Jag, talibanen

Hmm, From Tokyo With Love blev visst From Malmö With Love, men det här bara måste berättas.

I måndags blev jag gripen i London av antiterrorstyrkan på Stansted. Here goes.
Klockan är 05.00 och jag och Soffan ska ta den pikanta helvetesflighten som avgår 06.50 från deppflygplatsen Stansted till deppflygplatsen Sturup. Jag är redan på tjurigt humör på grund av den okristliga avgångstiden och faktumet att jag sovit inte en minut över en halvtimme.

Jag loggar intet ont anande in i säkerhetskontrollen med min 9,8 kilos handbagageväska (10 är gräns).
Tulltant: Oj, det ser ut som att du har vätska i bagaget. Jag måste searcha.
Jag: Sure. Det är nog min hårspray, men den är bara på 75 ml. Men visst, kolla du.
Tulltanten tömmer ut hela 10 kilos-härligheten och konstaterar att det var sprayen som gett utslag. Ändå passar hon på att riva ut allt mitt smink. När hon sedan uteslutit att jag försöker föra ombord en bombcocktail ska allt läggas tillbaka. Det är då hon upptäcker den. Min nyckelring, som egentligen är mannens extranycklar till min lya på Hantverkaregatan.
Tulltant: Are you aware that this is an ilegal weapon? (viftar med nyckelringen)
Jag: Eh… No…
Tulltant: This is a martial arts weapon you’re having in your possession. I have to take you to security.
Jag leds upp till en slags uppsamlingsplats för skummisar och blir fråntagen mitt pass. Fortfarande fattar jag inte riktigt vad det är frågan om, hur satan blev min fula cylinderformade nyckelring som mannen köpt på Burlöv Center ett illegalt vapen??
Säkerhetsdam: Are you aware that you are in the possession of an ilegal weapon and thereby commiting a serious offence?
Jag: That öh seems to be the case, yes, but..öh…this is just my mum’s keyring (fick i chocken för mig det var mammas extranycklar och inte C’s)
Säkerhetsdam: We will have to bring down the police and let them talk to you.
Jag: Holy… Ok.. (vad fan händer vad fan händer vad fan händer)

10 minuter senare dyker de upp – två kraftkarlar i skottsäkra västar och med k-pistarna riktade mot mig. De måste undra om allt står rätt till när de ser ”terroristen” stå där i liten t-shirtsklänning och ballerinaskor. Men de måste ändå agera som proffsiga machoassiga alfahannar.
Polis 1: DO YOU UNDERSTAND ENGLISH?
Jag (på min überposha brittengelska förnärmat): But of course!
Polis 2: DO YOU UNDERSTAND WHY YOU’RE HERE?
Jag: Yes, there appears to be a problem with my keyring.
Polis 1: Come with us please, miss.
Det är då Maria Ahlgren gör sitt livs debut i en krimcell på flygplats, och det är inte ett ställe jag planerar att frekventera igen. En liten skrubb med tusentals boxar med latexhandskar och ett skåp fullt av k-pistar samt ett påtänt brittiskt par som försökt smuggla ombord en laddning jointar. Förhöret drar igång. Är det min nyckelring? Känner jag till martial arts-vapnet som min nyckelring är en verklighetstrogen replica av? Varifrån har jag fått den? Vet jag hur den används? Tyvärr kan jag inte fota och visa upp detta tillhygge för det är förstört av brittisk antiterrorpolis, men det är liksom en stav eller cylinder i aluminium som väger typ tre gram. Det är alltså bara en imitation av en riktig mojäng, som tydligen väger massor och används att hugga med, men poliserna tycker ändå att det är allvarligt.
Situationen är så absurd att jag inte kan låta bli att fnittra lite när jag svarar på frågorna, fast när polisen säger att det finns risk att jag blir arresterad och fuckar upp mitt japanska visum blir jag lite rädd på riktigt. Jag kan för s-tan inte förlora mitt visum för att min kille har handlat Burlöv Centers fulaste nyckelring som råkar se ut som ett gammalt samurajvapen!
För att göra en lång story kort beslutade alfahannarna att jag nog inte hade några intentioner att mörda mina medpassagerare på Ryanairs morgonflight till Sturup, och jag fick skriva under en disclaimer där jag avsade mig mina rättigheter till nyckelringen och gav brittisk polis mitt medgivande för dem att ”destroy the item”.

Under tiden har Soffan snurrat runt i terminalen som en yr duva och undrat vad som hände med hennes medresenär som gick genom security lite tidigare än hon. TÄNK om Soffan hade varit med och lyckats få en bild av när två pansarvagnar till karlar approachar mig med k-pistar och tar med mig till krimcellen – snacka om Facebook-moment!

Jag blev i alla fall utsläppt i friheten en ugly nyckelring fattigare men definitivt en knasig erfarenhet rikare. En stund senare hade jag lokaliserat Soffan som vek sig dubbel av skratt (Berit, jag hade kunnat hamna i FÄNGELSE!) och efter inköp av Boots-mackor och onödiga hårprodukter för att göra av med sista punden strosade vi runt i vänthallen. Då dyker poliserna upp igen men denna gång flinar de och viftar ajabaja till mig. Jag måste varit den mest otippade talibanen ever.

Väl på planet, som i sig är en tortyrkammare, fick jag en helnitad britt som granne. Han däckade nästan direkt och dreglade som om näbben på honom vore en öppen kran. Så oerhört vidrigt. Jag blir åksjuk och illamående som det är på flygplan, särskilt i Ryanairs ovädrade pissplan, men detta tog priset. När jag frågade flygvärdinnan om det gick bra att byta till någon av de lediga platserna blev svaret att: ”Nej, då blir det OBALANS i planet”. Jag är alltså inte bara ett hot mot planets säkerhet genom min plan att smuggla ombord vapen, utan är alltså även ett hot på grund av min mastodonta kroppshydda på 55 kilo.

Det var den mest förnedrande resa jag någonsin gjort (och ja, Christoffer har sjukt dåligt samvete över konsekvensen av hans val av nyckelring).