Bye bye Mel...

Ibland, men väldigt sällan, träffar man någon som direkt hittar sin väg in i ens hjärta. Jag träffade Melanie på en av festerna under Swedish Style i höstas, och vad som började med en massa snack om att jobba ihop (hon är fotograf) blev snabbt en vänskap snarare än bekantskap. Men bor man i städer som denna så är inget för evigt, och idag flyttade Melanie hem. Det känns så himla sorgligt, jag tror vi hade kunnat vara fantastiska partners-in-crime. Vi har samma faiblesse för de twistade hörnen av japansk populärkultur (framförallt den så kallade "rosa världen") och samma förkärlek för långa kvällar med vinfilosoferande.

Men Mel lämnade med ett brak i alla fall. I fredags ställde jag till med förfest à la Sverige hemma i lägenheten, och alla var så taggade redan från början på ett sjöslag till kväll. Det var jag, Mel, Ako och Martin från Fashion Sweden-teamet (fast Martin är ju numera också skolkompis) och Nico och Simon från hemstaden. Jag och Nico växte upp på samma gata på 80-talet, och nu har vi hamnat i Tokyo samtidigt (han och Simon är här och forskar i arkitektur). Hur stor är sannolikheten?? Lilla lilla värld.

I alla fall. lite senare slöt också min Christoffer upp efter att ha varit på middag med killarna från jobbet. Vi hade en diger buffé av hallonvodkadrinkar, billig fuskskumpa, vin och konstiga förblandade japanska drinkar på burk, samt pepparkakor, Dumle, Dajm och chiliriskakor. Runt midnatt var vi alla i gasen och begav oss ner till Shibuya för karaoke på Lost in Translation-stället. Älskar karaoke, det är det roligaste av allt jag vet. Hela fredagskvällen var så bra, har varit glad hela helgen. Fast samtidigt jätteledsen för att en av mina närmsta vänner inte finns kvar. Åsa, Anna och nu Melanie - det är många tomrum det.

Här en liten bildserie från rökrutan under fläkten featuring Nico, Mel och jag.

Nu - The Wire och lite söndagskvällsgottebord. Får funka som tröst!