Mastodontrapport från Thailandsturen

Det blev ju inget bloggande i Thailand. Lite för att det var krångligt med internet, men mest för att vi helt enkelt hade fullt upp med att semestra (se bild på mig ovan). Men här kommer en efterhandsrapport från två dagar i Bangkok, tre dagar på Koh Samui och fem dagar på Koh Phangan.

Bangkok. Jag landade mitt i natten och lyckades bli blåst av ett taxibolag innan jag ens hunnit ut ur terminalen, trots varningar från Lina som råkat ut för samma två dagar tidigare när hon kom från Hanoi. Tog Bangkoks dyraste ”airport limo” (pris 1200 bath, ca 240 pix, ”ska” vara runt 300 bath) in till backpackerghettot Khao San Road där vi hade rum. På rummet hade Lina styrt upp välkomstdrink (bubbelvin i piccolo) och ett snabbt byte från stupisar till shorts senare gav vi oss ut i myllret runt Khao San. Drack Malibu med ananasjuice ur pappmugg och öl ur tekopp (Lina) innan vi återvände till vårt spartanska krypin.

Dag två sov jag länge medan Lina poolade på hotellets tak. Färska frukter till frulle och sedan tuktuk genom ett värmeböljande Bangkok till megavaruhuset MBK. Varuhuset visade sig vara en nitlott, lite OBS!-feeling sådär, så vi begav oss med Linas kamerarengöringskit som enda inköp.

Vi hade läst i en guide ur tidningen RES om rättsmedicinska museet i Bangkok, som ska vara ett av de mer absurda utflyktsmålen i stan. Här ställs avrättade krimisar ut, och det är klart att man vill kika på några såna när man ändå är i stan. Vi tog båten över Chao Praya-floden till det enorma sjukhusområde där detta museum ligger, och yrade runt som dårar innan vi hittade rätt. Bland annat hamnade vi i väntrummet till obduktionssalen. När vi väl hittat stället är klockan 16.02, och klockan 16 var stängning. Non-negotiable. Var jättejobbigt att vara så nära alla dessa sensationella döingar men ändå så långt borta! Men, vi fick i alla fall en halv eftermiddag på ett av Bangkoks största hospital. Snacka om att uppleva det autentiska Bangkok! Vem behöver tempel när det finns bårar att beskåda?
Sedan lite shopping på Khao San Road som blev totalt misslyckat för oss båda. Jag köpte piffig strandklänning med minst sagt udda urringning. Lina köpte bikini med så låg byxa att hela brevlådan hamnar utanför.


Aftonen inleddes på restaurangen Cabbages & Condoms, som förutom att servera förförisk thaimat stöttar infospridning om säker sex i landet. Hela stället är en tribut till säkert sex. Lamporna är gjorda av kondomer (se bild), stora dockor är byggda av p-pillerkartor och man får kådisar med växelpengarna innan man drar. Eftersom jag vid det här laget är ganska övertygad om att Beats besitter varken könsvårtor eller hiv fick Lina hela skörden, inklusive en med smak av ”chocovanilla”.




Sedan taxi till hotell Banyan Tree och deras rooftopbar, Moon Bar, på 61:a våningen. Att minst en gång i sitt liv få sitta under stjärnorna och sippa Mai-Tai och spana ut över en stad som aldrig verkar ta slut tycker jag borde vara en mänsklig rättighet.


En taxiresa senare var vi långt från flärdens värld och tillbaka i våra hoods vid Khao San. Den lilla gatan vi bodde på, Soi Rambuttri, myllrade av uteserveringar och liv, och vi satte oss på samma ställe som kvällen innan för förfriskningar och en midnattspapayasallad (om man är vad man äter borde jag vara en omogen papaya dränkt i vitlök och fisksås efter denna resan). Hittade en dryg och ganska skabbig britt som också skulle vidare till Koh Phangan, fast hans fokus var yoga. Jag säger det igen – jag klarar inte yogabackpackers!

På fredagen mötte vi Jacob, aka Doktor Ström, på flygplatsen och flög ner till Koh Samui. Lina hade bokat in oss på ställe med det fullständiga namnet Punnpreeda HIP Resort (japp, versaler där), och ska ni någon gång till Samui så rekommenderar jag verkligen att bo här. Ett riktigt snyggt designat litet boutiquehotell med infinitypool (grön, inte turkos!), superb restaurang och stiligaste rummen. Vi bodde i ett så kallat familjerum, och karln i hönshuset fick sitt alldeles egna loft med teve och allt.
På Samui levde vi la dolce vita. Vi var så gott som de enda gästerna på hotellet, och hade poolen för oss själva. Vi jobbade med våra brännor (jag och Jakob antog en blekrosa English Rose-nyans och fasade för kräftbrännor medan Lina stoltserade med perfekt djupbrun färg som hon hunnit bygga under sina tre veckor i Vietnam), sippade drinkar mixade på färska frukter, övade moonwalk under vattnet, läste spänningsromaner och spexade i och runt poolen i dagarna tre.


På lördagen slog vi på stort och åkte in till öns partycentral, Chaweng, där det varken är långt mellan barerna eller de lättklädda flickor som säljer diverse tveksamma tjänster. Vi började med middag på stranden, och under middagen fick vi några nya kompisar (se bilder). Tyvärr blev det lite väl intimt mellan apan och mig när jag råkade peta den i rumpan med fingret. Tror jag tvättade handen lika många gånger den kvällen som jag normalt gör på ett år. En bar och några drinkar senare blev vi inviftade på cabaret, där glammiga ladyboys mimade i otakt till Dancing Queen och gamla schlagerdängan Viva La Diva. De flesta ”damerna” var riktiga praliner och hade kroppar att dö för inklämda i tighta aftonfodral, men en stackare stod ut med nyutsprungna bitchtits, gubbkagge och osmickrande scenklädsel.Gissa vem!







Sedan någon irländsk pub (belägen bredvid Viking Bar) där jag drack Mai-Tai ur ett glas format som en kvinnokropp med enormt bred torso. Kanske modellerad efter en ladyboy? Natten förde oss vidare till ett svettigt jättedisko på gatan, där vi körde loss till godingar som YMCA. Jag gjorde en åttiotalare och knöt upp skjortan under bysten och shakade loss med bar kagge i minishortsen. Det ska vara jäääääädrans varmt och jääääädrigt tomt på folk jag känner om jag ska hänga ut magen som aldrig sett insidan av ett gym ska ni veta, så detta är en bra indikation på hur svettigt och galet festlig stämning det var.

När diskot i Chaweng stängde åkte vi till något jag aldrig trodde mig få bevittna – ett Black Moon Party, alltså utomhusrave. Jag har alltid tyckt att rave verkar lite läskigt, och får tics bara av att tänka på musiken, och att dessutom gå på såna där beryktade jättefester med massa knark i Thailand känns bara som en sak lilla sofistikerade champagnesippande Maria Ahlgren bara inte gör. Vad gör man om man måste kissa?! Kommer folk typ TVINGA i mig knark?! Får man tinnitus av musiken?! Och ja, jag vet att de här utomhusfesterna inte ens är ”riktiga” rave, det var inte ens ett Full Moon Party, men det var en excess för att vara mig. Vi skumpade ut i skogen på en flakbilstaxi och till min stora glädje kändes det som en ganska städad tillställning med bar, riktiga toaletter och enormt dansområde badande i neonljus. Det blev dock ingen trancedans för oss, pensionärerna höll sig istället i varsin solstol, lekte med en hund och diskuterade hur belysningen uppe i palmerna påverkar klimatkrisen (Doktor Ströms val av samtalsämne). Sedan delade vi flaktaxi hem med en aggressiv dåre och jag hade dödsångest under hela åkturen att han skulle flippa och knuffa någon av oss av flaket.

Söndagen var vilodag med poolande och på kvällen video och snacks.


Måndag tog vi båten till Koh Phangan. Jag var åksjuk nästan hela båtturen, och det hela eskalerade när vi åkte minibuss på hotellet längst vad som ryktas vara Thailands farligaste väg – en halvtimme av extrema ups and downs, snäva svängar och hotade stup på sidorna. Ännu en gång dödsångest. Men alla moln över humöret skingrades snabbt när vi kom fram till Haad Yao Bay View Resort, även det bokat av überresiseleitern Lina Eidenberg. Vid foten av ett regnskogsberg och precis vid havsbukten klättrade söta små bungalows, och två av dem var våra. En till oss damer och en till Doktor Ström. Balkongen var kanske den största attraktionen med to-die-for-utsikt över både strand och solnedgång och sköna kuddar och solstolar att chilla i. Vi åt middag på hotellets lilla bbq-servering vid vattenbrynet, och utforskade sedan den lilla samling barer som kantar Haad Yao-strandremsan.




Dagen efter, på tisdagen, anlände sällskapets fjärde medlem, Jossan, efter en mardrömsresa med buss från Krabi. Vi checkade in henne i dambungalowen och svalkade oss med några Baccardi Breezers på balkongen innan vi promenerade bort till en bbq längre bort på stranden. Senare på kvällen shortcuttade vi med en thailändsk bartenders hjälp genom djungeln till lilla hänget Rasta Bar, och på vägen stannade vi till för förfriskningar på Bar Apache. Vi softade med Singha-öl och hängmatta och roade oss med ordvitsar baserade på namn på utländska valutor. Vi tjöt åt våra egna sanslöst dåliga skämt så länge och hysteriskt att hippiesarna i kuddgruppen bredvid måste trott av vi tidigare under kvällen avnjutit vad de satt där och avnjöt just då. Även över Rasta Bar låg majadoften tät, och när Lina frågade bartendern om de sålde cigg sa han att nej, det gjorde de ju inte, men var hon intresserad av ”thai cigarettes”? Det var hon givetvis inte, och vi kände oss lite malplacé där bland bongotrummorna, dreadsen, de tribalmönstrade sarongerna och jointarna. Droppen kom när doktor Ström kom tillbaka traumatiserad efter ett besök på herrummet, som han delat med både en enorm oidentifierbar insekt med enorma spröt och en fet padda. Då drog pensionärerna sig tillbaka till den trygga resorten.



Dagen efter drog vi som vanligt ner våra nyinköpta luftmadrasser till stranden. Jag häckade med min deckare (Mons Kallentoft Midvinterblod – bra!), Jacob nojjade för att bli bränd, Jossan blev bränd och Lina plaskade runt nonstop i havet. Vi åt supergod lunch på stranden (jag hittade vegetarisk Tom Yam med tofu – ingen kycklingbuljong hurra!) och hinkade shakes på exotiska frukter. Hade det inte varit för kvällarna i dekadensens tecken skulle detta varit rena rama detoxresan! Nu var det mer ”dagtid – detox”, ”kvällstid – retox”.

Kvällen denna onsdag i mitten av april bjöd på en hejdundrande fest. Ekipaget begav sig till Koh Phangans partycentrum, Haad Rin, som är känt över hela världen för sina Full Moon Parties, som under högsäsong ser ungefär 30 000 pers festa som vildar utmed stranden. Nu var det varken fullmåne eller högsäsong, men ändå ganska bra med drag.
Först var det dock städad middag på ett ställe med över 700 rätter på menyn (sic!). De hade ALLT – thai, israeliskt, pizza, pasta, kött… Men till i alla fall min stora förvåning var maten riktigt god, annars brukar jag rikta extrem skepsis mot ställen med en meny om fler än 50 rätter. Allt KAN ju inte rimligtvis vara bra! Men tonfisken var grillad på minuten, såserna var många och fräscha och våra cocktails med färska jordgubbar och kiwi himmelska.

I Haad Rin är det på stranden det händer, och efter middagen och cocktail på en liten bar begav vi oss ner. Överallt i sanden är plaststolar, lågbord och liggkuddar utplacerade, och vi började på det, enligt guideböckerna, ”legendariska” Cactus Club. Vi köpte buckets, Koh Phanangs nationaldryck bestående av en kvarting, en burk läsk och red bull i plasthink, och upplevde vad som på allvar kan vara tidernas absolut äckligaste toaletter. Här är bildbevis från både herr- och damrummet. Att säga att jag med min renlighetshangup höll på att krevera är en underdrift.







Några buckets senare gick vi på tranceparty på Drop-In Club, också det på stranden. Såklart var vi tvungna att göra oss löjliga över hela flum-/trance-/backpackerkulturen och dansade kanske hårdast ravedans av alla på plajjan. Folk tävlade genom att hoppa genom en brinnande ring av rep och jag gissar att det inte bara var alkohol med i bilden med tanke på hur dessa daredevils slog kullbyttor genom flammorna.

Sedan minibuss hem efter att jag vägrat åka flakbuss på den läskiga vägen. Hela kvällen hade jag våndats över hur det skulle bli att åka denna djävulens sträcka i MÖRKRET, och då särskilt i flakbilstaxi utan stängd kupé. Men vi fick i alla fall en minibuss med en snubbe som hette Ed, och Lina satte sig där framme med Ed eftersom hon tyckte av vi tre där bak var pensionärer som ville hem tidigt. Från passagerarsätet hördes det cool slang från sällskapets enda självutnämnda icke-senior som ”Ey, what’s popping?” och Lina och Ed bondade med cigg och soft snack där fram i bilen medan jag satt två rader bak med ett hjärta som slog så fort att jag trodde det skulle fara ut genom rutan. Kulmen av dödsångest kom dock inte av bilkörningen (Lina sa att Ed skulle ”Drive slowly”, varpå minibussen sniglade mot Bay View Resort i 20 km/h), utan när Ed utan förvarning stoppade mitt i skogen och stack och lämnade oss i bilen utan ett ord. Det var någon slags diskoanläggning i bilen med gröna blinklampor, och plötsligt fick jag för mig att han planterat en bomb i bilen och fick panik. Blinkande lampor! En chaffis som drar! Fyra turister i en minibuss mitt i djungeln! Något MÅSTE vara fishy!!!
Fem minuter senare var Ed tillbaka, antagligen nykissad, och bilen sniglade vidare mot tryggheten.

På torsdagen poolhäng samt påbörjande av en bok om Dolly Parton, och några skogsgalna barn i poolen hade sönder Linas Wayfarers. Jag blir så jäkla sur av sånt, det är inte okej att släppa lös sina galna ungar så att ingen inom en radie av två kilometer kan få ro. På kvällen hotellets makalösa sea bass, grillad i deras specialsås med tomat, chili och vitlök, och en liten barrunda på stranden. Tyvärr blev bartendern på vårt bästa stamställe, Zac, så packad att han limmade på både mig och Lina, och det hela kändes så spänt och skabbigt att vi stack och tänkte att vi aldrig mer ville tillbaka till Zac’s bar, trots att den var sjystast på hela stranden.

Fredagen var min sista dag, och vi firade genom att åka och fiska! Christoffer trodde inte sina öron när jag berättade – inte är väl hans fru typen som fiskar?! – men det var hur lovely som helst. Innan vi kom iväg var jag mest nervös för vad som skulle hända om jag blev kissnödig under båtturen (tre timmar lång), men väl i båten var det bara eldorado. Vi fick gå ut ganska långt i vattnet innan vi kom till vår longtailbåt, och eftersom jag inte hade några flipflops och inte ville pajja mina leopardmönstrade ballerinapumps fick jag låna fiskarens Crocs. Maria Ahlgren har alltså härmed setts i ett par naturfärgade Crocs och Diorbrillor.




Två fiskar fick jag, men båda var såna menlösa småttingar att de slängdes tillbaka. Lina var den enda som fick en firre som var stor nog att ätas, och det hade varit skämmigt att komma tillbaka till killarna på hotellet som lovat att grilla det vi fångade under dagen om det inte vore för att vi sedan fick allt det som fiskaren själv fångat. Alltså kom vi tillbaka till hotellets bbq-crew med mängder av sea bass, bläckfisk och Linas konstiga, fläckiga fisk, och för fem spänn var avnjöt vi den mest grandiosa och underbart goda fiskmåltid jag någonsin upplevt. Strömmen gick över hela ön, så vi satt på stranden i kolmörkret med levande ljus och hela bordet fyllt med grillade fiskar, majskolvar och såser. Sedan vidare till en reaggebar som inte spelade reagge utan saxofonbaserad typ jazz och tog varsin Frozen Margerita, men kände att det var läge att dra när de enda på baren var vi och några majabrajare några bord bort.

Vi hittade en annan strandbar, och där satt några britter som varit med tidigare under dagen på fiskebåten. Två av dem var ett par och kvällen innan hade de förlovat sig efter att han friat till henne på stranden, som varit hans speciella ställe sedan han först kom dit för fem år sedan. Vi ”åååååh”-ade, ”how cuuuuuute”-ade och skålade i buckets tills klockan visade halv fyra och det kändes dags att avrunda om det skulle bli någon morgondag. Jag hade då också suttit och nästan tårögt raljerat över glädjeämnena med ”married life” som värsta äktenskapsivraren och kände att det var farligt nära att trilla över dryghetsgränsen. Innan vi gick målade jag och Jossan våra namn i barens trappa med fluroscerande orange färg som vi fick av ägaren.

Sedan lördag och dags för mig att lämna. De andra lyxlirarna stannar till torsdag, men jag måste ju vara en bra hustru och flyga hem till min make. Fick sova en natt i Bangkok på ett sunkigt hotell vid motorvägen ute vid flygplatsen och hade ångest halva natten över att bli drogad/våldtagen/mördad och sedan skulle ingen veta var det skulle börja leta efter mig. Jag undrar när jag blev så rädd av mig. Tog sedan morgonflighten till Tokyo i ottan och anlände igår till mitt hem och min älskling i Tokyo. När jag skulle slänga in tvätt i maskinen öste det ut sand över hela golvet. Det var en fin avslutning på en fin resa.

Nu sitter jag och skriver detta monsterinlägg på Starbuck’s i Hiroo. I morse kändes min lilla solbränna (typ tusen fräknar och lite röda fläckar) helt fel i detta geishaidealets land, så nu är jag lika blekpudrad och tokyomaskerad som vanligt. Nu ska jag hem och lämna datorn och sedan upp till Harajuku och träffa Beats på Ralph Lauren. Han vill shoppa skjortor, och som den goda fru jag är ska jag smakråda.

Så, nu har ni fått den fulla Thailandsrapporten. Hatten av för er som hunnit så här långt!

Nu blir det tillbaka till vardagen och From Tokyo With Love ska vara sitt namn trogen och rapportera om Tokyo, Tokyo och ännu mer Tokyo.