Hata flyga hata flyga hata flyga...

Jag hatar att flyga. Inte så att jag är flygrädd. Inte det minsta.
Men det är så ÄCKLIGT och obekvämt.
Denna turen var ingen höjdare.

Började med att jag hade sju kilos övervikt. Jag fick alltså plocka ut sju kilo och addera till mitt redan supertunga handbagage (vad som vägde får ni se strax!). Och flickor i mitt tillstånd ska inte bära tungt, det vet alla.
Tur att lillebror var med på Köpenhamns flygplats och kunde ta med lite tillbaka till Malmö åtminstone. Fast FAAAAAAAAAAAN att jag inte fick med mig mammas underbara hembakade bröd (hade tre kilo bröd) och det alkoholfria bubblet till midsommar.

I alla fall. På planet.
I detta gravida tillstånd är mina ben inte som de ska. De är rastlösa och pirriga. Att sitta i trång ekonomiklass i elva timmar är tortyr. Dessutom skrämde mamsen upp mig med larm om blodproppar bland gravida och jag var supernojig.
Men värst är DOFTERNA. Jag är världens mes äckelmagade normalt sett, och med en bebis i magen är jag RABIAT. Släpper gubben borta på 15A väder så är jag underrättad DIREKT.
Och folk gasar på som satan när de flyger. Värst är timmarna när alla sover. Ur torra, öppna munnar sipprar unken morgonandedräkt, och i de annars sovande rumporna är det full action. Hela vägen från Uralbergen och vidare över Mongoliet fick jag panik i vetskapen att jag MARINERADE i andras gaser. Jag var instängd i främlingars kroppsodörer och sånt får mig att vilja DÖ.

Toaletterna är också en pärs. Folk kissar ju utanför. Och ibland orkar man inte ta på sig skorna innan ett besök. Så ja, jag hade vid ett tillfälle strumpan blöt av kiss.

Maten lyckades jag såklart välta ut i knät. Över hela mig en sörja av couscous, apelsinjuice och knäckesmulor.

Min frukost var ett hån. Beställer alltid vegetariskt. Middagen var helt okej. Sen kommer den jävla gamla RENKLÄMMAN som verkar blivit standard på SAS, och den måste jag ju stå över. Inget alternativ.
Sen, två timmar innan landning, kommer den efterlängtade frullen. Kocken måste ha blivit helt perplex inför att preparera en frukost utan kött, för vad jag får på min bricka är ENBART en brun bulle, utan tillbehör, inlindad i plastfolie. Och så en deciliter apelsinjuice.
Och det är EXAKT samma bulle som personalen ändå går runt och serverar varm och god ur korg. Vad var dealen med det??? Samma bulle som jag ändå skulle fått, fast med smak av plast och konsistens som en tvättsvamp.

Väl på Narita var det helvete med att bära igen. Inga trolleys finns förrän vid bagagebandet. Mitt huvud ekade av ord som FOGLOSSNING och SÄKERHETSRISK FÖR SITT BARN medan jag släpade de fyra tunga megapåsar som var mitt handbagage.

Sen fick jag kärra och mitt bagage, men då börjar ju den långa väntan på flygbussen. Tokyos flygplats har nämligen för er som inte vet världens sämsta kommunikationer in till stan. Narita ligger tio mil från centrum, och varje dag går endast en handfull tåg och bussar in till stan, varav två avgångar per dag stannar här i Shibuya.
Taxi skulle kosta en månadslön.
Hatar hatar hatar Narita. Det är på riktigt den sämsta och mest svårtillgängliga flygplats jag varit på. Stansted känns central i jämförelse. Varje gång man ska resa får man åka hemifrån FYRA timmar innan planet lyfter. Och skulle man missa flygbussen så är det klippt. För som sagt, taxi går inte.

Men nu är jag hemma. Jag har duschat och försökt skrubba bort mina medpassagerares gamla fjärtar och kisspartiklar under foten. Mitt bäcken sitter än så länge kvar och Beats har fått försäkra mig om att det är eventuellt JAG och inte bebisen som drabbas av svintunga lyft.

Nu vill jag bara att det ska bli sen kväll så jag kan sova och inte längre vara på resedag. Nu är jag bara jetlaggad, sliten och jäklig. Men imorgon är en annan dag och SOM jag längtar efter en tokyodag! Det ska skrivas reportage för Damernas och kollas så att allt var okej med några jobb jag levererat till SVD, samt göras texter för shu uemura. Längtar efter att jobba efter allt latande senaste veckan!

Fast jag saknar min familj. Ni är de finaste, bästa och mest underbara jag vet, mammi, pappi, J och Flärp! Önskar jag kunde ta er med hit och ha er här varje dag, alltid.