Två minimala sushihak i Ginza har fått 3 stjärnor var i Guide Michelin och på måndag ska jag äta lunch på det ena på uppdrag av DN. Har varit ett helvete att få reservation - de här snubbarna har varit sushimästare i över 50 år och är inte minsta intresserade av att en massa gaijin springer och tar upp de platser som alltid ska stå redo för trogna, japanska stamkunder - men med Joachim på ambassadens ovärderliga hjälp ska vi alltså dit på måndag, jag, Joachim (får extraknäcka som tolk) och fotograf Melanie.
Kan verkligen inte bärga mig, det blir liksom inte mer exklusiv sushi än så här. Men smakar det så kostar det - drygt tusen pix kostar en lunchbricka. Fast så är det ju också trestjärnig sushi och det tror jag bara man äter en gång i sitt liv, om ens det. Dessutom sitter man vid counter och därmed frontrow för att se världens officiellt grymmaste sushimästare in action. Älskar mitt jobb. Älskar Tokyo. Älskar japanernas känsla för hantverk, förfining och tradition. Och så älskar jag sushi, det är bästa maten (förutom de allra slemmigaste firrarna).
Bara nu inget går snett, blir alltid så satans nojjig när något viktigt och nästan livsavgörande är på gång. Är ju så typiskt mitt öde att allt brakar i sista stund. Jag får nästan aldrig åka räkmacka, blir ofta mest smuligt knäckebröd om ni förstår vad jag menar.
Nu, tillbaka till skolboken. Ett av tre delprov i morgon - konversation. Ganbatte!
Inlägg
1 kommentar:
Ååååh, lyckliga du!
Skicka en kommentar