FAMILJEN BEATS FRAMTID - UPDATE ♥

Det känns fantastiskt att så många engagerade sitt i mitt inlägg igår om slitningen mellan mina två liv - det i Sverige där de närmaste kompisarna och familjerna finns, och det i Japan som jag och Beats byggt upp och som jag fullkomligen avgudar.

Ni är så kloka, söta ni! Om ni visste som jag tar till mig av det ni skriver.
Det finns så många bra poänger som jag tagit till mig. De flesta talar för att STANNA i Tokyo så länge det går, bland annat att:

* Flygen går ju faktiskt TILL Japan också, och stannar vi här på sikt så får föräldrar och andra som vill skaffa frequent flyer-kort.

* Vintern i Sverige är faktiskt förskräcklig och en stor anledning till varför vi inte ville stanna kvar. För vissa låter det nog tramsigt att ha med vädret som parameter, men är man en sån som jag som påverkas jättemycket av mörker och kyla så är det en viktigt punkt.

* Som jag själv många gånger tidigare argumenterat så finns det INGET som säger att barn med svenskt blod i ådrona går miste om något för att de växer upp utanför Sverige. Tvärtom. Jag har alltid sagt att jag vill ge mina framtida barn ett pass till hela vida världen. Engelska ska vara lika självklart som svenska, och de ska ha frihet att kunna bo var de vill.

* Mormor och morfar och farmor och farfar kan bli precis lika viktiga figurer i Lillans liv som om vi bott i Sverige. Man stannar hemma lite längre på sommaren och kanske över julen och ser till att prata ofta över video-skype och göra alla till en naturlig del av varandras liv, även om man inte fysiskt är i samma rum. Jag är ju just nu frilans och kan hänga i Sverige i längre stunder. Beats, den gamle salarymannen, däremot....
Dessutom ses man ju inte varje helg heller bara för att man bor i Sverige. Våra familjer är i Skåne, och vi skulle bo i Stockholm (där iofs halva min familj bor från och med hösten, oops...).
Vissa köper bil eller dyr tv - vi får väl budgetera för X antal flygresor per år.

* Vi har kämpat som fasiken för att komma dit vi är idag jobbmässigt. Flyttar vi till Sverige måste det kunna matchas. Beats är ju för fan på väg att ta över hela Sony!!!

Bara idag har jag hundra gånger blivit påmind om varför jag älskar att bo här. Mitt huvud sprutar av idéer och jag lullar runt som i en film. Jag ska inte ens gå in på klyschor om energier och endorfinkickar, men här mår min själ bra.
Lugn och ro är inte för mig.

Men jag vet att mina prioriteringar kanske ändras. I alla fall för något år, när Lillan är en lilleputt och jag/vi inte riktigt kan leva precis som jag gör nu. Förutom Mia är ingen i min krets kandidat för någon slags mammasamvaro. Inte för att jag vill ha något mögligt latteliv (jag VÄGRAR VÄGRAR VÄGRAR bli en "full-time mom" som slutar engagera sig i världen utanför Bugaboo-vagnen!!!!), men ändå...

Sen måste jag svara GG som undrar hur attraherad jag är av Beats när jag funderar på att flytta hem till mamma.
1. Jag är helt snurrigt galet upp över öronen kär i Beats och skulle aldrig någonsin göra något som missgynnar honom. Vi är två i alla diskussioner. Han känner typ som jag. Sliten som satan.
2. Flyttlasset skulle inte gå hem till mamma. Det skulle gå till Stockholm, och där bor inte mamma. Men hon skulle vara en timmes flygresa bort och inte elva. Helst vill jag att mamma blir en chic tokyotant. Kom hit mamma!! Vi kan skaffa lila hårfärg och såna där enorma retrobrillor som alla tanter här har! Det kan bli toppen!!
3. Villa, radhus och Volvo kommer ALDRIG komma på tal. Jag är lägenhetstjej och tycker om små sportbilar. Det skulle dessutom vara svårt för mig att attraheras av en karl som kör kombi. Beats är på samma spår. Han vill ha Porsche och köra fort fort innan han går hem till en lättstädad innerstadslya och blastar lite techno. Hund är i och för sig trevligt. En boxerdam som heter Dolly ska jag ha innan jag dör. Förstått??
4. En karriär förstörs inte av barn. Man förstör själv sin karriär. Barnet är ju inte heller hjälplös bebis i all evighet. Och har man lyckats mästra mammajobbet så känner sig nog de flesta arbetsgivare lugna i att man kan mästra jobben de ger en också... Man trycker kanske lite på pause, sen kör man igen. Jobb fixar sig alltid - begåvningarna sipprar ju inte ur en med bröstmjölken.

MEN, faktum kvarstår. Jag vill vara nära våra familjer och bästa kompisar och dela mer med dem än vad jag kan idag.

Detta är ett dilemma och jag tror egentligen inte vi ska fundera så mycket innan Lillan är hos oss och vi ser hur vårt tokyoliv blir i familjekostym.
Men ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att KLART att vår lilla tjej ska vara en tokyotjej!
Bara vi kan ordna så att mamsen och papsen och brorsor och svärfamilj och hela tjocka kompiskretsen kan transporteras lätt och ledigt via fax till Japan så är saken biff!