VÄRMEBÖLJA & MJ-NOSTALGI

Vilken chock att vakna i morse till beskedet om MJs död. Hur kommer det sig att det verkar omöjligt för de riktigt stora ikonerna att åldras? Det är liksom skrivet i stjärnorna att de måste gå ur tiden tidigt. Ödet hittar alltid på ett sätt för dem att tidigt dö och istället bli legender.

Michael var min största idol under 80-talet. Så klart. Jämte Madonna. Så klart. Och Kylie och Whitney Houston. Man hade ju VINYL på den tiden förstår ni barn, och hemma i musikrummet spann jag Thriller och Bad och dansade som en sjövilde. ALLA i lågstadieskolan ägnade varenda rast åt att träna moonwalk. VARENDA! Sen moonwalkade man där hemma på parketten framför mamma och pappas vinylspelare. (Parkett var för övrigt ett måste för 80-talets populärkultur. Utan den var både moonwalk och breakdans hopplöst.)

Han var inte särskilt wacko på den tiden, Michael. Tror väl att han var runt 27 när han officiellt blev min idol. Det var när vi flyttade från London till Sverige som jag tog mina första trevande steg i popvärlden (att jag i London brukade bli skjutsad till skolan av Brian May i Queen och frekvent busade med Freddie Mercury fattade jag ju inte vidden av då. Svensktoppen, som man ju kunde spela in när man besökte Sverige, var mycket bättre, och tålde att lyssnas på om och om igen tills det var dags för nästa besök i Sverige).

Han var faktiskt ganska snygg som ung, Michael. En liten blöt lock i pannan och skarpa kindben. Fast allt fokus var på dansen. Senare, när han började med det där greppet i skrevet, trodde jag att jag skulle DÖ av genans. Det där kan jag ju inte härma! I alla fall inte när mamma och pappa såg.
Det var ju liksom REDAN PINIGT nog att min andra idol, Prince, valt att posera NAKEN på ett skivomslag. Man vill ju inte vara ett sånt där PERVO som lyssnar på ÄCKELGUBBAR, fnisfniss.

Michael Jackson är en sån person som man aldrig riktigt kunnat fatta finns på riktigt. Han känns mer som en seriefigur. Att tänka att det bakom låtarna, dansen, kostymerna och det konstiga ansiktet och alla pedorykten finns en livs levande person av kött och blod är svårt. Föreställ er Michael jacksom kissa! Det går inte.
Och nu är han ur tiden. Jösses, han kanske återföds som Baby Beats?!?!

Här i den riktiga världen, långt långt från Hollywood, stånkar jag mig fram i 30 graders värme. Jag har hämtat upp mitt nya presskort på Foreign Correspondents Club Japan, och nu äter jag lunch på M Café Chaya i Ark Hills. Idag algsallad, marinerad sparris- och broccolisallad, brunt ris, misosoppa, gazpacho OCH sojalatte med vegan-Madeleine. Allt vegan och makrobiotiskt. Inte konstigt att vår lilla bebis är en bjässe för sin ålder, jag ger den mängder av bra käk varje dag. Jag skulle gärna öppna ett café med sådan här mat i Stockholm. Orkar inte fler hälsotallrikar med trött bulgur och keso. Skulle ni äta hos mig då?




Nu ska jag försöka samla min värmeskadade hjärna och jobba lite. Sen blir det grillkalas på Mias takterass. Hurra!