Jag har begåvats med en mycket pigg fantasi. Överhuvudtaget TÄNKER jag galet mycket, också när jag inte fantiserar. Jag fnular dygnet runt så det knakar på ditt och datt, vänder och vrider och tar mig inte en utan tjugo "funderare". Och jag är extremt duktig på att LÄSA IN budskap i situationer, och det är här fantasin ofta sätter griller i huvudet på mig. Jag kan läsa in HELT FEL budskap och noja mig till vansinnets rand utan grunder. Det är svårt för mig att titta på en isolerad händelse, för jag bygger långa konsekvenskedjor. Ibland kan ju den sortens tänk vara jättebra. MEN, det kan också vara så oerhört satans jobbigt.
Får jag inte svar på sms från mamma inom fem minuter tänker jag att olyckan varit framme. Är pappa inloggad på skype men inte svarar när jag ringer, ja då är det ju mest sannolikt att han fått en hjärtattack. Och när Beats är försenad kan precis vad som helst ha hänt. Typ mord eller att tåget spårat ur. Alltid är det att det är något HEMSKT, i mitt konsekvenstänk finns inte de där "naturliga förklaringarna" som de flesta andra verkar luta sig mot. I min ovisshet finns alltid bara ond bråd död eller andra mörka motiv.
Alltså, jag är en extremt glad människa, inte alls mörk. Men min fantasi är sjukt bra på att alltid alliid alltid komma upp med det värsta scenariot. Vi har haft många långa samtal om detta i familjen - det är synd om de andra att veta att jag biter av mig naglarna om de inte svarar på telefon eller gjorde ett spontant ärende som försenar en minut eller två.
Samma sak när det kommer till folks kritik av mig. Jag är ALLTID redo för det värsta. Även om det inte finns minsta anledning. Exempel: Säg att jag skulle klippa mig och lägga upp bild på bloggen. Jag skulle ha ONT I MAGEN vid inloggning för att ha fått kommentarer om hur ful jag är och så illa min nya frisyr klär mig. Jag tänker alltså på detta FÖRE jag tänker att ni kanske inte kommenterar alls alternativt säger att det är fint. Även om JAG tycker det är fint är jag garderad och redo för att de magiska ANDRA ska tycka jag gått ner mig.
Ni som hängt med ett tag på bloggen känner ju till detta, min extrema rädsla att misslyckas. I ärlighetens namn har jag ganska bra självförtroende när det kommer exempelvis till mitt jobb och det är sällan att någon av mina redaktörer kommer tillbaka med sura miner. Trots att jag inte åkt på några större smällar så är jag alltid REDO för dem. Rädd att inte räcka till, rädd att mitt omdöme ska ha varit åt helskotta medan de ANDRA haft rätt. Jag har en oerhörd övertro på andras förmågor versus min egen. Och det är fel fel fel och går emot allt vad "själv är bäste dräng" heter.
Det handlar inte så mycket om dåligt självförtroende, snarare är det nog en rädsla att inte leva upp till sina egna höga krav. För mig är en skopa dålig kritik så sårande, så svår att skaka av, så betungande. När jag hade en flirt med en kille i nian sa hans kompisar till honom att jag såg ut som en kille och sen var det ju kört. Under några år haade jag så mycket komplex för denna pojkighet, mitt långa hår och fem lager makeup och förkärlek för kjol till trots. I gymnasiet nämnde jag det här för killarna som kläckt kommentaren, och de bara "VAAA?!! Nä men det var ju bara som vi skojade med xxx för han var så full och blablabla". I två år var jag alltså rädd att jag såg manlig ut till följd av ett skämt fulla grabbar emellan. Och så ska det inte vara - jag vet ju det! Kritik är ju bra, kritik utvecklar och pushar. Men som så många andra vill jag vara perfekt från början. Och det är ju omöjligt!
Igår är ett typexempel rakt ur Maria Ahlgrens vardag. Jag skickade in en artikel som kändes välskriven och intressant. Min redaktör i Sverige skriver i ett mail att texten är bra, men att jag måste komplettera med några fakta. Inga problem. Jag samlar ihop det och mailar. Då kommer ett mail att redaktören måste DISKUTERA en sak med mig - kan vi ta det på telefon? Direkt börjar mina tankar gå loss. Ojojoj, vad har jag NU gjort?? Jag försöker leta i mitt huvud, vad kan jag ha gjort som är så allvarligt att vi måste ta det på interkontinental TELEFON? Har jag gjort något bedrövligt jag inte vet om??? Har jag fått tourettes och skrivit skymfer i texten? Att han bara vill dubbelkolla en grej och tycker det är smidigare på telefon, nä, det kommer inte ens för mig. Något måste ju vara FEL! Men nej, det var ju inte det. Det var bara en simpel och mycket neutral fråga. Inget konstigt, inget drama. Och skulle det vara det så skulle vi säkert kunna lösa det snabbt och lätt, jag VET ju det. Ändå kommer ALLTID ångesten över att inte ha räckt till, inte ha presterat nog och att inte ha levt upp till andras och egnas förväntningar.
Jag vet att det är så extremt vanligt, särskilt bland tjejer, att vara så här. Vad beror det på? Varför måste man hela tiden ha andras kvittens på att man duger, och varför tvivlar man på sin egen förmåga trots att man bevisat att man KAN tusen gång förr?
Blir så trött på att vara så här. Alltid helspänn, alltid redo för dåliga nyheter. Samtidigt är jag optimist i så mycket. Glad över mitt liv och över att vara den jag är (förutom just den här biten då). Jag har alltid varit älskad och uppmuntrad och jag har klarat mig ganska bra hittills i livet. Ändå är man hela tiden rädd att bli avslöjad som en loser. Är det inte konstigt??
Är det någon som har några knep? Hur blir man lite mer cool, lite mer manjana? Hur styr man bort den där jäkla fantasin från avdelning "Värsta scenario"?
Mailade förresten en pr-text jag gjort för shu uemura till dem igår. Idag fortfarande inget svar. Tror ni jag NOJJADE eller?! Jag var redan framme vid tanken på att jag gjort något hopplöst övertramp och ALDRIG mer få några uppdrag av dem när pr-chefens mail damp ner och meddelade att allt såg toppen ut och hade åkt till layout.
Jäkla knas-Maria. Detta ska bli mitt nyårslöfte att ta itu med.
Det är en himla tur att jag bor i ödmjukhetens Japan - här passar jag bra bland alla bugande mesar som inte vet hur man säger "nej tack".
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar