Kinaänka

Kommer man till Tokyo som lyxhustru är man nästan garanterad att vinka adjö till gubben jämt och ständigt pga resor till Kina. Tack och lov är Christoffer aldrig iväg på några längre turer, och sällan längre än Beijing, men aj vad det är tomt, ensamt och lite mer grått när han är borta. Nu är jag ensam som i graven ännu en vecka, och inte ens en teve med någon kanal förutom japanska tramskanaler har jag att hålla mig sällskap. Och den satans tidsskillnaden gör en mysig telefonafton uppkrupen i soffan lika enkelt som att vinna typ OS-medalj.
Tänk att man kan vara så ensam i en stad som man delar med 34 miljoner andra...

Nu är det i alla fall skola. Har bett om att få byta klass för fröken Kubota är så hetsig och orden flyger runt så fort att jag inte snappar upp ett enda, så det kommer ju kännas jätte bra att sitta i hennes klassrum idag och veta att hon vet att jag klagat till rektorn.