Juladag i monsunregn

Vill passa på att hälsa er alla GOD JUL! Hoppas tomten var snäll igår.

Just nu sitter vi i ösregn på vårt hotell, och det är omöjligt att ta sig härifrån. Det är monsun, så himlen står som ett öppet såll och har varit så i 1,5 dygn. Men vi lider inte. Vi har lyxigaste rummet med världens skönaste bjässe till säng, och en stor teve med alla engelska och amerikanska kanaler, och DET är inget att skoja bort med tanke på att vi inte sett någon teve vi begriper på ett år. Så nu frossar vi i BBC-dokumentärer, kändisskvaller på E! och gubbiga naturprogram på National Geo.
Nu är vi i hotellets medlemslounge och dricker afternoon te - de har galnaste buffén med scones, kakor och minitrekantsmackor.

Igår, julafton, åkte vi in till Kuta för att fixa lite ärenden. Precis som jag minns det från när jag var här för tio år sedan är det helvetet på jorden och jag är konstant vettskrämd över den kaosartade trafiken. Jag klarar inte stökig trafik, får så grav dödsångest att jag knappt kan andas. Moppar och bilar överallt, tjut, tutande och golande. Klarar inte heller australiensiska backpackers i blonderade surffrillor och Oakley-brillor. Käcka ryggsäcksnissar som känner att de VERKLIGEN kommer nära den lokala kulturen och självgoda yogamuppar som VERKLIGEN kommit nära sin inre gudinna och liksom SJÄLEN är mina absolut värsta. Självklart är hotellets yogaklasser 07 varje morgon - för yogafolk är ju så DUKTIGA och de TYCKER JU OM den där energin som finns tidigt på morgonen, det kickstartar ju dagen så fint att köra lite solhund och mångudinna i ottan.

I alla fall, efter några snabba ärenden i Kuta åkte vi tillbaka till hotellet, svidade om och hade julklappsutdelning över en flaska rosé. Vi båda fick så otroligt mycket fina grejer. Jag överöstes av kriminalromaner, lyxiga krämer och smink (mamma är och kommer alltid vara bäst på skönhetsshopping), stickade morgontofflor, mjukiskläder för hemmamys (är ju hemmafru!) och mängder av andra roliga, söta och spännande prylar. Beats fick en jättehög böcker han också, och två Rocky-album som jag inte kan vänta att sno. Han fick också TP Populärkultur av mina föräldrar, och det kommer nog bli vårens stora nöje att spela pop-TP och sippa vin. Av mig fick han vinröda badbyxor från American Apparel som han kommer bära som en gud, Han är så fräsig, min man! Just nu är han mycket skäggig och ser ut som en snyggare version av Chris Martin (Christoffer i skägg är så SKRÄMMANDE lik Chris Martin!).

Efter julklappsceremonin gick vi på en vacker restaurang som heter Spice. De hade särskild julmeny, men enda juliga jag såg i maten var ostbrickan med Stilton och fikonkompott i sutet. Allt var sagolikt gott och matsalen magisk. Vi år hummersallad, kokossoppa med koriander, grillad fisk med ångade asiatiska grönsaker och kokos/lime/chilisås, sorbet med små ananasbakelser och flera andra smårätter. Efteråt gick vi till hotellets lobybar. Jag tog en Frozen Strawberry Margarita (stavas?) och min manliga karlakarl tog en rosasliksig La Vie en Rose. Två japanska tjejer däckade i lobbyn av fylla, och en fick bäras in på toa av sina tjejkompisar. Fattar inte att så många så ofta blir så fulla. Det är ju ganska många stadier man ska igenom innan man börjar kräkas och tappa medvetandet - ragel, svårighet att prata, dubbelsyn etc etc. Är japaner så känsliga att alla dessa stadier hoppas över och de kraschar rakt in i däckningsläge? Någon som vet??

Nu ska vi dricka upp vårt te och jag ska ladda för dansaerobics om tjugo minuter. Fast känner mig inte så motiverad just nu... Är ju så mysigt att gå till rummet och se Hollywood Insider och äta snacks istället!

Blogg från Bali

Här kommer en blogg som skrevs på planet hit, men som tack vare internetstrul aldrig kom upp:

LILLJULAFTON

Nu sitter vi på planet från Tokyo till Denpasar, Bali. Resan tar åtta timmar – jag som trodde att man hade hela Asien runt knuten automatiskt genom att flytta ut hit!
Bredvid oss sitter två japanska damer och fnissar över medhavd ostbricka och är nu inne på sin sjätte halvflaska rödtjut. Hjälp, vill inte ha någon form av berusning i min närhet efter traumat med min nerkrökade granne på planet från London i somras. Jag undrar verkligen hur damerna fått igenom typ ett kilo brieost, är det inte förbud mot matsäck på plan? Kan ju vara sprängmedel eller fågelinfluensa eller galen ko i den mest oskyldiga lilla franska ostbit!

Jag och Beats fyller i immigrationsblanketter och den jäkeln flinar elakt och trackar sönder mig för att jag måste uppge ”Housewife” under ”Occupation”. Satans karl – och han står som ”Householder” på mitt japanska ID-kort.

Det känns trevlig att åka med JAL, Japan Airlines. På toaletten finns en massa produkter från Shiseido, så jag är därinne hela tiden och smörjer händerna med lyxig lotion. Det hade aldrig funkat i någon annan del av världen, att ha stora flaskor exklusiv skönhetsvård på offentlig toalett UTAN att på något sätt kedja fast dem eller ha fula väggfasta varianter.

På Narita, flygplatsen, gick jag loss i taxfree och laddade upp med MAC-
foundation och foundationpuder (Studio Fix always forever) och röda lacket 400 från Anna Sui. Blev även en Christmas Box med antirynkkräm och antirynkögonkräm från Biotherm. Ja, antirynk. Är faktiskt närmare 30 än 25, och min kära vän och flatmate under två år i London, Åsa, som är makeupartist och proffs på skönhet, sa redan då att man ska börja tackla dem innan de syns. Förebygga med stort F. Jag är lite avig till rynkkrämer för de luktar ofta tant, men Biotherms luktar poppigt och ungt. Köpte också en Vogue UK och en Marie Claire för typ 250 pix. Det är faktiskt oförsvarbart.

3,5 timmar kvar. Hatar att flyga. Det är varmt, dåligt luft, jag mår jämt illa, det luktar unket och maten är vidrig. Blev serverad oden, som är det japanska kökets vidrigaste påfund. Grejer kokas i en grymt bitter buljong, och detta är då en mycket populär vinterrätt. Jag fick en bit grå fisk och morot i oden-buljong, och en litet lyft på locket räckte för att dö. Åt istället två förrätter, någon liten thainudelwok med jätteräkor.

Nu ska jag försöka slita Beats från Wheeler Dealer, ett av hans favoritbilprogram, och föreslå en liten film.

Om ca 4 timmar checkar vi in på Conrad, södra Bali. Är konstigaste lilljulaftonen någonsin.

Fårpudel

I våras flög en story genom världens nyhetskanaler om att företaget Poddles for Pets importerat får till Japan, formklippt dem lite och sedan sålt till inte mindre än 2000 glamoursuktande damer på norra ön Hokkaido. Det som lät som världens sjukaste grej - hur kan man missta ett får för en pudel! Klövar! Bäääande! Fårögon! – visade sig ju vara en modern myt, och det gör den lite mindre roligt, men absolut inte tråkig.

Sitter och tittar på denna bilden som påstås ha varit bilden som "pudlarna" marknadsfördes genom och kan inte sluta skratta. HUR skulle NÅGON kunna ta det för en riktig pudel?!?! TITTA PÅ DEN!! Det är värre än fåret Dolly. Och HUR kunde tidningar, inkluderat flera brittiska, faktiskt ta denna story på allvar efter att ha sett "bildbeviset"?

Hahahahaaha låter det från Shiubya.

För övrigt är det stora diskussioner här hemma om det här med hund. Jag kommer inte få ro i själen förrän jag har en hund. Helst vill jag ha en boxerdam, men det är taskigt i Tokyo, så nu förhandlas det om en liten toydog, men Beats VÄGRAR.
"Du kan få en hund när vi bor på gård i Ödåkra", muttrar han. Hjälper inte att förklara att toydogs inte kräver vidder av natur och att de aldrig ens skulle våga titta på en kanin. Jäkla Beats.

Nu ska jag göra pannkakor till honom med sylt och jordnötssmör.

Tokyo i siffror

Det är ju så roligt med trivial fakta kryddat med en massa siffror och statiska påståenden! Idag är det dags att lära känna Tokyo lite bättre med statistikens hjälpande hand.

Visste du att...

* Mer än 1 000 NYA sorters téer och drycker på burk når Tokyos butiker varje år.



* Det finns över 400 000 shoppingautomater i innerstan, fyllda med cigg, läsk, kaffe och sake. Det är en maskin per 20 invånare. På bilden de flitiga användarna Maria och Lina.


* Hälften av alla tokyoiter kokar kranvattnet innan de dricker det.

* Det finns fler lovehotels i Japan än Seven Eleven, Family Marts, Lawson och Sunkus (convenience stores) tillsammans. Totalt beräknas det finnas 39 000 kärleksnästen. Närbutikerna räknade tillsammans blir bara fjuttiga 33 000. På bild kedjan Sunkus.



* Lovehotelindustrin omsätter 4 triljoner yen varje år.

* Varje år äger 500 miljoner besök rum på lovehotels. Per dag blir det ungefär 1,48 miljoner kärleksmöten,



* På Park Hyatt, där L.I.T spelades in, finns en cocktail dedikerad till filmen. Den heter för enkelhetens skull L.I.T och består av 3 ingredienser - sake, sakuralikör och persikolikör. Priset är 1700 yen, strax under hundringen.



* Det är dyrt att gifta sig i Japan. Snittgästen på bröllop för 70 pers som äger rum på hotell kostar 43 000 yen, ungefär 2 000 SEK. Därför är det kutym att ge brudparet cash i bröllopsgåva.

* I en rapport över världstädernas levnadsstandard hamnade Tokyo på fjuttiga 21 plats.

* BigMac är billigare i Tokyo än i både London, Paris och NY. Här blir den perfekt preparerade börgern din för 15 spänn.



* Förr året besökte 47 miljoner pers någon av Japans 133 000 karaokeboxar. Bilder från Shidax i Shibuya och Lovenet i Roppongi (Candy Suite).




* Stor-Tokyo, Yokohama inkluderat, har 34 miljoner invånare, och är därmed världens största stad. Bild från Shinagawa Station, ett av de stora officedistrikten (där lille Beats sliter varje dag).



* Första gången jag var i Tokyo shoppade jag upp 18 000 kr på 10 dagar. Ångesten varade i många fler dagar än så, men lindrades lite när jag klappade på mina 2 Anna Sui-handväskor och 6 par nya skor.

Julklapparna + lite mer ångest

Här är dom - klapparna som ska med till Bali. Vi måste varit snälla i år, jag och Beats.

Börjar även komma in i full panik över att vi åker om tre dagar och jag är:
A) Smått lönnfet.
B) Blåvit. För att demostrera, se bild där kritvitt linne och min hud smälter in i varandra. Det är nästan unikt.

C) Ful om fötterna efter månader av trippande i höga klackar och noll ordentliga pedikyrer.

Har dessutom ingen aning om var mina bikinis är.

Förresten rolig grej - häromdagen i all hets och gegga i skallen så gick jag in och duschade i behån. Vi har en stor spegel i duschen och bara "vaa faaaaen...??". Nu börjar en bli gaggig också.

Moody me

Nu jäklar åker vi bergochdalbana här borta.

Tisdagen var en mina värsta Tokyo-dagar. Någonsin. Vaknade på fel sida och bara kände att allt var fel fel fel. Försov mig och borde antagligen inte ha vaknat alls. Ångest överallt utan att riktigt veta varför. Massa hemlängtan och återigen känslan av stå utanför hela samhället här. Vissa dagar känns det som att man bara är en gigantisk outsider som aldrig kommer kunna bli accepterad för att man helt enkelt inte är japan. Hur mycket spårk man lär sig och hur mycket manér man än anammar så är man alltid en bespottad gaijin, en utböling, lite oönskad och belastande sådär.

I alla fall, in till skolan i äckel-Shin Okubo och det är under lektion fyra brytet kommer. Hela dagen var repetition av vad vi lärt oss under terminen och jag blackoutade och glömde precis ALLT. Märkliga verbformer, ogreppbara glosor och kladdiga kanjitecken bara susade runt i huvudet och blev som en enda svart massa. Panik panik. Supernoja över att inte klara provet och därmed inte få gå vidare till nivå 2, och då finns risken att återigen inte ha en enda rutin att rätta vardagen efter och jag måste ha struktur på dagarna för att inte bli tokig. Huvudvärk av all ångest - jag har alltid fått akut prestationsångest inför tentor och prov, och nu slog det till med full kraft och jag bokstavligen kunde inte minnas NÅGOT vi lärt oss. Den barska fransyskan bredvid mig bannade mig för att jag inte pluggat varje dag - "det fattar du väl att du måste öva kanji VARJE DAG! Yuu duu åndårstånd 'datt döönt yuu?". Men jag KAN inte sitta med kanjin varje dag, jag HINNER inte det, dessutom vill jag bara kunna prata det satans språket och kunna beställa en kaffe utan att prata som ett dagisbarn – att rita tecken som betyder "odlat risfält" känns inte så primärt i just min situation.

Alla andra verkar ha full koll, förutom australiensare och tyskan som alltid är sämst, och jag tänker att det är ju hemskt att Christoffer betalat dyra pengar för att jag ska gå i kurs och så sabbar jag allt. 200 000 yen, en bra bit över tiotusen, har min lilla sysselsättning kostat, och så strejkar min hjärna fatalt.

Plötsligt känner jag skållhetta över halva mig. Fransyskan har råkat välta sin mugg kaffe, och mina jeans, min jacka och min tröja är dyblöta. Men värst är att hela skolväskan är full av kaffe och skolböckerna är solkiga och anteckningarna börjar sakta lösas upp.
Väl tillbaka i matchen ska alla fram till tavlan och skriva varsin mening med kanji och när jag står framför tavlan med gulfäckiga stinkkläder kan jag inte producera ett enda tecken.
Det är då Maria, 28 år gammal, börjar gråta i klassrummet. Känner mig så himla korkad. Snyftar i hemlighet och darrar på rösten när jag frågar fröken hur många poäng som kommer vara kanji, Fattar inte jag glömt allt, har känts ganska bra innan.

Efter skolan åkte jag till ett av mina favoritlunchställen med planen att plugga plugga plugga. Åt grillad tempeh, miso och drack vansinniga mängder kaffe och försökte trycka in 200 tecken i huvudet. Vid fyra träffade jag Caroline i klassen nere i Ebisu och hon förhörde mig. Plötsligt började det lätta lite och blackouten började ge med sig. På kvällen fullt fokus på grammatik innan C kom hem och föreslog film. Vi tittade på Eastern Promises om ryska maffian i London och plötsligt ville jag mycket hellre vara i London än i Tokyo. Där har de ett språk som är begripligt och inte innefattar tre alfabet och absurda mängder uråldriga tecken uppbyggda av typ tjugo streck, man känner sig inte konstant fet och jag har tio gånger fler kompisar där än här. Nu åker dessutom en av mina få, nära vänner här hem.
Avslutade dagen med stark sömntablett och lättsam chiclitroman.

Igår var det så provet, och jag vaknade faktiskt med ett lugn i kroppen. Under natten hade huvudet klarnat och förutom hörövningen flöt det på ganska bra. Man måste ha 70 procent för att klara sig och sedan få fortsätta nästa termin, och jag kände att jag var nog ungefär där. Kanske lite mer eller lite mindre, antagligen mindre.
Jag och Caroline firade sen med soppa och insmugglad baguette på café i Shinjuku. Sedan kom Martin, som går två klasser över oss och hade fått reda på att han passerat, och vi tre gick till Starbuck's. I samma sekund som vi sätter oss tippar bordet och tre grande-size kaffe forsar över hela lokalen. Denna gången fick jag bara pyttelite på mig, och nu var det bara att skratta åt vilken kaffemagnet jag verkar vara denna veckan. Salarymannen bredvid oss fick på sin loafer och personalen var direkt på knä och putsade honom och ursäktade sig och bugade som om de typ var skyldiga till någons död. Snart var allt uppmoppat och vi fortsatte fikan. Vår fröken, eller sensei, ringde Caroline och berättade att hon klarat sig. Jubel och stolthet. Efter en halvtimma kunde jag inte hålla mig utan ringde själv upp Naito-sensei och stapplade lite på japanska. "Mushi mushi... eh eh eh... Testu.. eh..". Och det är då hon smäller bomben att jag fick 82 jäkla procent och är välkommen tillbaka den 9 januari. Jag håller på att smälla av och känner mig tramsig som brudat runt med "buhuu jag loooovar att jag failade, jag looovar att det gick skitdåligt". Men så glad och så lättad. Nu kan jag officiellt lite japanska, vem kunde ha trott för ett år sedan?

För att fira åkte jag till Harajuku och handlade julklappar till min provider och på kvällen träffade jag Anna och hinkade vin på en bar i Ebisu. Natten som följde var hemsk. Jag sover ibland katastrofalt när jag druckit och har så mycket ångest att jag tror jag ska dö. I natt var så. Mardrömmar som bara handlade om förlorad kontroll - tänk missade flyg, glömda deadlines och enorma summor borttappade pengar - och vridande och vändande tills det började ljusna. Då lättar liksom allt.

Idag är jag ledig, och först var jag i panik för jag har som sagt lite svårt att vara utan rutiner och bara "glida", men nu har jag jobbat ett par timmar samt rensat min skoskåp och känner mig hyfsat duktig. Nu blir det nog ut på promenad, jättefint väder. Kallt med soligt och krispigt. I kväll ska vi på parmiddag med Anna och Magnus nere vid vattnet. I morgon reser de hem, ledsamt.

Har också sorterat våra julklappar och kan konstatera att en egen resväska kommer behövas. Ligger säkert 30 paket på köksbordet. På julafton har vi bokat bord på en restaurang som ligger på stranden. Kommer bli en mycket konstig jul.

Dagen D...

Här sitter hon, flickan från småstaden, nyss hemkommen från världens officiellt högst ansedda sushirestaurang i Ginza, Tokyo. Jag kan inte riktigt skriva något om det här (ni får läsa DN sen, jag lovar att förvarna), men det var en wow-upplevelse som sprängde skalan som jag känner den.
Maten var gudomlig, den världskända sushimästaren guidade oss personligen genom måltiden och hela tiden hoppade små kickar runt i kroppen av vetskapen så lyxig jag är som får vara med om det här.
Här är jag, nervös men uppspelt, innan avgång, bytte dock bort skinnjacka mot lilla Burberry-rocken för att vara mer vuxen. Och hatten av, kom på att det nog ses mer som ohyfs än komplement till outfit...



Märkligt nog var måltiden enligt japanska mått enorm, och jag tror mig ha ett mindre risfält och halva Stilla Havet i magen. Räkna med en liter välbryggt grönte och vi är hemma.

Efteråt gick jag och Melanie, min kompis och fotograf, och drack kaffe, och sedan var det hem och plugga inför slutterminsprovet på onsdag. Satte i mig en halv burk Turkisk peppar, och mådde sedan så dåligt av mättnad och ångest över att jag inte får in hälften av all japansk grammatik i huvudet att jag var tvungen att ta en hurtpromenad i ilfart bort till Roppongi (eller "power walk!" som Ebba von Sydow skulle uttryckt det). Efter ungefär en halvtimme var jag framme vid målet, Manhattan Deli i urflashiga varuhuset Roppongi Midtown, som importerar grymt goda instant-soppor från amerikanska Mishima Foods, och är enda stället i Tokyo där man kan få wasabiärter, Wasabiärter finns inte i Japan så stryk dem från kategorin "japansnacks" på en gång, Parrot Snacks!
Sedan ringde Christoffer och mötte upp vid halv nio-snåret, och så tog vi lång höstpromenad genom Aoyama hem.

Nu stark kinesisk soppa med tofu och shitake (se bild) samt film innan det är dags att sova och antagligen drömma om konstiga fiskar, verbböjningar och aggressiva mängder ris...

Hålla helg

Liten fotorapport från helgens bravader som inkluderat:

*Anna och Magnus sayonara-party i Ebisu. Först middag och nomihodai (all-you-can-drink) på izakaya, sedan seriöst mingel på bar NOS (grymma drinkar för typ 30 spänn styck och förutom ladiesroom och herrdito en "gay toilet"), och slutligen karaoke på skabbstället med världens mest inrökta rum bakom Ebisu station.

* Lycklig dagen efter-fika på Sign i Daikanyama med Åsa och Emil (våra fina vänner som bodde här innan) och Anna och Magnus, som ju flyttar på fredag. Blev så ledsen efteråt för det här gänget har varit så otroligt viktiga för mig och vi har haft så sanslöst mycket kul. Tjejerna umgicks jag ju med från dag ett, när de bjöd in lilla nykomlingen jag att vara med i deras liv, och få helger har passerat utan att vi tillsammans med våra killar härjat i stadens karaokeboxar och druckit vin på izakayas. Så ofta det gick hade jag, Anna, Malin och Åsa tjejträffar där skvallret, snaskigheterna och vinet skvalade, och nu går liksom den eran i graven på riktigt i samband med att Anna och Magnus plan lyfter mot Köpenhamn på fredag. Var helt underbart att ha dem samlade igen, först i fredags och runt fikabordet igår.

* Pong med Växjö-kompis Kenny samt Gustav från hemifrån är i stan och Christoffer har varit lyrisk som en valp hela veckan. Igår började jag, Christoffer och Gustav aftonen med pepparkakor hos oss. Sedan iväg till mexikanaren La Casita i Daikanyama, men maten var högst medioker och ingen höjdare alls. Pong och Kenny kom förbi och vi ville gå på Sign och dricka öl men det var stängt, så vi gick ner till Ebisu och hamnade i ett litet privat mysrum på izakaya som spelade julmusik.
Vidare ut i iskylan för att leda Pong och Kenny till nattklubben Air (var med i Lost in Translation faktiskt, mycket creddig klubb med ambitiösa dj-bokningar).
Jag var lite nervös för jag vet TYP var det ligger (runt hörnet från oss), men eftersom man sällan kör med skyltar här så kan det vara fullt möjligt att missa ett ställe även om man typ står i entrén. Men, så händer det galna. På vägen från Ebisu till Sakuragaoka (vårt hood) går vi en liten bakgata längs järnvägen. Det är verkligen ett wasteland, sträckan mellan de två stimmiga hubsen är ett ingenmansland av betong och asfalt och få tecken på liv. Men håll i hatten om vi inte springer in i min frisör och hans tjej! I en stad som är större än London och NY ihop brukar man inte bara springa på folk på bakgator sådär, så det kändes lite som en ödesgrej eftersom de kunde leda oss till Air.

Ovanför Air ligger baren Frames, och jag har aldrig haft en aning om att ingången till Air är längst inne i lokalen. Innan killarna försvann ner i underjorden drack de varsin Irish Coffee och jag ett glas sherry (var det möte för dekadenta överklassdamer 70+ eller??). Sedan lämnade jag och den äkta och knatade hem.

Nu har vi haft grandios pannkaksfrukost och kollat på matprogram - vi är nog världens mest mattevebesatta par - och i skrivandes stund ligger Christoffer och tupplurar i sovrummet och jag bloggar men borde plugga lite kanji inför provet på onsdag.

Håller också på att mejlbomba fotograf-Melanie inför jobbet imorn samt en grej vi ska göra för Vice som verkar heeeeelt skruvad.

Sovande japaner del 105

Jag kan bara inte sluta imponeras av japanernas förmåga att snarka till precis var som helst. De lägger sig till rätta på restaurangbord, över bardiskar, på tågperronger och på ett genomsnittligt japanskt kontor ligger arbetsmyrorna på rad över sina skrivbord. Det är inte ovanligt att en romantisk middag på tjusig lokal slutar med att den ena parten myser till det efter varmrätten (och en halv flaska vin) och istället för att baxa hem dejten i en taxi sitter man kvar och underhåller sig själv tills han eller hon vaknar till liv.

Däckar någon av överförfriskning på trottoaren utanför en klubb eller bar ser kompisarna oftast till att fyllekajan ligger utom fara för biltraffiken, men jag har aldrig sett någon assistera kompisen till en taxi. Små, späda tjejer som råkade dricka två glas vin istället för den magiska gränsenheten för många japanska tjejer, ett glas, kantar gatorna i våra kvarter varje helg. I nattens iskyla slumrar de iklädda endast partystassens minimala klänning eller shorts (utan strumpbyxor), nerkräkta, ensamma och helt jäkla paradwasted.

Men märkligast är kanske tunnelbanan. Här sitter de på rad - djupt andandes, dreglandes och ibland med huvudet försiktigt mot en främlings axel. Och till skillnad från nöjesinrättningarna är alkohol inte inblandat. Vissa hävdar att det är meditation, men efter att ha kollat in folk som tjejen på bilden så tror jag man kan konstatera att de flesta bara tupplurar. Det sägs även att japanerna (detta magiska folk som ju enligt sig själva besitter en lång rad unika egenskaper) kan "känna på sig" när de ska av och vaknar till på minuten när tåget rullar in på deras slutstation. Jag har faktiskt sett det där tusen gånger, att de vaknar till med ett ryck, reser sig lugnt och plockar ner portföljen från bagagehyllan och lommar av. Konstigt. Jag skulle nog kunna åka ringlinjen fem varv utan att vakna.

Så som på fotot ovan såg det ut när Christoffer åkte tunnelbana igår. Ett vykort från Tokyo - direkt ur vardagen,

Världens bästa sushi - på riktigt

Två minimala sushihak i Ginza har fått 3 stjärnor var i Guide Michelin och på måndag ska jag äta lunch på det ena på uppdrag av DN. Har varit ett helvete att få reservation - de här snubbarna har varit sushimästare i över 50 år och är inte minsta intresserade av att en massa gaijin springer och tar upp de platser som alltid ska stå redo för trogna, japanska stamkunder - men med Joachim på ambassadens ovärderliga hjälp ska vi alltså dit på måndag, jag, Joachim (får extraknäcka som tolk) och fotograf Melanie.
Kan verkligen inte bärga mig, det blir liksom inte mer exklusiv sushi än så här. Men smakar det så kostar det - drygt tusen pix kostar en lunchbricka. Fast så är det ju också trestjärnig sushi och det tror jag bara man äter en gång i sitt liv, om ens det. Dessutom sitter man vid counter och därmed frontrow för att se världens officiellt grymmaste sushimästare in action. Älskar mitt jobb. Älskar Tokyo. Älskar japanernas känsla för hantverk, förfining och tradition. Och så älskar jag sushi, det är bästa maten (förutom de allra slemmigaste firrarna).

Bara nu inget går snett, blir alltid så satans nojjig när något viktigt och nästan livsavgörande är på gång. Är ju så typiskt mitt öde att allt brakar i sista stund. Jag får nästan aldrig åka räkmacka, blir ofta mest smuligt knäckebröd om ni förstår vad jag menar.

Nu, tillbaka till skolboken. Ett av tre delprov i morgon - konversation. Ganbatte!

Sauna jeans

Nu är bikinistressen i full gång inför den stundande solsemestern på Bali, och under min jakt på bantninsgpreparat (vi åker nästa vecka, måste handla fort!) sprang jag på Sauna Jeans. Detta är en trendig jeansbyxa som stimulerar kroppen att svettas ut fettet. Tack vare TRE LAGER isolering trissas kroppsvärmen upp på max och redan efter 10 minuter (sic!) kan bäraren känna effekten. Byxan kommer i två moderiktiga färger, se bild.
Observera att jeansen även rekommenderas vid träning.

Jag kan inte tänka mig något mer obekvämt än en isolerande byxa. Ni som följer bloggen minns min kamp med Hot Burning Gel i våras, där jag höll på att bränna av mig hela hudkostymen tack vare en chiliberikad monstercellulitkräm. Jag tränar hellre än har något mer med värmestimulering att göra, och då vet alla som känner mig att jag gör bara inte träning.

Jakten fortsätter...

I Robot

Alla som besöker Tokyo innan den 27 januari bara måste gå på robotutställningen på National Museum of Nature and Science i Ueno Park.
Jag är verkligen ingen tekniknörd (den biten sköter C - mannen som fick betala 8 000 till FinnAir i övervikt för sladdar och prylar "som kan vara bra att ha" – i vårt hushåll) men robotar är faktiskt riktigt coolt.

Japan är fortfarande världens främsta robotnation, även om Sydkorea verkade peppade på att ta över rollen, och på utställningen går det att beskåda bland annat en robot som lirar piano, en robot som kan dansa baldans utan att trampa på sin partners tår och diverse hushållsrobotar (jag vill ha en som städar och serverar frukost på sängen när den känner av att man är bakfull och tjurig).

Förutom moderna hitech-botar finns en samling karakuri-figurer, mekaniska dockor som har anor ända tillbaka till Kina 2600 BC och som peakade i popularitet under Edo-perioden. Bland annat finns en jättesöt liten gubbe som kan måla kalligrafi. Framtidens robotar som de beskrivs i manga och anime finns också att beundra.

Kära dagbok...

Igår var en fin dag.

Började med skolan i vanlig ordning, och hade genomgång inför proven som börjar nu på fredag och håller på till nästa vecka. Sedan åkte jag ner till Aoyama och åt grönsaksgryta med couscous på mitt älskade Pure Café (stylish veganställe som gör godaste luncherna och är typ enda stället i Tokyo där man kan få ett salldasblad till sin lunch utan att pumpas på halva hustrulönen). Sedan in till frissan på Hayato och färga och putsa lugg. Det är ju dödssynd att använda de japanska toningarna som finns på vanlig pharmacy eftersom formulan är gjord för asiatiskt hår som är ungefär fem gånger så tjock som nordiskt, och frisören blev nästan hysterisk när jag berättade att jag använt sån ungefär fyra gånger. Jajaja, jag vet att han är frisör och vill göra business, men det ÄR faktiskt sant att det blir kemisk överdos för våra små tunnisar till hårstrån. Att färga mörkare, som jag, är dock inte lika riskfyllt som att bleka - har man inte stålhår trillar det nog av om man tar till japansk superbleach.

Det är lyxigt att gå till frissan på Hayato (över huvudtaget är det lyxigt i Japan) för man får massage samt har hela tiden två personer som rår om en. Mina är två killar i typisk harajukuitisk hipsterstil (byxan på halvstång, tunga bälten, spretiga frisyrer, trånga koftor eller skjortor på de magra kropparna och slitna Converse) som kan lite engelska och älskar att prata om London och New York. Är så roligt att japaner ofta tycker att Europas huvudstäder är så ouppenåligt glamourösa medan vi tycker att Tokyo är coolaste stället på jorden, De kan ju inte fatta det, gamla trista Tokyo liksom.



I alla fall, nysvärtad och med lite mindre gardin i ögonen promenixade jag bort till organiska mataffären Natural House, handlade mitt vanliga lager musli och instant misosoppa, sedan in på Starbucken bredvid för sojalatte och skrivning av uppstats i sann mellanstadieanda - "Mitt land". På stolpig japanska skrevs två sidor (med tecken såklart) med meningar på nivån "Sverige är ett litet land. Sverige ligger i norr. Sverige är kallt. Sverige är kallare än Japan". Två timmar tog det.

Sedan promenad hem med en smoothie på vägen. Väl hemma piffning inför aftonen - Åsa och Emil är tillbaka i stan och gamla tjejgänget från i våras var inbokade för tjejmiddag. Jag, Anna, Åsa och Malin gick till världens bästa thailändare, Kaffir Lime, i Harajuku och åt papayasallad och chili/limeräkor och drack vitt vin tills det sprutade ur öronen på oss (och ur näsorna pga enormt intag av chili, är så satans förkyld idag, måste vara chilin som utlöst). Åsa hade med en burk Turkisk Peppar till mig och det är svårt att uppskatta en gåva mer - saknaden efter lakrits är definitivt med på topp-3 listan över saker som är jobbiga med att bo här. Som vanligt fnittrigt och härligt, och det är så sorgligt att Åsa inte bor här längre och att Anna flyttar hem om två veckor.

Efter Kaffir Lime gick vi till favorittapasbaren Carmine och pimplade ännu mer vin. Emil och en annan kille kom dit och vi surrade till halv två. Då promenerade jag hem genom neonnatten hem till Shibuya, och som vanligt fick jag kärleksattacker av att strosa genom Tokyonatten på gatorna som aldrig sover. Alltid folk som skyndar, alltid smattret från Pachinko-arkaderna, alltid blinket från klustrena av skyltar.

Sedan lite gos med sömngrymtade Chris Beats och sova.

Bra dag.

Japanska ungkarlar och holländska fruar

Det blir ju ofta så tokigt när japaner ska ge sig på engelskan. Det plockas ett ord eller två som låter fina och sedan kastas de samman och så tänker man inte så mycket på vad det betyder (tänk popgrupperna Mr Children och Kinky Kids, som är mycket respektabla och inte har minsta anknytning till pedofila kretsar). Inte sällan är mejlen man får babelfishade med hysteriskt resultat, ofta omöjligt att tolka.

Vad som hände när lifesize sexdockor i silikon fick varubenämning "Dutch waifu" vet jag inte, men så kallas i Japan de noggrant framarbetade skönheterna som kan återfinnas i en rad ungkarlslyor här i låtsasromantikens högborg.
Och släpp direkt tanken på uppblåsbara Barbaras - dessa damer i verklighetstroget toppmaterial blir ofta substitut när det finns lite eller inget utrymme för flickvänner av kött och blod, de blir liksom som en livspartner. Det är ju så praktiskt med en storbystad pingla om inte gnäller när man jobbar 18 timmar om dagen, och som aldrig klagar på huvudvärk eller kräver uppvaktning och dejter. En "Dutch wife" blir ofta pysslad med och behandlad som en prinsesssa av sina ägare/pojkvänner och får inte sällan dela dubbelsängen med honom. Tjejerna har egen garderob (självklart ofta med inslag som skoluniform, flygvärdinnestass och mangakostymer), de blir varsamt badade, de får vara med och titta på teve och killarna håller dem i takt med tiden genom nya frisyrer.



En ingenjör som spenderat runt 2 miljoner yen (120 000 kr) på Dutch wifes beskriver tjusningen:
"En mänsklig tjej kan bedra dig eller vara otrogen ibland, men så gör aldrig dockorna. De tillhör mig till 100%."
Vill man köpa drömtjejen ligger priset runt 15 000 i SEK, och detta är det mest populära eftersom man då får bo tillsammans med och dela sitt liv med sin "flickvän". Man kan ju gå på klubb och hyra en stund också, eller hyra så pass länge att damen hinner med en sväng hem. Firman Doru no Mori ("Doll Forest") specialiserar sig på "Doll call girls", och kan snabbt ordna fram en plastic fantastic-dejt när andan faller på spontant. De har även rum på plats om det känns för stort att ta med tjejen hem på första träffen.

I utkanten av Tokyo ligger Orient Industry's showroom, där flickorna är uppradade på display. Tina, Jewel, Koyuki och hela gänget är på plats, med stora bambiögon, halvöppna munnar och bröst som genmanipulerade meloner.
På hemsidan presenteras flickorna noggrant med längd, ögonfärg, midjemått och byststorlek.



En entusiastisk samlare som heter Ta-bo har byggt en hel hemsida om sina "daughters" (!!). Introtexten är med all säkerhet babelfishad och lyder: "It is lovely photograph collection of the daughters. It It is the page of the data which it is related".



På Ta-bos sida finns en dagbok över flickornas äventyr, bland annat en redogörelse för när hela gänget badade ihop. Så här lyder texten:
"As for Oriental silicon gathering to bathroom!
After in the closet being able to receive it is at several name units. As for evacuation training from living living room safe end. Don't you think? the end of year usual present die directing to off, dry run is perfect. Being to be another off-line meeting on this week end, excluding the portion of the rest room in the origin.
Die being this die with off whatever person coming, all right."



Detta stycke illustrerar också ganska bra hur det står till på engelskafronten här borta - det är på denna nivån email och internettexter är. Ta-bos sida har haft nära 8 miljoner besökare sedan starten.

Love dolls är inget unikt för Japan, men som vanligt i supernörderiets land tas fenomenet till nya höjder.
Kanske blir en Dutch waifu Årets Julklapp? Se bara så fint hon kommer paketerad!

Konsumentupplysning - Rimmels nya mascara

"Get the London"-look väser Kate Moss i Rimmel-reklamen i skönhetsavdelningarnas miniteves, och efter att testat mig sjuk på japanska mascaror som ALLTID är vattenfasta till den grad att man får gnugga bort ögonen innan man får bort sminket var jag inte svår.

Nya Magnifeyes från Rimmel lovar att lyfta fransarna och öppna ögonen med 70 procent (!) med hjälp av en flexibel gummiborste och ny formula. Ögonen är varken mer öppna eller stängda, men fransarna blev perfekt separerade och det var superenkelt att med ett par penseldrag få långa, volymiga vippor. Jag har fått mer dramatiska fransar av andra mascaror med tjockare borstar (som Benefit Bad Gal och Bourjois Volume Clubbing), men då blir det ofta klumpigt och kladdigt. Iofs är ju den klumpiga Bardot-looken en storfavorit hemma hos mig, men ibland blir jag gråtfärdig av allt kladd på vägen, särkilt tidigt på morgonen när jag redan är fem minuter sen och det inte finns mer utrymme för trubbel.

Nu, 15 timmar senare, är tyvärr sminkningen i smulor, men det gör inte så mycket för jag behöver i alla fall inte hänga en halvtimme med min makeupremover. Så tummen upp för Magnifeyes - genvägen till fina fransar även i morgonrus!

Jesper Larssons artikel

Under Swedish Style fick jag en ny kompis, Jesper. Vi sjöng karaoke ihop, söp fulcider lodisstyle i en gångbrotrapp ihop (fast jag fusksippade och lämnade burken med en fimp som Jesper drack upp) och önskade Familjens Det snurrar i min skalle på japansk inneklubb ihop.

Jesper är en glad prick från Helsingborg som numera bor i Göteborg, driver designbyrå och missionerar för svensk, och särskilt göteborgsk, kreativitet i Japan genom sitt projekt Creative GBG. Han missionerar också för japansk design i Sverige och var del av duon som tog Tokyo Style till Sverige för ett par år sedan, driver kreativa plattformen Pecha Kucha, fixar klubbar och tusen grejer till. Dessutom skrev Jesper för ett par år sedan en 48 h-guide till Tokyo i Nöjesguiden som jag följde slaviskt första gången jag var här, PLUS att han känner min kära vän Sanna Ölund som också växte upp i Rydebäck utanför HBG.

Nu har Jesper skrivit en jätterolig artikel om Tokyo till ADA (Association for Design and Advertising) och jag är med med min lilla Godzilla-teori om varför japaner konsumerar så satans hysteriskt. Läs här (klipp och klistra eftersom jag tycker det är svårt att göra länk):
http://www.adasweden.se/manadens-post/allt-du-hort-om-tokyo-ar-sant

Jag har nu vuxit cirka en centimeter och känner mig lite mer viktig än jag gjorde innan, FÖRUTOM att jag är sur för att Jesper kallar min skånska bred. Hallå där, på Velours mobbade du ju mig för min akademiska fiiinskånska, hur ska vi ha det? Vavava?

Min hjälte - mannen som tog oss till Japan

Här är han - Komada-san - mannen som blev påhoppad i en korridor i Lund förra sommaren av en Tokyo-peppad Christoffer och sedan skeppade Beats med fyra resväskor sladdar och fru (jag alltså) till ett något mindre ordinärt liv i landet långt borta. Denna lilla man, förevigad med skylt och hjälm på förra månadens jordbävningsträning på Sony Ericsson, är största hjälten i mitt liv efter C och pappa.
Heja Komada-san, heja!

Klubb Mammut

Vuxenklubbar med inriktning madamer med pondus är ingen nyhet, men vad som känns lite barskt är att en av dem - ett så kallat "soap land" (erbjuder bad och skrubb med fördelar) - valt namnet CLUB MAMMOTH.
En gång till tack!
KLUBB MAMMUT!
Var är sensualiteten, sinnligheten? Vet den japanska ägaren engelska vilka associationer som förmedlas? Vilka karlar känner att det skulle vara litet mysigt att få dela bad med en mammut?!? Okej att kurviga ladies tar upp lite mer landyta, men MAMMUTAR är väl att ta i??

Bilden är tagen på klubben av fotografen Joan Sinclair (som är jätteung, ångest!) och finns med i den ständigt fascinerande fotoboken över Japans så kallade rosa klubbar, "Pink Box".

Att sjunga i samma mick som Bill Murray...

Jag kan vara lite fånig i det här att jag tycker det är så spännande att besöka platser live som varit med i filmer jag tycker om. Det blir lite historiens vingslag och hänförda "TÄNK, här var dom!"-känslor över det hela och det känns som att man själv blir lite glamourös och i synk med populärkultur och sånt där.

Tokyo har ju en hel del klassiker - J-Pop Café i Shibuya där tjejen i Babel visade piiiiiiip för ett fnittrigt killgäng, Gonpachi som inspirerade Tarantino till scener i Kill Bill (plus att George W ätit där, men det är ju äckligt), tusen Bladerunner-gator och så alla ställen som gjordes odödliga i Lost in Translation; New York Grill uppe i Park Hyatt (hela hotellet är ju förvisso sagans backdrop), APC-butiken i Harajuku som tillfälligt fick spela rollen som strippklubb, Shibuya-korsningen och nattklubben Air.

Lite mindre känt är exakt var Scarlett, dockig i rosa peruk, och Bill, i sin medelålderskrisiga camo-tee, sjöng loss till Roxy Music med ett blinkande Tokyo utanför panoramafönsterna. Som den lilla celeb-junkie jag är spårade jag ju upp rummet, som visade sig vara på Karaoke Kan på Center Gai i Shibuya ett stenkast från oss, och bokade sedan i egenskap av undersökande journalist på viktigt uppdrag (blir ju så mycket enklare att få rätt bokning då) ett av de två rummen som användes, och klockan midnatt loggade åtta glada svennebananer in.

Förutom faktumet att vi nu sjungit i kanske (hoppas hoppas!) samma mick som Bill och Scarlett (och jajamen, visst var Roxy's More than this på repetoaren) och dansat runt i deras fotspår så var det ett suveränt ställe. Karaokeboxar brukar vara små, sunkiga, inrökta typ städskrubbar utan fönster, men i det fina hörnrummet på Karaoke Kans sjätte våning bjöds det både utsikt över Shibuya-natten, diskobelysning, lyxig hörnsoffa och fint vin på flaska istället för det utspädda pulvervin som brukar serveras. Karaoke Kan skulle kvala in som mitt nya favoritställe (förutom superfunky Lovenet med sina ambitiösa temarum, men där är så dyrt) även om inte Bill och Scarlett (och Sofia Coppola!!!) stökat runt därinne.

Jag fick bara suddiga bilder (fick kameran också vin-goggles??), så har snattat från Magnus och Annas hemsida, hoppas ni inte stämmer mig för missbruk av copyright! (OBS! Lägg märke till att Bill o co är infällda).

Julstök i Shibuya

Ojojoj, bråda dagar. Kom på för ett par dagar sedan att julhandlandet måste ske NU för att hinna till Sverige innan julafton. Idag har jag kånkat runt på säkert 20 kilo jul i ett övercrowded Shibuya som hysteriblinkar av neontomtar, tio meter höga dekorerade julgranar och sjungande raverenar. Tänkte fota spektaklet imorn, glömde kameran idag. Detta måste nästan slå Vegas, är helskruvat psykadeliskt. Åh, Tokyo, hur ska jag nånsin kunna lämna dig, du bisarra men underbara plats??

Nu är det dags för rimstuga. Önskar jag kunde skriva vad jag shoppat till nära och kära, men då blir det ju inga överraskningar. Kanske skulle porta familjen temporärt..?

Welcome to Magazine Pool

Tacka vet jag tidningar. Tidningar är nog det mest fantastiska medium vi har. Tidningar kan, till skillnad mot böcker, tack vare snabb produktion och regelbunden utgivning hålla jämna steg med tidsandan både i innehåll och form, och de är enklare för vanligt folk att arkivera och senare plocka fram som tidsdokument än tv-inslag och radiosnuttar. Varje tidning är en stämpel av sin tid. Ingen kan känna sig oberörd när man plockar fram en POP från -95 som osar Britpop och flanellestetik, och en eftermiddag med tjejkompisarna och en hög gamla Vogues, ELLEs, Darlings och Nylons är himlen på jorden.
- Koooolla Naomis axelvaddar - sååå Working Girl! Jag hade tyyyp likadana, fast från H&M Rowells...
- Ååååh, denna bilden minns jag - jag tog med den till frissan och bad om EXAKT samma frisyr.
- Men guud, var Blur stora redan 94?! Shit vad vi måste va gamla nu!

Vissa nummer minns man hela livet, som Slitz Kurt Cobain-hommage precis efter skottet i Seattle. Efter det blev det bara tuttar och fula bilar, men just det här numret sparades extra varsamt i 14-åriga Marias Billy-bokhylla. Darlings krönika om saker som är pinsamma att köpa minns jag nästa ordagrannt än idag (särskilt stycket där toaborsten rullar i all sin prakt mot kassören på bandet). När jag för fyra år sedan fick i uppdrag att damma av gamla serietidningen Starlet och modernisera utan att tappa den ursprungliga känslan läste jag under ett par dygn kopiösa mängder kärleksserier, och visst kände jag ofta igen karaktärerna och dramerna i de svartvita rutorna från när jag smygläste Starlet i kusinens flickrum tolv är tidigare.

Också skvallerblaskorna är viktiga tidsdokument. I oroliga tider känns det extra bra att för en stund glömma ångesten och istället lägga fokus på Posh Spice's nya jeans, och vilken slags kändisar som är i fokus och vad vi väljer att intressera oss för skvallrar inte så lite om läget i den stora, skrämmande världen.

Tidningar är alltså bäst. Tidsdokument, underhållning och källa till nostalgi, ilska och glädje.

Just nu pågår en utställning som hyllar magasinet som medium och dess förmåga att konstant utvecklas genom form och innehåll på Ginza Graphic Gallery, "Welcome to Magazine Pool: Ten Creators Crossing Boundaries for Magazine Design". För att fira Japan Magazine Publishers Association och Japan Books Publishers Association 50-årsjubileum ställer tio topp-AD's och designers från hela globen ut sina verk. Mycket material är gjort särskilt för utställningen, men flera av formgivarnas mest banbrytande verk från portfolion finns också att skåda.
Blir det lite knölig att ta sig live till Ginza idag (är sista dagen) kan boken beställas på Piebooks.

Några spännande namn som borde ingå i varje tidningsjunkies vokabulär och personliga Hall of Fame är:

Showcasets producent Yasushi Fujimoto, en av Japans mest respekterade magasinsdesigners och grundare till byrån CAP Design Office. Han har artdirectat tidningar som Tokion, Studio Voice och japanska Marie Claire, och jobbar just nu med Vogue Nippon, GQ och i Japan högt respekterade livsstilsmagasinen Casa Brutus och Brutus.

Jop Van Bennekom som tillsammans med Gert Jonkers lanserade holländska Fantastic Man 2005. Innan dess lanserade han Re-Magazine och gaymagasinet Butt.



Kazunari Hattori. Redesignade livsstilsmagasinet Ryuko Tsushin 2002 (se bild), har formgett böcker och gjort tunga annonskampanjer för allt från tåglinjer till heminredning och mode.



Yorgo Tloupas. Varit AD på franska Crash och Intersection samt gjort annonser för klienter som Shu Uemura, Lacostte, YSL och Kenzo.



Christophe Brunnquell. Varit AD på franska kulturmagasinet Purple (se bild), formgett Louis Vuittons 150-årsjubileumsbok och samarbetat med klienter som Colette och Balenciaga, Grundade konstmagasinet Carnaval 2004, och är själv känd konstnär.



Work in Progress - duo bestående av kreatörerna Ezra Petronio och Suzanne Kroller, som mixar och blandar influenser från mode, musik, konst och skönhet. Bland annat har de gjort Commes des Garcons parfymflaskor. Grundade magasinet Self Service 1994, och sedan dess har tidningen fått funka som forum för kreativa experiment och vilka roliga projekt de nu har lust med.



Heikichi Harata. Har blivit känd för oväntad bokdesign som tänjer på gränsen mellan omöjligt och möjligt. Var med och gjorde kultförklarade japanska magasinet Heaven och mangaantalogin Garo.

På galleriet finns också chans att bevittna produktionen av en strikt begränsad upplaga av Singopore-baserade guerillamagasinet WERK, som blivit hypade tack vare radikal design som ändras med varje nummer. Showcaset lovar att: " lead the realm of magazines into an unexplored territory, demonstrating new possibilities for this medium".



Dags att springa till tåget!