Mysteriet med min vikt - jag försvinner!

Jag har tidigare berättar på bloggen om vilken hopplös viktpendlare jag är. På grund av dålig sköldkörtel (med dålig ämnesomsättning som följd), matnojor som kommer och går (alltså, en droppe olivolja är bara FÖR MYCKET!) och stökiga hormoner har jag varit allt mellan en storlek 34 och 42 de senaste tio åren. De senaste fem-sex åren har dock varit ganska stabila med en vikt mellan 55-59 kilo för min 169 centimeters fysik.

Men nu i sommar har något konstigt skett - jag väger UNDER 53!!! Och jag gör allt annat är bantar - det är sommar och fest och det äts på restaurang och mumsas godis och dricks vin som om det inte fanns någon morgondag. Det är jättekonstigt. Varje dag verkar jag tappa några gram.

Det är trevligt för magen blir för en gångs skull representabel, men jag oroar mig för att rumpan ska försvinna.
Det sägs att man aldrig kan vara för rik eller för smal, men jag tycker faktiskt man kan vara för smal. Och vet ni vad det värsta är - att man under perioder av (för en själv) ovanlig smalhet tycker så mycket om att vara så smal att man sedan i sitt normaltillstånd jämför sig med det och tänker på det som en IDEALVIKT. Jag är inte skapt att väga 52,7 kg (och ha ett BMI som nästan är underviktigt), men nu när jag VET att jag KAN vara så pinnig så kommer jag idolisera den här flugvikten och inte vara glad när jag når mina vanliga 56 kg. Och det går inte att komma ifrån - inom ett par veckor kommer jag vara tillbaka på min gamla normalvikt, och jag kommer vara så FÖRBANNAD!

Jag vet inte vad som har hänt, för jag är verkligen inte på någon bantningskur just nu, men förbränningen verkar gått i taket. Kanske är det sköldkörteln som fått värmeslag? Eller mask i magen?
Jag tackar och tar emot med öppen famn, men våndas samtidigt över det ofrånkomliga - stabiliseringen. Tillståndet där jag går från SMAL till NORMAL. Även om förnuftet vet att det är det naturliga och bästa och mest smickrande tillståndet. Men det är ju så KUL att handla kläder i storlek 34.

Nej, nu ska jag ner och äta bastant frulle. Efter frukosten ska vi vara på 54 - minst! Och INTE ha ångest över det...

PS. Jag vet att för många verkar det inte så lite att väga runt 53 kg om man är 169 cm lång - i Hollywood hade jag ju varit FET. Men FÖR MIG är det ovanligt lite. Och hur mycket jag än önskar det så är det ingen hållbar situation....