Alone in Tokyo

Air's Alone in Kyoto har en av tidernas finaste låttitlar och är ett litet stycke äkta snyftbeauty. Den åker ofta på när det är dags för orgie i självömkan när jag är, om än inte alone i Kyoto så dock galet, ekande alone i Tokyo.

Nu är Christoffer i Beijing igen, och det är panik för mig varje gång. Har alltid varit notoriskt rädd för ovald ensamhet. Hatar att vara själv, särskilt här. Ensamheten blir så mycket större i Tokyo. Hemma är det svårt, om ens möjligt, att komma upp i den här nivån av ensamhet. Man kan sitta kvar några timmar på jobbet och fnula lite med diverse projekt. Man har en armada av kompisar att dricka vin eller kolla tv med. Man kan ta cykeln hem till familjen och äta middag. Man kan köpa en påse Karamellkung, krypa in i morgonrocken och kolla tv och faktiskt njuta av att få vara helt själv. Man kan faktiskt också promenera ner till bion och se en film solokvist, jag gjorde det jämt när jag bodde precis vid Spegeln. Ofta eftermiddagsfilm - helt underbart.

Hemma är jag aldrig ensam på det vräkiga, överväldigande sättet som här. I Tokyo kan jag inte ens se tv. Och streamad svt är ett skämt. Kvalitén är så dålig att man inte ser skillnad på Mat-Tina och Plus-Sverker. I Tokyo kan man inte gå på bio om man inte har lust på amerikanska kioskvältare (typ Die Hard och Pirates of the Carribean) alternativt otextad japansk arthouse. Tv-kväll är uteslutet om man inte roas av japansk förnedringsteve med popstjärnor på dekis som hetsäter fisk inför publik. Förutom en väldigt bergänsad skara är de flesta man känner mer den slags kompisar man hookar upp med i större sällskap på helgerna. Familjemiddag är givetvis också helt ute ur frågan, och eftersom jag jobbar hemma i vardagsrummet är det en omöjlighet att jobba över.

Och nej, jag kan inte "göra som hon i Lost in Translation" och uggla i en hotellbar tills en själsfrände dyker upp. Jag funkar inte så.

Well well, nu ska jag väl i alla fall ta mig ur pyjamasen, ta en megalång lyxdusch med peeling, hårinpackning och allt annat som slår ihjäl tid, och sedan plocka med laptoppen till Starbuck's. Där sitter vi, de ensamma, hemmaarbetarna och lyxfruarna, med våra non fattu-lattes, laptops och modemagasin och känner samhörighet.