Moody me

Nu jäklar åker vi bergochdalbana här borta.

Tisdagen var en mina värsta Tokyo-dagar. Någonsin. Vaknade på fel sida och bara kände att allt var fel fel fel. Försov mig och borde antagligen inte ha vaknat alls. Ångest överallt utan att riktigt veta varför. Massa hemlängtan och återigen känslan av stå utanför hela samhället här. Vissa dagar känns det som att man bara är en gigantisk outsider som aldrig kommer kunna bli accepterad för att man helt enkelt inte är japan. Hur mycket spårk man lär sig och hur mycket manér man än anammar så är man alltid en bespottad gaijin, en utböling, lite oönskad och belastande sådär.

I alla fall, in till skolan i äckel-Shin Okubo och det är under lektion fyra brytet kommer. Hela dagen var repetition av vad vi lärt oss under terminen och jag blackoutade och glömde precis ALLT. Märkliga verbformer, ogreppbara glosor och kladdiga kanjitecken bara susade runt i huvudet och blev som en enda svart massa. Panik panik. Supernoja över att inte klara provet och därmed inte få gå vidare till nivå 2, och då finns risken att återigen inte ha en enda rutin att rätta vardagen efter och jag måste ha struktur på dagarna för att inte bli tokig. Huvudvärk av all ångest - jag har alltid fått akut prestationsångest inför tentor och prov, och nu slog det till med full kraft och jag bokstavligen kunde inte minnas NÅGOT vi lärt oss. Den barska fransyskan bredvid mig bannade mig för att jag inte pluggat varje dag - "det fattar du väl att du måste öva kanji VARJE DAG! Yuu duu åndårstånd 'datt döönt yuu?". Men jag KAN inte sitta med kanjin varje dag, jag HINNER inte det, dessutom vill jag bara kunna prata det satans språket och kunna beställa en kaffe utan att prata som ett dagisbarn – att rita tecken som betyder "odlat risfält" känns inte så primärt i just min situation.

Alla andra verkar ha full koll, förutom australiensare och tyskan som alltid är sämst, och jag tänker att det är ju hemskt att Christoffer betalat dyra pengar för att jag ska gå i kurs och så sabbar jag allt. 200 000 yen, en bra bit över tiotusen, har min lilla sysselsättning kostat, och så strejkar min hjärna fatalt.

Plötsligt känner jag skållhetta över halva mig. Fransyskan har råkat välta sin mugg kaffe, och mina jeans, min jacka och min tröja är dyblöta. Men värst är att hela skolväskan är full av kaffe och skolböckerna är solkiga och anteckningarna börjar sakta lösas upp.
Väl tillbaka i matchen ska alla fram till tavlan och skriva varsin mening med kanji och när jag står framför tavlan med gulfäckiga stinkkläder kan jag inte producera ett enda tecken.
Det är då Maria, 28 år gammal, börjar gråta i klassrummet. Känner mig så himla korkad. Snyftar i hemlighet och darrar på rösten när jag frågar fröken hur många poäng som kommer vara kanji, Fattar inte jag glömt allt, har känts ganska bra innan.

Efter skolan åkte jag till ett av mina favoritlunchställen med planen att plugga plugga plugga. Åt grillad tempeh, miso och drack vansinniga mängder kaffe och försökte trycka in 200 tecken i huvudet. Vid fyra träffade jag Caroline i klassen nere i Ebisu och hon förhörde mig. Plötsligt började det lätta lite och blackouten började ge med sig. På kvällen fullt fokus på grammatik innan C kom hem och föreslog film. Vi tittade på Eastern Promises om ryska maffian i London och plötsligt ville jag mycket hellre vara i London än i Tokyo. Där har de ett språk som är begripligt och inte innefattar tre alfabet och absurda mängder uråldriga tecken uppbyggda av typ tjugo streck, man känner sig inte konstant fet och jag har tio gånger fler kompisar där än här. Nu åker dessutom en av mina få, nära vänner här hem.
Avslutade dagen med stark sömntablett och lättsam chiclitroman.

Igår var det så provet, och jag vaknade faktiskt med ett lugn i kroppen. Under natten hade huvudet klarnat och förutom hörövningen flöt det på ganska bra. Man måste ha 70 procent för att klara sig och sedan få fortsätta nästa termin, och jag kände att jag var nog ungefär där. Kanske lite mer eller lite mindre, antagligen mindre.
Jag och Caroline firade sen med soppa och insmugglad baguette på café i Shinjuku. Sedan kom Martin, som går två klasser över oss och hade fått reda på att han passerat, och vi tre gick till Starbuck's. I samma sekund som vi sätter oss tippar bordet och tre grande-size kaffe forsar över hela lokalen. Denna gången fick jag bara pyttelite på mig, och nu var det bara att skratta åt vilken kaffemagnet jag verkar vara denna veckan. Salarymannen bredvid oss fick på sin loafer och personalen var direkt på knä och putsade honom och ursäktade sig och bugade som om de typ var skyldiga till någons död. Snart var allt uppmoppat och vi fortsatte fikan. Vår fröken, eller sensei, ringde Caroline och berättade att hon klarat sig. Jubel och stolthet. Efter en halvtimma kunde jag inte hålla mig utan ringde själv upp Naito-sensei och stapplade lite på japanska. "Mushi mushi... eh eh eh... Testu.. eh..". Och det är då hon smäller bomben att jag fick 82 jäkla procent och är välkommen tillbaka den 9 januari. Jag håller på att smälla av och känner mig tramsig som brudat runt med "buhuu jag loooovar att jag failade, jag looovar att det gick skitdåligt". Men så glad och så lättad. Nu kan jag officiellt lite japanska, vem kunde ha trott för ett år sedan?

För att fira åkte jag till Harajuku och handlade julklappar till min provider och på kvällen träffade jag Anna och hinkade vin på en bar i Ebisu. Natten som följde var hemsk. Jag sover ibland katastrofalt när jag druckit och har så mycket ångest att jag tror jag ska dö. I natt var så. Mardrömmar som bara handlade om förlorad kontroll - tänk missade flyg, glömda deadlines och enorma summor borttappade pengar - och vridande och vändande tills det började ljusna. Då lättar liksom allt.

Idag är jag ledig, och först var jag i panik för jag har som sagt lite svårt att vara utan rutiner och bara "glida", men nu har jag jobbat ett par timmar samt rensat min skoskåp och känner mig hyfsat duktig. Nu blir det nog ut på promenad, jättefint väder. Kallt med soligt och krispigt. I kväll ska vi på parmiddag med Anna och Magnus nere vid vattnet. I morgon reser de hem, ledsamt.

Har också sorterat våra julklappar och kan konstatera att en egen resväska kommer behövas. Ligger säkert 30 paket på köksbordet. På julafton har vi bokat bord på en restaurang som ligger på stranden. Kommer bli en mycket konstig jul.