Duktig housewife

Idag har jag varit superb hemmafru och skrubbat vårt hem skinande rent. Är ett jidder att shoppa städprodukter eftersom alla texter är på jappe, men med lite experimenterande blir det bra. På tisdag kommer världens bästa fotograf, Lina Eidenberg, hit och ska bo hos oss nån vecka, och man kan ju inte visa in finbesöket i sunkigaste lyan i bästa studentrumsstil. Badkaret var värst. En hel MATTA damm, så kompakt att man inte såg det vita. Aircondition dammar ner så in i.

Har också käkat lunch med mina fellow-lyxfruar Anna och Åsa (fast blev bara Pago-juice för mig, min sallad var oätbar) samt på kvällen varit på Tokyos stabbigaste restaurang med mannen. Fattar inte att han kan äta så mycket flottig mat och ända vara så smal att han kan gömma sig bakom en lyktstolpe. Den stackars vandrande pinnen drack en pint Guiness till sin stekt ris/kött/gegga-mat och kände sig lite på lyset. Då är man inte stor.

Nu, så uttråkad att jag tror jag ska lägga mig bara för jag inte har nåt bättre för mig. Mannen redan i bädden pga sin en-öl-fylla. Jag saknar verkligen tv. Är man inte på humör för japansk förnedrings-tv (typ folk som gnider tårtor i ansiktet på varandra eller tjockisar som hetsäter korv på tid till hysteriskt publikjubel) finns det liksom inget att hämta. Kolla killen på bilden - man blir ju deppig av sån underhållning. Och streamad SVT är aslångsamt och stannar hela tiden, plus dålig bild.



Har försökt boka flygbiljett, men de enda som kostar under 13 000 är en 25-timmarsflight med byte i Kuala Lumpur och en Aeroflot-trip med tusen väntetimmar i Moskva. Jag har fördomar mot Aeroflot, men det är kanske dumt. Kanske är hur fräscht som, men jag ser typ framför mig att kabinen är fylld av vodkafulla ryssar, ciggarettrök, Stalin-porträtt, deprimerade flygvärdinnor och skrangliga säten från 70-talet.



För övrigt har regnsäsongen börjat och himlen är öppen och det är bara en tidsfråga innan mina skor börjar mögla.

Kanebo-gubbar och jag

Ganska snart efter att jag flyttade till Tokyo fick jag genom en av pappas vänner kontakt med Mr Yamauchi, som är en numera pensionerad herre som jobbat hela sitt liv på Kanebo. Eftersom jag jobbar en del med skönhetsrapportering och gärna vill få in en fot i den japanska beautybranschen (som är heeeelt galen - japanska kvinnor använder i snitt TIO produkter under sin tvätta-av-sig-för-natten-ritual) bestämdes fikaträff där jag fick bubbla lite om vad jag gör och Mr Yamauchi om vad han har gjort och hur Kanebo ser ut i Japan. Mr Yamauchi har blivit lite av min gudfader här i stan och fixat en massa möten till mig med höjdare inom beauty-industrin som kanske skulle kunna hjälpa mig med jobb eller bara vara bra kontakter när jag behöver info om japanska skönhetstrender och nyheter, plus är lite mentor i allmänhet om livet i Japan. Mt Yamauchi är bästa japanska gubben.

Igår var det således dags att träffa Mr Yamauchis kompis - PR-chefen för Kanebos internationella marknad. Trots ett litet nervous breakdown innan (vad ska jag säga??? vad ska jag ha på mig??? kommer jag få tunghäfta???) så blev det hur toppen som. Och gissa vad - nu har jag ännu en japansk gubbe som vill vara gudfader light och hjälpa en liten svensk girlie på hennes framfart genom storstadsdjungeln. Förutom jobbrelaterat stuff, som att jag kommer få vara med på diverse pressevents och som enda svenska journalist få direktleverans av nyheter om produkter och trender från Tokyo-kontoret, så får jag ringa PR-bossen på Kanebo om "private matters" när jag vill - det är hur galet som!!! PR-chefen på Kanebo - för en beautyjunkie som jag är det ju nästan gud fader himself! Och vi är typ kompisar! Dessutom fick jag en påse fullproppad med goodies ur eminenta skincareserien FreePlus - krämer, serum, tvättgel... (Smakprov på bilden)
Mina Kanebo-gubbar rockar!

Dagens boktips - Paint it Black av Janet Fitch

Jag gråter och gråter när jag läser Paint it Black - dels för att den handlar om kärlek som tar slut alldeles för tidigt när huvudperson-Josie's kille tar livet av sig, dels för att Janet skriver så fint och nästan poetiskt utan att någonsin bli dryg. Bonus att den utspelar sig på LA's punkscen i början av 80-talet, i svallvågorna efter mordet på John Lennon, och Janet strösslar med trevliga beskrivningar av outfits och roliga musikreferenser. Mycket hett boktips.

Mötesångest

Om tre timmar ska jag ha möte med PR-chefen för Kanebo International, och jag är helt förvirrad. Vad har man på sig? Man vill ju vara proper businessdam men ändå poppig trendtjej. Kanske blir det bara svart? Klänning brukar funka i alla lägen, men vad gör man med blekdaskiga benen? Uuääh. Den här Yamada-san är ju en riktig höjdargubbe så jag vill ju gärna vara presentabel. Ångest ångest.

Portabla askfat

En rolig grej med Tokyo är att man får röka loss hur mycket man vill på klubbar, barer, restauranger och i taxibilar, men på gatorna råder rökförbud. Anledningen är varken folkhälsa eller ohyfset i att utsätta omgivningen för passivt puffande, utan risken att ciggen ska göra hål i någons designerkläder eller att aska ska droppa på småbarn i vagn. Sedan är ju japanerna ett renlighetens folk, och att kasta fimpar på allmän mark motstrider det väldigt kollektivistiska "allt för gruppen"-tänket. SÅ - tillåt mig att presentera det geniala - det mobila askfatet. Häng det runt halsen eller i handväskan, och när du fimpat är det bara att smälla igen locket och sedan tömma vid tillfälle. Det finns dessutom många fräsiga färger och modeller, så du kan matcha ditt askfat med din övriga stil.

Min natt med Tokyos rent boys

Vi har ju ett litet dilemma här - eftersom jag var på uppdrag av tidningen Solo så kan jag ju inte splasha ut allt för mycket detaljer här, men en liten sammanfattning kan konstatera att:



* Vi hamnade på Ladies' Club Casanova (ovan), och fick varsin man tilldelad oss redan i entrén. Hela vårt sällskap satt, gudskelov, tillsammans runt ett bord. Hade inte fixat att sitta ensam med "min" host. Deras engelska var minst sagt knagglig, så det mesta fick gå genom Miyuki. Klubben var en studie i kitsch. Röda skinsoffor, porslinskatter och förgyllda djurstatyetter, grekiska gudinnor, posters av gulliga hundvalpar, kristallkronor, en ensam karaokemaskin, gröna neonlyktor...



* Killarna hade varsitt artistnamn. Malins kille, "Leo" (bilden), såg ut som en japansk version av Darin och var i mitt tycke den sötaste. Min kille var självklart minst läcker. Inte för det spelar någon roll, men det är bara så typiskt. Dessutom blyg och trögpratad, samt hade röstvolym noll vilket inte är så lyckat när ens kund (jag) är typ döv. Malin tyckte for the record INTE att Leo var het.



* Under timmen som vi hade gossarna höll de hela tiden våra glas fulla med shochu utspätt med vatten. Inte särskilt glammig dricka, och inte blev man särskilt snurrig pga allt vatten, men ska man igång på vin är helt plötsligt hela månadsbudgeten pajjad. Blev i alla fall sjukt mycket skålande och "Kampai!"-skrål.



* De var inte sleezy och inga snuskiga förslag erbjöds, men komplimangerna haglade. Det var som ett manus: "I like your eyes, is that your real colour?", "You have a very beautiful smile", "You have really nice hair". Klyschor som man brukar kunna få gratis kvart i tre på vilken klubb som helst för 5000 yen - vilket kap! Vill man som dam ha lite privat vavavoom efter klubben är det man själv som får föreslå, killarna har som regel att aldrig bjuda snusk utan invit.



* Efter tiden gick ut (och det var fanimej på minuten!!) hade vi möjlighet att bjuda våra killar vidare till grannbaren, som har samma ägare. Hostverksamheten får ju inte enligt lag vara igång mellan 1-5 på natten, så vill man umgås med killarna då får man bjuda med "sin" kille till en bar av den här typen. Som tjej köper man hans drinkar hela kvällen, och han fortsätter behandla en som en primadonna. Mycket artigt frågade vi alltså våra herrar om vi fick bjuda in dem på drinkar, och de accepterade. Sedan satt vi i typ tre timmar runt bardisken på Tokyos kanske mest tacky etablissemang och drack Moscow Mules (typ Gin & Tonic fast med Ginger Ale), försökte förstå varandra trots svåra språkbarriärer, fnittrade och skrålade karaoke. Mickar låg här och var på bardisken, så ville man sjunga var det bara att ta en mick och knappa in sin favvesång. Jag sjöng hela Madonnas 80-talsregister, samt lite goa Stevie Wonders och Michael Jacksons. Blev även duett med våra hyrpojkar.



* Damen bredvid oss hade hyrt två killar, och satt mellan dem med en hand på varje killes lår. När de sjöng karaoke för henne blev hon som vild och stuvade sedel efter sedel i deras byxlinningar. Gissar att de sedan skulle slinka in på något av Kabukichos många lovehotels...

Det var en bisarr men vansinnigt rolig upplevelse, och det kändes mest kitschigt och kul, inte som att man var ute och frotterade sig i en nisch av Tokyos sexindustri. När vi kom hem stod solen redan högt på himlen, och det brukar vara ett bra betyg på en rummelnatt. Detta är kanske något för en ny slags klubbguide i turistböckerna?

Gårdagens extravaganza

Igår vaknade jag med brutal angst efter en natt av mardrömmar till följd av rapport från pappa om familjedramat Skilsmässan som pågår för fullt hemma i Malmö, och irrade runt i cirklar i en hundragradig lägenhet och trodde jag skulle bli tokig av ilska, sorg, maktlöshet och framtidsångest.
Så jag gjorde vad vilken krisande 27-årig expatfru som helst med för mycket ledig tid och för lite disciplin skulle göra - laddade börsen med hustrulön, väskan med Marlboro Menthol (man får vara dålig flicka när krisen kallar) och podden med de sorgligaste låtarna jag vet och begav mig ut för att shoppa lite lycka.
Sex timmar och en tjejlunch med Åsa (inkl. shopping) senare var jag rusigt lycklig ägare till:



En t-shirtklänning i urtvättat svart med små tryckta vita rosetter och halvöppen rygg från LDS (b-märke i Shibuya 109-huset)
Ett halsband med litet glittrigt körsbär från LDS
Silvriga låga peeptoes från Esperanza (i smickrande size LL - Japans motsvarighet till 39)
Silvrig paljettväska från 80-talet från Kiliwatch Vintage
Neonrosa tygpåse ("The Eco Bag") som jag fick på köpet på Kiliwatch
Svart tisch med stort rosa metallic-M från Zara (i ett försök att egoboosta)
Armband med blå plastrundlar från källaren i LaForet-varuhuset
En grön singoallablus från nån b-butik i Shibuya 109
Turkosgrön ögonskugga från Body Shop

PS. Lägg märke till den trevliga hemmafrutwisten i mina oerhört glammiga modebilder - the ever present dammsugare

På kvällen blev det dags för min andra last - middag på lokal med mannen och fritt flödande vin. Vi åt på crossasiaten Monsoon i Daikanyama - är besatt av deras vietnamesiska vårrullar. Blev också två korgar ångkokta shrimpdumplings, grillade räkspett och sallad i jordnötsdressing. Monsoon är vägg i vägg med American Apparel, så vi passade på att slinka in och shoppa två jackor och en grå sweatie till killen. Tror jag ska köpa denna som datorväska:



Sedan pratade jag 2,5 timmar i telefon med Hille. Gud vad jag saknar mina gamla brudar, inget är så terapeutiskt som ett klassiskt tjejsnack.
Imorgon blir det mer tjejsnack, fast denna gången med Anna, Åsa och Malin på "Kill Bill-restaurangen" Gonpachi (stället inspirerade Tarantino till fightingscenen där Uma kickar rumpan av yakuzan). Maten kickar rumpan av mig, och jag ser fram emot lite grillad fisk, sushi deluxe och vitt vin.

Den som väntar...

...på nåt saftigt om äldre damers besök på toyboy-klubb väntar aldrig för länge... Hoppas jag! Hinner inte skriva idag heller, kom precis hem från massiv shoppingorgie, och nu ska jag springa till Daikanyama för middag på lokal med min bättre hälft, så imorgon blir det dubbel fest - rapport om hostbar plus uppvisning av en miljon nya wardrobefillers.

Hjälp...

...jag har blivit kidnappad av yakuza och är numera lapdancer på en gentlemannanklubb i Roppongi!



Nä, bara skoja - fredagen var den roligaste, galnaste, knasigaste aftonen nånsin, och rapport är på g. Ska ut och shoppa finskor till min sneakerpimp till karl nu, men hinner kanske posta lite sen idag.

Tokyogirl loves Falkenbergsviking

Miyuki (som ska med ikväll, AKA Mjukis) kan vara en av väldigt få tokyoiter som semestrat i glada FALKENBERG! Och som hon älskade sweden west coast, herrarna på plajjan i bar överkropp var som en uppenbarelse menar Mjukis, som inte alls ställer sig främmande inför tanken på ett besök till Halmstad inom kort (då särskilt stranden i Tylösand). Miyuki pluggade i Spanien och 9 av 10 i klassen var svenskar, och de introducerade henne för sweden's finest. Vi har lovat ta med henne på svenska klubbens midsommarbaluns här i Tokyo, och hon kan knappt stå på benen av spänning. Jag har lovat att alla de svenska, robusta männen kommer ha vikingahjälm när de dansar runt den högrestna snoppen, och Mjukis är helt till sig.

Tredje gången gilt (?)

Nu ska jag i den grävande journalistikens namn ännu en fredagskväll ge mig av till Kabukichos neonblippande bakgator och försöka komma in på en Host Bar. Har ju haft maxad osis och lyckats anlända efter stängning två helger på raken (vad kan man säga, förfester är som gift, man har så trevligt och vill aldrig lämna, bara skvallra mer mer mer och sippa mer mer vin...). Men nu ska jag, Malin och Miyuki var tidigt ute och inget får stoppa oss nu. Vigselringen ska av, reporterblocket i miniformatet packas ner och kameran laddas för fullt smatter bland popstarsstylade rent boys. Är lite nervös faktiskt. Västerlänningar är ingen vanlig syn på hostbarer, så är lite rädd att de ska titta snett på oss och att ingen host ska vilja vara vår "värd" för kvällen. Har dessutom hört många stories om tjejer som blir lurade att köpa tills de har så astronomiskt hög nota att enda sättet att betala tillbaka är genom att själv börja jobba som eh... glädjeflicka. Men vi har ju med lilla Miyuki som tur är, hon får vara både språktolk och kulturtolk.

Först italiensk mat och Frozen Margaritas på La Boheme i Shinjuku för att samla krafter.

3 störiga saker med Tokyo...

...för det finns faktiskt ett par såna också.

1. Paraplyerna - Regnar det inte så fälls ändå paraflaxerna upp för att skydda japanskornas porslinshy (samt funka som stilstatement för stadens hundratusen gothlolitas), och det är en mission att fighta sig fram på trottoarerna utan att fastna i någon. Dessutom är vissas paraplyn i min ögonhöjd pga längdskillnad och jag är livrädd att få en pinne i ögat.

2. Cyklisterna - Som kamikazepiloter störtar cyklister mot en överallt, på varenda trottoar, från varenda riktning, i hastigheter som inte skulle vara tillåtna ens på en svensk motorväg. Varje dag erbjuder minst tre nära-döden-upplevelser med cyklist när man i sista sekund ser något närma sig i full fart i ögonvrån och måste hoppa undan snabbt som och vigt som en ninja. Detta innebär att det knappt är tänkbart att gå och mysa med några goa låtar i podden utan varje promenad är en kamp för överlevnad.

3. Bromsklossarna - Det är väldigt konstigt att detta är ett fenomen bland storstadsfolk, men många, framförallt äldre, japaner har en förmåga att bara stanna mitt i ett lemmeltåg av stressat folk. Där står de och chillar och funderar på livet och rör sig inte ur fläcken om man så har näsan inkörd i nacken på dem. Är väl zen eller nåt...

Back in black

Tjoflöjt, inga koppartoner eller fallna tovor, bara good ol' brunsvart kulör och lite mer glans än vanligt. Passa också på att kolla in betten på mina ben, jag är TÄCKT i såna och håller på att klia mig till dårhuset. Tror det är myggbett, dör om det är loppbett.

PS. Ursäkta den något lättklädda looken, men lägenheten är hundra grader varm och det GÅR inte att ha kläder på sig och behålla förståndet på samma gång.

Dagens utmaning - färga håret

Sitter nu med en flaska japansk hårfärg i håret, som expediten intygade var i nyans "daaaku choookoradu". Jag hoppas på det bästa, men det finns två orosmoment:

1) Asiatiskt hår är 4-5 gånger tjockare än vårt, och därför är deras produkter mycket starkare. Risk för gravt slitage alltså. Skräcken är tofsar som trillar av som det gjorde på Tina Turner när hon blonderade sig, alternativt att håret smälter ihop till en klump som det gjorde på Barbie när man våfflade hennes hår..

2) Expediten kan ha sagt vad jag vill höra bara för att vara artig och inte tappa ansikte, ville medför att jag inom en kvart kan ha en pikant röd eller lila ton i mitt hår. Mycket nervöst eftersom jag inte vill ha några toner förutom espressobrunsvart i mitt hår. Ska jag ha rött hår ska det vara rött hela vägen - en "hint" koppar eller auberge är inte min tekopp.

Nu är sanningens minut kommen och jag ska in och skölja ur. Återkommer med update.

Med siktet inställt på HoH-tischa

Nu har jag lämnat artikeln om knasiga temkrogar här i stan till När&Fjärran, och funderar på att belöna mig själv med en liten glad tischa från House of Holland. Var och drog lite i några olika igår och de är bara så roliga. Skojigast är tröjorna med trycktema "Fashion Groupies" med slogans som "Do me daily, Christopher Bailey". Hittade även ett par neonrosa platåpumps igår, och det skulle vara fräs på hög nivå med minishorts, knallig HoH-tisch och rosa platåer.

För övrigt, kolla in dessa från Din Sko. Riktigt roliga och perfa med en prislapp som inte mördar hushållskassan med tanke på att de kommer kännas roliga i max två månader.

Ät choklad - bli smal OCH rynkfri!

Jag älskar älskar älskar mörk choklad och mumsar lite varje dag. Det har ju snackats mycket om att det är nyttigt och man blir både slim och lycklig, och nu finns det ännu en twist. Är chokladen berikad med polyphenol är godbiten dessutom full av antirynk-effekter. I min lokalbutik hittade jag Lotte 88% (hardcore!) och kartongen hypade detta "polyphenol", så hem gick jag till Google och sedan dess har min chokladkonsumtion om möjligt ökat. Vi måste lobba för import av Lotte 88% till Sverige. Snacka om att falla varje dam på den glossiga läppen: choklad, slankhet, glädje OCH slät persikohy i en och samma ask. Jag är såååå målgrupp!

Dagens dårskap

Idag har vi lärt oss om sumo i skolan. Bautastringen heter "mawashi" och den tvättas – ALDRIG. Alla som dör av tanken räcker upp en hand NU!

Den ridande ingenjören

Inte ens ingenjören förstod vitsen med bullrider-pallen han testkörde igår när vi strosade genom Akihabaras "Electric Town". Den kör en fram och tillbaka och runt som en långsam rodeotjur, men det lär ju inte vara en sån eftersom det är en vadlängd ner till marken.
"Men det känns bra i ryggen!" rapporterade mannen medan han kördes runt.

I bakgrunden "Sexy Leg Lamp" med maidkläder - en given hit i de maidfixerade Akihabara-nördarnas ungkarlslyor!

Ab Fab!

Lördagskvällen var så FABULOUS! Jag och mannen var hembjudna till en fab svensk tjej som heter Caroline på drinkar i hennes fab lägenhet där det bjöds fab vin och snacks och mingel med en massa fab och intressant folk. Kvällen var vårljummen och jag hade guldsandaletter, lilla Chanel-väskan och paiselyklänning och mannen var hutlöst stilig i kavaj och slips (se bild - C fortfarande i trotsålder och vägrar foto). Förutom att taxichaffisen körde vilse med oss i sin skabbigt inrökta bil på väg till cocktailen och jag blev åksjuk var kvällen storstadsromantiskt perfekt.



Efter mingel och en del vino och saltrostade mandlar gick vi ner till Carolines kvarterskrog extraordinaire - stjärnbeströdda Nobu, och hela menyn var som uppbyggd efter mina preferenser. Jag är en mycket svår dam att mata - inget kött, ingen kyckling, inga djurbuljonger, ingen laktos eller gluten (är faktiskt "intolerant" på riktigt, är ingen trendgrej, lovar - ni kan kolla med den sunkiga Vårdcentralen på Nobel!).

Och det är nu matporren gör entré på bloggen. Jag och C fick ju som vanligt storhetsvansinne och planerade dra in hela menyn. Han för att han äter som ett mindre artilleri, jag för att jag för en gångs skull såg 20+ rätter som jag inte behövde mecka med och sabba genom att ta bort såsen/toppingen/etc.
En gång i Barcelona på en enkel torgtaverna beställde vi faktiskt in ALLT på menyn för att vara säkra på att inte missa något. Grejen är att hade vi beställt in hela Nobu-menyn skulle vi få leva på Cup Noodles i tre år framöver, Barcelonahaket kanske limiterade budgeten för max frukosten dagen därpå. Anyhows, vi slog till på följande:

Sallad med blandad japansk orientalisk svamp i yuzudressing (eller var det ponzu?), toppad med gräslök
Tuna tataki, alltså lätthalstrad tonfisk, med sötsurisch ingefärssås och piffig topping jag inte vet namnet på
Pilgrimsmusslor i kryddig vitlökssås med ris och grönt
En perfekt misosoppa som antagligen kommer problematisera all framtida konsumtion av misosoppa
Misoglazed torskrygg som är känd som Robban de Niros favoritmunchie (bilden)
Edamamebönor till fördrinken



Allt var delisch och toppades upp av krispigt Sauvignon Blanc och gott snack (som man säger i Helsingborg - kolla filmen "Hata Göteborg" för "gott snack"-overload).

Efter middagen skulle egentligen jag och C åkt till Unit och kollat på Scream (Micke skulle intervjua, så han och hans tjej var där), men Caroline föreslog lite vin och eftersnack hos henne, och viftar man med vinflaskan kommer i alla fall jag som en pil och viftar man med mig kommer mannen (stämmer såklart inte, men låter bra).

Kvällen kröntes med en taxiresa genom Tokyos neonnatt, med kinden mot prinsens axel och japansk skvalmusik på radion. Älskar taxi på natten i storstäder. Innan jag dör ska jag åkt taxi i alla världens metropoler.



Min sista tanke innan jag somnade var: "Tokyo, det är du som ska bli mitt öde". Kalla mig corny, men så är det. Just nu har jag och Tokyo en väldigt, väldigt intensiv lovestory. Här är, enkelt sagt, absolutely fabulous!

Man måste bara älska...

...en stad där tonårsflickor ser ut som fluffiga bakelser.



...en stad där loggan för polismyndighetens infoboxar på stan är ett flygande sagodjur i hölster.



...en stad där man kan åka till jobbet i rosa buss.



...en stad där husfasaderna är plåstrade med bubbelgumsrosa mangahjältar.



...en stad där godis är inklätt i de vackraste av omslag.

Senaste nytt om Hot Burning cellulitkräm

Hot Burning Super Gel lovar att bränna bort fettet, och jag tror den gör det BOKSTAVLIGEN. Det är som att ha en svets mot huden i minst två timmar efter applicering. Det bränner så det gör ONT, och igår fick jag lämna klassrummet för att gå in på damernas och blaska kallt vatten på magen. Jag blir YR av hettan, och flämtar som en hund i värmebölja.
Så dilemmat är - menas detta att HBSG är effektiv på riktigt och att om står jag ut med SMÄRTAN så bränner jag verkligen bort fettet på kaggen och blir "beach-confident" som det peppigt heter i damtidningarna. Eller lider jag i onödan? Vet inte vad jag ska tro, den här krämen är det mest extrema jag upplevt under mitt liv som produktjunkie. Sägs ju att fin får lida pin, men detta är nästan outhärdligt. Men OM den funkar är det kanske värt det? TÄNK om krämen från helvetet gör mig till en fräsch beachbabe som utan kval spelar strandtennis i bikini istället för att ligga parkerad stadigt på magen i en anonym glänta?
Christoffer tycker för övrigt allt är vansinne och hotade slänga tuben efter att jag hållit honom vaken halva natten i förrgår med klagomål, svordomar och stånkanden, men man kan inte SLÄNGA en produkt som kostade halva veckolönen samt eventuellt är nyckeln till en flott mage. The dilemma, the dilemma... Håller er postade.

PS. Om någon hånar mig och föreslår situps så kommer snart ett brevbomb från Tokyo. Man tar till såna här extrema metoder när situps inte HJÄLPER, för musklerna döljs av wobbel. Och ja, jag har använt rätt teknik - det funkar inte på mig. Nuff said.

Me Geisha - Me Samuraj?

Pappa har alltid tyckt att jag sminkat mig som en geisha (har ju evig vurm för blek hy, rosa kinder och kolsvart eyeliner en masse), och nu har jag nog tamejtusingen blivit ännu mer geishig. Min senaste favoritfrissa är knuten högst upp på knoppen. Fast egentligen är det kanske mer samuraj, minus luggen..? Så här ser i alla fall denna samurajen ut idag, redo för dejt på vietnamesisk restaurang i Naka Meguro med mannen.

PS. Tror förresten hela Geisha-grejen faller på min blonda utväxt - som ve och fasa ser grå ut mot det svarta!! Imorgon - pharmacy för inköp av färg.

Ny leksak med en twist

I lördags var jag och mannen på pachinko (spelhall). Vi fick lust att spela pingis mitt i natten, fråga inte ens varför... I alla fall så slog Chris Beats på stora trumman och sa att jag fick trycka fram en mangafigur av valfri modell ur någon av de många automaterna. Jag tryckte fram en krigartjej med svärd, hon låg i flera delar i typ ett kinderägg. MEN - eftersom detta är Japan måste det såklart finnas en kinky twist - och javisst kan man plocka av den lilla plastkjolen och hitta ett par minimala underbyxor. Nu är frågan - finns det nån som TÄNDER på femcentimeter höga plastdockor med påmålade trosor - såklart i oskyldigt vit skolflickestil? Nån som darrar lite på handen när plastkjolen ska av?
Den stackarn trillade i alla fall sönder i min handväska, och idag när jag rotade runt efter penna under lektionen hakade en liten plastkjol fast runt mitt finger som en ring. Ojojoj, hade jag varit en manga-otaku (nörd) skulle jag väl trillat av stolen av upphetsning...

Fynd!

Måste bara visa den söta klänningen jag hittade igår för helt löjligt liten prislapp i en av Harajukus många småbutiker. Är hur fin som - skulle kunna vara TopShop eller vadsom. Den ska på nu så jag är fin i skolan.

License to shag

I fredags skulle ju jag, Anna och Åsa testköra det smått excentriska Tokyo-fenomenet "Host Bar" för ett rep jag gör till tidningen Solo. Host Bar är en klubb där man betalar för att bli uppvaktad av småkillar stylade som popstars, och mot extra betalning kan vi ladies få mer än drinkar och skämt på kvällens meny.
Eftersom vi fastnade på förfest visade det sig att alla hostbarer stängt när vi kom fram (vid midnatt går de väl vidare till karaokeklubbar och love hotels med damerna som paxat dem), MEN för att sätta tonen för hur det funkar i Kabukicho (Tokyos red light district) kan jag berätta om det första som mötte oss när vi klev in bland neonskyltarna.

En liten, satt man med försäljarsmile glider upp:
MAN: Hello ladies! My name is Louis, what about me being your host tonight?
VI: Well, depends... Do you work for a host club?
LOUIS: (minns inte exakt svar, men han var så att säga stolt egenföretagare)
VI (på svenska till varandra): Nej, skit i honom, vi ska ju ha de unga popstarkillarna som värdar. Han här är ju inge' snygg.
LOUIS: Well ladies... Let me show ya something... Do you know this man (drar fram ett leg)?
VI (ser välkänt ansikte på leg med stor text "LICENSE TO SHAG"): Euum, yes. That's Austin Powers...
LOUIS: That's right ladies. And A LICENSE TO SHAG, hehehe.
VI: Ok, ehum, we gotta go, ehum, see ya...

Den glade drar fram Austin Powers "shaglicens" och tror att han ska få damerna vilda och medgörliga. WTF??!!?? Och ännu en gång - det var inte DEN sortens hostande vi skulle testköra, utan ett mycket oskyldig variant med drinkfniss och underhållande skämt "bara för dig" på klubbar med namn som Romance och Top Dandy med killar som gänget på bilden.



Hela området kryllar av manliga glädjeivrare, och det är så strange som tjej att få erbjudande av den sorten - killar som erbjuder förmånliga priser och framhäver sina fördelar jämte kollegorna. Killarna som står utmed gatorna är ju renodlade hookers, men uppklädda i kritstreckskostym och italienska loafers istället för korta läderkjolar, peruk och strassbehåar.



Nu blev det som sagt ingen klubb, men tro mig, vi försökte. Vi var uppe i ett ton anonyma byggnader med lockade skyltar på fasaden (Tokyo-klubbar ligger ju gärna inklämda i korridorer i anonyma kontorsbyggen - ett hus kan lätt ha 20-talet klubbar inhysta), och knackade på stängda dörrar. Vi delade hiss med vad som kändes som ett medelåders bröllopssällskap - udda val av festlocation... De undrade om jag var rysk. "Nä, doitsugu", svarade jag (tysk på jappe). Fattar inte varför jag ALLTID tycker det är lika festligt att låtsas vara tysk.

Vi hamnade i alla fal till sist på en "shot bar" - Mon Cherie, en typisk Tokyo-bar med tio sittplatser och bara stammisar på stolarna, varav hälften sov på disken. Vi träffade en kille som var chefredaktör för en mangatidning, han var helt på lyset och tyckte att vi hade ovanligt långa ansikten. Och är det något jag INTE har så är det avlångt ansikte - det är runt som ett klot (eller "hjärtformat" som mamma kallar det). Stämningen var hög och mangakillen och ägaren (bilden) kastade bögskämt fram och tillbaka och vi drack Moscow Mules och skrattade konstant.



På fredag är det dags att testköra konceptet Host Bar igen, denna gång med Malin. Kan knappt vänta. Knas är vad som får jorden att snurra.

Beach 2007 - laddar med Hot Burning Gel

Jag har alltid hatat att strutta runt på plajjan, och allt är kaggens fel. Därför har jag tagit i med hårdhandskarna i år och investerat i en "Super Cellulite Hot Burning Gel", med en modell i string på förpackningen samt en text om hur killarna i Italien har "gone crazy" av alla hot ladies som smort bort sina valkar.
Testkörde igår, och det var det SJUKASTE. Jag skojar inte att jag tror temperaturen steg till hundra grader under huden - fick till och med ångest att nåt där inne skulle brännskadas. Den BRÄNNER verkligen celluliter, det är inget skämt. Har såklart ingen aning om vilka resultat det blir (antagligen nada, har provat typ allt på marknaden och kaggen äntrar fortfarande ett rum en stund innan resten av kroppen), men vägen dit kommer vara smärtsam. Men jag SKA köra tills tuben är slut, det finns ju en liten liten nanochans att just denna funkar....

Å så happy times igen

Yepp, nu är schizo glad igen! Här är ett par bra saker som hänt idag som lightat upp mitt tråkmood.



1. Jag har fått så fina och peppiga mejl från två tjejer som jag aldrig träffat, men som också bott i Japan med alla ups (mest) och downs (få, men finns). Tack tjejer, ni vet vilka ni är - är så rörd och glad för era ord och råd.

2. C ringde när jag var på väg hem från skolan och öppnade med orden: "Vet du - jag blir bara mer och mer kär i dig för varje dag som går". Jag älskar vår lovestory, det är nästan som en i film. Vi är så himla kära och tramsiga och C så fin att jag ibland undrar om han finns på riktigt. Min glada bästa vän Soffan sa en gång att man vet att man är riktigt bra kompisar när man kan få varandra att skratta så man får kramp i magen. Om det också är måttet på äkta kärlek så är jag och C en match made in heaven och att spontangifta mig med honom är det bästa någonsin.



3. Skolan är riktigt rolig, och jag har bondat med den militante. Han heter Haji och vi är par på alla övningar. Bakom megamachoytan är han en glad prick och mycket pedagogisk på att förklara klurig gramatik. Och idag hände en äkta fjortisgrej... Det är en glasvägg mellan klassrummet och rastrummet, och på andra sidan stod tre engelska killar och det var så tydligt att de pratade om mig. De sneglade och flinade och knuffade lite på den ena killen (superbrattig internattyp), och till och med fröken märkte det och sa något typ "ja, här var det visst någon som har beundrare". Kanske var det mina ben som har snyggaste gyllene nyansen efter ett par dagars smörj med SugarBabys brun-utan-sol?
Jag skulle hellre äta kräk än flirta med någon annan än C, men jag blev ändå glad av att få lite pepp på min "jag-är-fulast-och-mest-misslyckad-i-världen"-dag. Och nej, jag tänker inte ens spekulera i om de gluttade på mig för att jag hade matrester runt munnen eller såg korkad ut när fröken förklarade det japanska räknesystemet.

4. På ett pharmacy vid skolan hittade jag Hello Kitty-tjuttapapper med tryckta kittys och körsbär. Mycket spänd på min grabbiga grabbs reaktion när han hittar rullarna.



5. Imorgon ska jag, Anna och Åsa ha helkväll. Jag ska göra undercoverreportage om så kallade host-barer (se tidigare inlägg) och imorgon ska vi damer testköra konceptet. Först blir det pizza, skumpa och piffning hos mig, och efter besöket ska vi möta upp våra äkta män (A & Å är också lyxfruar) på ett karaokehak vi brukar gå på i Shinjuku. Som vanligt ska väl jag och C sjunga Chicagos "If You Leave me Know" - det är vår signatursång. Killarna försöker övertyga oss om att kan vi gå på host-bar kan de gå på hostess-bar, men där sätter vi damer ner klackarna. Det är inte samma sak. ICKE! Kommentar överflödig.



6. Jag har haft Office US-maraton. Fy satan vad det är gjutet. Har alltid hejat på Office UK, men tror faktiskt att US är i topp nu.



7. Morot- och linssoppan jag lagade till min tv-middag blev ovanligt lyckad. Precis rätt mängder vitlök, lök, chili och rökt salt (prova rökt salt - lyfter all mat till nya höjder!). Åt tre skålar så god den var.

8. Fick mejl från en tjej på Galore att numret som jag har skrivit i finns ute nu och är jättefin. Längtar tills den landar i vårt postfack - finns inte mycket som är roligare än att se sina grejer layoutade och tryckta.



9. Nu rasslar det i dörren och jag misstänker att det är min sagorpins som äntligen släppts ur labbet kvart över tio. Tjoflöjt!