Snyftigaste dagen

Det absolut sämsta med att vara jag är att så himla bra på att vara lessen (jättebra på att vara glad också, är bra på att dra alla sinnesstämningar till sin spets). Ledsna dagar är förlorade dagar, för jag kan inte tänka på annat än det ledsna, och blir som förstenad och handlingsförlamad. Idag är en sån dag. Kände det direkt när väckarklockan ringde, att neeeeej, det blir en SÅN dag. Klump i magen, kostant svid i ögonen av alla tårar som vill ut, neggiga tankar deluxe, ilsket kli överallt. Det känns som att tusen jobbiga saker har hopat sig just nu, och ibland brakar allt fram som en bulldozer. På minuskontot just nu är i rangordning:

1. Jätteledsnaden över att min familj brakar ihop på andra sidan jordklotet och jag står inte ut med tankarna på hur framtiden kommer se ut. Trodde alltid att mamma och pappa skulle vara ett item och att min familj alltid skulle vara det stabila i mitt liv, och nu har allt det vänts uppochner. Minst står jag ut med att veta att dem jag älskar mest i hela världen är så ledsna - det spränger mitt hjärta. Inget lidande är så jobbigt som medlidande, för man har ingen kontroll över sorgsenheten. Önskar jag vore superman och kunde ta bort allt deras onda och stoppa in det i mig själv där jag vet var jag har det. Aldrig nånsin har jag upplevt hur det är att önska något så intensivt som jag senaste månaderna önskat att alllt det trasiga ska lappas ihop och att livet ska bli som det alltid varit.

2. Att jag vissa dagar känner mig så ensam i Tokyo att jag tror jag ska bli galen. Vissa dagar säger jag inte ett ord till någon från det att C går på morgonen tills det att han kommer hem runt elva på kvällen. Är en riktig killer att gå från ett liv med stabilt jobb och fint socialt schema till att ha både högst sporadiskt jobb och socialt schema. Fast nu är Anna och Åsa tillbaka i stan, så jag är hopfull om annat sällskap än min eget framöver.

3. Den kreativa ångesten. Lika underbart och lyxigt som det kan vara att ha ett fritt, kreativt och festligt jobb, lika jävligt kan det vara när man är tom som ett såll och ord som "inspiration" och "motivation" ger så mycket prestationsångest att man bara vill logga ut (Å Jensa, det är det bästa uttrycket nånsin!!). Hatar de dagar när man tycker alla ens idéer bäst passar i en brasa och man fattar inte hur man nånsin ska kunna göra något som någon vill ha. Och jämförandet, det förbannade jämförandet, med alla som är megaframgångsrika och konstant på topp. Mediabranschen är tuff skit om man inte har nerver som stål och hud av betong, comme moi. Så himla lätt att känna sig liten, muppig och betydelselös. Det knasiga är att jag har ändå ganska bra med uppdrag - har kommande reportage i flera "prestigetitlar" (som jag inte kan avslöja eftersom detta är internet), och det är ju grymma tidningar som inte tar in vilken skräppost som helst, men ÄNDÅ tycker jag jämt att jag borde gjort mer, borde gjort bättre, borde legat på mer, borde haft mer koll... Haha, jag är nog sveriges mesigaste mediamupp. Inget fräsigt ego här inte. MEN - jag gjorde faktiskt ett sinnessjukt roligt jobb i förrrgår, mer om det senare. Och imorgon ska jag ut på mitt galnaste uppdrag nånsin, mer om det också en annan gång. HUR kan man inte vara nöjd med det? Jag får nog skaffa personlig coach eller nåt som kan ta mig i kragen. Eller börja med kokain, man tycker man står på världens topp samt blir smal. Fast med min tur skulle jag väl få snedtändning första gången och hamna på dårhus i livslång psykos...

4. Om jag är bra på tycka synd om mig själv (ibland, inte alltid - viktigt) är det inget mot hur intensivt jag kan tycka synd om andra. Jag har hört att det finns ett ord, "Weltschmerz", för tillståndet när man suger åt sig av all världens smärta och sörjer hela världens sorger som om de vore ens egna. Barn som blir mobbade tills de är en spillra av sig själva, folk som förlorar varandra i sjukdomar och olyckor, föräldrar som ser sina barn svälta, barn som ser sina föräldrar dö, barn som blir berövade sin barndom, folk vars liv rasar i onödiga krig - det gör mig så fasansfullt ONT att så många är placerade på denna jorden och blir behandlade som smuts under nageln av livet, Vi har typ 70 år i det här livet - varför ska man inte få vara glad då för det mesta? När jag har som mest värlldssmärta är nyheterna och dagstidningar tortyr - står inte ut med tanken på vad människorna bakom de där rubrikerna går igenom. Idag är en sån dag.

5. Är pank så kan inte ens shoppa bort min ångest.

Grejen är att jag har det bästa livet, jag VET det, i jämförelse med 99% av hela världens befolknning är mitt liv rena eldorado - det är huvudet det är fel på. Alltså, inte att det är fel i huvuet PÅ RIKTIGT, men jag är dramadrottning och när jag lessen så är jag RIKTIGT jäkla lessen. Nämnas bör att igår var superglad dag - och nej, jag är inte manodepressiv. Tunnhudad, that's all...

Oj, nu ringde japanska Jehovas Vittnen på dörren. Kanske är det ett tecken - kanske är det Jehovas som ska bringa ro i mitt sinne?

Peace