Super Saturday

Lördagen var en sån där superlördag när solen skiner, man studsar upp ur sängen och är på fnittrigt humör hela dan. Här följer en résume:

DAGEN
Vaknar till liv runt lunch och har maraton i kärleksförklaringar. Sedan upp och laga american pancakes, som vi åt med jordgubbssylt, jordnötssmör (c) och limejuice framför Office US. C tycker det är fantastiskt att ha en fru som lagar pannkakor till honom på löpande band, men jag använder färdigmix, så så värst huslig är inte den här frun...

Tog tunnelbanan mot Yanaka, en gammal stadsdel som är mest känd för sin pampiga kyrkogård och små tempel här och var. Jag blev kissig och hittade inget annat än gammeldags japanska tjuttor som är som en skål i golvet. Vägrar kisssa i såna, särskilt eftersom jag dagen till ära hade ålat mig i min tightaste stupisar. Här är jag på kyrkogården - snacka om att de har maffiga stenar här! I Japan till och med vilar man in style.



Vi gick vidare mot jättteparken Ueno Koen, där en massa konstmuseum ligger. Jag vet inte hur det är i övrigt, men damrummet på Museum of Western Art höll god klass.
När vi tittade på översiktskartan såg vi det - det finns ett zoo i parken, och jag äääälskar zoo!! Så efter att ha matat mannen med världens högsta ämnesomsättning med en pizza begav vi oss bort mot entrén. Höjdpunkten på Ueno Zoo är jättepandan Ling-Ling, men Ling-Ling låg bara och sov platt på magen och såg misstänkt lik ut en sån där stoppad djurfäll. Sedan började ofrånkomligen ORDVITSARNA - ett extremnördigt tidsfördriv som roar både mannen och mig till hysterins rand. Här är några exempel:
VID UTTERNS BUR: Christoffer: Det här var UTTERST tråkigt (jag bryter samman)
VID APBERGET: Maria: Den lille där borta är en riktig TEATERAPA (mannen bryter samman)
VID EMU-HAGEN: Maria: Älskling, gå inte för nära, han blir så EMUTIONELL.
Så där höll det på vid varje bur vi besökte, där lågvattenmärkena var mannens långsökta "Man blir pigg av vin" vid pingvinpoolen och "var inte så ellefjantig" vid elefanterna. Tror inte riktigt mannen greppat finessen med ordvitsar, fast den med uttern var bra. I pingvinpoolen hittade vi för övrigt coolaste pingvinen - Jackass pingvinen.



På vägen ut gick vi förbi en stor fågelsjö och jag var på helspänn, är så himla rädd för fåglar, kunde inte komma förbi deras sjö snabbt nog. Riktig blodisande ångest. Där var hägrar och sånt som har långa näbbar, och de är de allra värsta.
Sedan köpte vi wasabismaksatta riskakor och satte oss på tåget hem och fortsatte vårt kuttrande. Är glad att ingen förstår vårt språk haha.

KVÄLLEN
Vi lyckades få ett bord på terassen på Gonpachi - stället där den berömda fightingscenen i Kill Bill utspelar sig. Gonpachi kan också stolt (eeeeeeeek!!) skylta med att självaste George W Buske kom hit och åt under ett besök i stan. Det var roligt att spekulera i vilken stol Busken suttit på - en stol som Busken gnuggat rumpan mot skulle i alla fall inte jag vilja hamna på.
Vi hade i alla fall ett underbart romantiskt bord på terassen under lyktorna som svajade i vårbrisen, aaaaaaah....



Efter Yuzu Apple-coctail för mig och Schocu för mannen beställde vi loss halva menyn. Kolgrillad tonfisk, kolgrillad biff för monstermannen, misoglazed torskrygg, sallad med musslor och torkat sjögräs och sushirullar som var inlindade i kokt lax. Det var helt overkligt gott. Självklart en massa vin på det. Vår bordsgranne somnade på bordet - japaner sover överallt, det är så roligt.

Jag hade svidat upp mig i ny bohoklänning, fyndad på en megaoutlet i Tokyo Fashion Town i fredags, och mastodontsandalerna från Zara. De är riktiga vristknäckare.



Sedan tackade vi för oss och tog taxi till Daikanyama, våra favvehoods. Där blev det Strawberry and Mango Daquiris för mig och någon chokladbomb med glass och Bailey's för C. Sedan gick vi på Tableaux Lounge, en cocktailbar som hämtad ur en film. Här gäller röda sammetssoffor, cigarrer, gubbiga whiskeys och kristallkronor, och väggarna har bokhyllor från golv till tak. Älskar såna ställen! Känns så Hollywood. På scenen spelade en liten grupp sorgsen jazz och jag fick värsta idén att jag vill sadla om och bli barsångerska.

PS. Om någon undrar varför det bara är jag som är med på alla foton så är det för att chris beats har kommit in i trotsåldern och vägrar vara med på bild. Detta tycker jag är en familjekris, för hur ska våra framtida barn och barnbarn kunna veta hur deras pappa eller farfar såg ut? Ansvar, älskling, ansvar! Så här ser det typisk ut när jag försöker fånga den glade på bild: