Maria...

I afton är det en lucka i boozecruisen som blivit mitt liv, och den vigs helt och fullt till skönhetsvård. Det behövs vill jag lova. Efter tio dygn av sena nätter i rökiga lokaler, en diet under all kritik (vin, kaffe och en miljard japanska riskakor), konstant stresspanik över allt som ska hinnas och alldeles för lite sömn har min annars ganska bortskämda hy blivit ledsamt eftersatt. Paniken slog till med full kraft igår när finnarna började sprida sig UTANFÖR ansiktet och naglarna var i ännu sämre skick än under min tid som storbitare i tonåren.

Här bildbevis från igår. Håret fick skämmas i mössa (även på fest, så kris var det), ögonen pryddes av röda kanter och varken MAC eller Anna Suis puderfoundations kunde dölja finnen som såklart parkerat sig MITT på kinden (kunde inte med att vända kinden mot kameran dock, detta är en ABNORM historia).



Så, för att styra upp eländet gick jag till Lofts fantastiska skönhetsavdelning i eftermiddags och shoppade lite delikatesser, och nu har jag skrubbat, packat in, manikyrat och pedikyrat så jag känner mig nästan som ny. Här är dagens pick-me-ups:



* Återfuktande cleansing gel och ansiktspeeling från ekologiska Leaf & Botanics
* Oriental Orchid & Vitamin E-bodylotion och kroppspeeling från australiensiska The Body Collection (deras grejer luktar himelskt!)
* Återfuktande cleasing gel från Shiseidos Aqualabel (kunde inte bestämma mellan den och rengöringen från L&B, så slog till på båda)

Nu är klockan strax halv elva, min älskade kille med en ängels tålamod är på ingång när som helst, och jag ska krypa ner i sängen med min Arne Dahl-deckare och sedan sova skönhetssömn tills klockan ringer imorgon bitti.

Givetvis är det på det imorgon igen - svenska I am Droid spelar på Le Baron och min nya kompis Melanie ska projicera foton under spelningen. Kommer bli fab! Särskilt eftersom jag (förhoppningsvis) slipper mössa, skatbohår och röd blick...