Mina 3 1/2 månad utan vin etc ♥

Det har gått tre och en halv månad sedan jag senast drack vin. Och blossade. Ni ser bilden ovan. Den är tagen 3 mars. Min sista vinafton.

Hur har det gått???!! undrar ni såklart. En vinkärring som Maria Ahlgren utan vin, det är ju fullständigt barockt!
Och ja, i början var det tufft. Fast jag tror tanken på att inte dricka vin var jobbigare än själva avhållsamheten i sig. Innan jag fick en bebbe i magen var det just ett av mina tyngsta argument till att mota bort Beats soldater något år till. För hur tusan petar man in ett alkoholfritt år i ett liv som till så stor del kretsar kring sociala evenemang?
Jag dog av tanken.

Men så hände det och första tiden hade sina prövningar. Tre dagar efter att vi fått veta åkte vi på semester till Guam och varje kväll vid middagen var jag knappt kontaktbar utan bara stirrade på Beats enorma vinglas. Och ja, en cigg vid poolen hade varit semesterlyxigt.
Jag hade ju ännu inte börjat må illa och ingenting röjde att jag hade ett litet liv inne i mig mer än just det blå strecket.
Sedan kom vi tillbaka till Tokyo och några helger kändes det helt menlöst att ens gå ut. Hur kul är restauranger och glam utan champagne, ljuvliga dessertviner och iskalla cocktails?

Men, strax kom illamåendet och den extrema tröttheten som fullständigt knockar en ur gängorna, och plötsligt vill man inte ens tänka på vin. Eller cigaretter. Eller kaffe. Och har man väl varit på krogen tio gånger utan att dricka något starkare än mineralvatten så känns det snart inte så dramatiskt längre. Eller krog och krog. De senaste tre månaderna har jag däckat vid 23 och en utgång har som mest sträckt sig till en stillsam middag. På rökfri restaurang. Tåler inte röken, vill bara spy.
Fast jo, när Soffan var här och jag var i vecka 8-9 kändes det tungt. Jag ville ju festa loss med henne även om jag så skulle vara grön i ansiktet och få ha en spyhink fastknuten under hakan. Jag hade så dåligt samvete att jag lyckades gå och bli på smällen precis innan min bästa kompis satte sig planet för att göra sin efterlängtade resa till Tokyo. Som jag målat upp alla skumraskiga hål i väggen, alla glittrande skybars och karaokenätter som aldrig ville ta slut! Och så är verkligheten att jag mest gråter, sover, slökollar på teve och tycker att en tur till den lokala sushirestauranger är en påfrestande happening.

När Lina var här i vecka 15-16 var det bättre. Då visste jag ju att det gick att ha roligt med sina kompisar utan att själv bli salongsberusad. Jag var ju på karaoke både med Soffan och Lina, och hängde med så gått jag kunde i min graviddimma.

Nu mår jag inte längre illa, men nu har jag den stora magen och bebisen känns plötsligt verklig. Och vem i sitt rätta sinne känner för ett glas vin då?? Alltså, jag skulle ju gärna dricka vin, men det är så off-limits att det ter sig främmande att ens tänka tanken. Det är som med knark. Jag tror det skulle vara ganska kul att prova kokain en gång. Jag tror faktiskt det. Men i min värld är det bara så no-no att det skulle aldrig hända. Det stannar i någon slags lockande men totalt utesluten idé.

Jag längtar sjukt mycket efter att få sippa mitt vin igen. Om ni visste vilka blöta tankar som kretsar kring det där första glaset portvin eller pärlande champagne eller Eiswein... Och kanske ett stulet bloss på en Vogue Mentol. Men just här och nu så är det inget problem att sippa mitt vatten eller min ginger ale medan alla andra dricker vuxendricka.

Så om någon läser detta och också tänker att allt det roliga tar slut när vinet åker ut - tro mig, det gör det inte. Och nio månader är ju en pytteliten del av en livstid. Vi har hela livet på oss att dricka vin, dansa, klä upp oss och glamma!
Men faktum kvarstår - jag räknar dagarna tills första champagnekorken ska smälla. Om fem månader minus tre dagar ska mamsen skåla i de mest noga övervägda droppar någonsin.