License to shag

I fredags skulle ju jag, Anna och Åsa testköra det smått excentriska Tokyo-fenomenet "Host Bar" för ett rep jag gör till tidningen Solo. Host Bar är en klubb där man betalar för att bli uppvaktad av småkillar stylade som popstars, och mot extra betalning kan vi ladies få mer än drinkar och skämt på kvällens meny.
Eftersom vi fastnade på förfest visade det sig att alla hostbarer stängt när vi kom fram (vid midnatt går de väl vidare till karaokeklubbar och love hotels med damerna som paxat dem), MEN för att sätta tonen för hur det funkar i Kabukicho (Tokyos red light district) kan jag berätta om det första som mötte oss när vi klev in bland neonskyltarna.

En liten, satt man med försäljarsmile glider upp:
MAN: Hello ladies! My name is Louis, what about me being your host tonight?
VI: Well, depends... Do you work for a host club?
LOUIS: (minns inte exakt svar, men han var så att säga stolt egenföretagare)
VI (på svenska till varandra): Nej, skit i honom, vi ska ju ha de unga popstarkillarna som värdar. Han här är ju inge' snygg.
LOUIS: Well ladies... Let me show ya something... Do you know this man (drar fram ett leg)?
VI (ser välkänt ansikte på leg med stor text "LICENSE TO SHAG"): Euum, yes. That's Austin Powers...
LOUIS: That's right ladies. And A LICENSE TO SHAG, hehehe.
VI: Ok, ehum, we gotta go, ehum, see ya...

Den glade drar fram Austin Powers "shaglicens" och tror att han ska få damerna vilda och medgörliga. WTF??!!?? Och ännu en gång - det var inte DEN sortens hostande vi skulle testköra, utan ett mycket oskyldig variant med drinkfniss och underhållande skämt "bara för dig" på klubbar med namn som Romance och Top Dandy med killar som gänget på bilden.



Hela området kryllar av manliga glädjeivrare, och det är så strange som tjej att få erbjudande av den sorten - killar som erbjuder förmånliga priser och framhäver sina fördelar jämte kollegorna. Killarna som står utmed gatorna är ju renodlade hookers, men uppklädda i kritstreckskostym och italienska loafers istället för korta läderkjolar, peruk och strassbehåar.



Nu blev det som sagt ingen klubb, men tro mig, vi försökte. Vi var uppe i ett ton anonyma byggnader med lockade skyltar på fasaden (Tokyo-klubbar ligger ju gärna inklämda i korridorer i anonyma kontorsbyggen - ett hus kan lätt ha 20-talet klubbar inhysta), och knackade på stängda dörrar. Vi delade hiss med vad som kändes som ett medelåders bröllopssällskap - udda val av festlocation... De undrade om jag var rysk. "Nä, doitsugu", svarade jag (tysk på jappe). Fattar inte varför jag ALLTID tycker det är lika festligt att låtsas vara tysk.

Vi hamnade i alla fal till sist på en "shot bar" - Mon Cherie, en typisk Tokyo-bar med tio sittplatser och bara stammisar på stolarna, varav hälften sov på disken. Vi träffade en kille som var chefredaktör för en mangatidning, han var helt på lyset och tyckte att vi hade ovanligt långa ansikten. Och är det något jag INTE har så är det avlångt ansikte - det är runt som ett klot (eller "hjärtformat" som mamma kallar det). Stämningen var hög och mangakillen och ägaren (bilden) kastade bögskämt fram och tillbaka och vi drack Moscow Mules och skrattade konstant.



På fredag är det dags att testköra konceptet Host Bar igen, denna gång med Malin. Kan knappt vänta. Knas är vad som får jorden att snurra.