Back to vardag

Idag åkte Lina hem efter två helt fantastiska veckor med tusen roliga uppdrag, tusen roliga festnätter och tusen galna upptåg i researchens namn. Blir som vanligt nojjig att skriva om de grejerna eftersom de är på uppdrag, men om ett par månader blir det rapporter i Damernas, King och Vagabond. Vi har haft så sanslöst kul i alla fall, och jag har sett mer av Tokyo än vad jag gjort på hela tiden innan.

Sista veckan kom Linas tjejkompisar Linda (skönhetsredaktör på Modette, så mer Tokyo på g på deras glossiga sidor!) och Karin. Helt fabulösa damer. Karin (Ström) var min största idol när jag var 17 och hennes bok Bensin kom ut. Den skildrade en svensk indieflickas äventyr i London, och ni kan ju gissa vem som nappade direkt på det temat. Det var min absoluta favvobok och gjorde mig så peppad på att popklubba i London att jag nästan var beredd att hoppa av tråkgymnasiet i tråk-Malmö och lämna landet där och då.

Det känns så himla tomt nu. Dels att jag blivit van vid att ha Lina, Linda och Karin här som fellow partypinglor som är lika glada i det goda livet som jag, dels för att det varit så underbart kul att för en gångs skull jobba i team med någon som dessutom är så grym, och dels för att vi haft så vansinnigt högt tempo (vilket jag älskar) och nu bara vanligt halvdött vardagslunk och jag hatar sega ensamma understimulerande dagar med mögel framför datorn. Vi har haft fullt schema hela tiden med alla besök och intervjuer, och i morse vaknade jag och hade ingen plan för dagen, och det var mycket strange. Bara tomma timmar som jag har som uppgift att fylla på helt egen hand.

Christoffer har olägligt nog också helvetesveckor på jobbet och kommer inte vara hemma förrän runt 23 under de kommande två veckorna. Jag har supermycket att skriva nu, så egentligen blir det ganska busy period, men det känns ändå alltid lite deppigt att jobba hemma. Jag + ensamhet = inte sant.