Home sweet home. Ella??!!

Igår kom vi tillbaka till Tokyo, så nu blir det business as usual, mina vänner!

Är lustigt det där, att så fort mina fötter nuddar svensk mark så tappar jag allt bloggsug. Inte så konstigt kanske när man har en blogg som försöker skildra just ett litet liv i Tokyo, men det är annat också.
Det är som att jag har två liv, och det livet som finns i Sverige har liksom aldrig varit en del av min bloggsfär. Det känns konstigt att namndroppa mina gamla kompisar, eller att rapportera om vilka ställen jag besökt i Malmö eller posta foton på min familj. Bloggen handlar om sminkcravings i Shibuya, skrivarsessioner på kaféer i Harajuku, vardagsstök med Beats och knasigheter som sker när man ska försöka navigera ett liv i Tokyo - världens största stad och samtidigt den mest homogena och mest kulturkrocksbenägna platsen.
Jag känner mig hemma i att rapportera om det. Jag känner mig inte hemma i att rapportera om när jag grillar hos Soffan eller catchar upp med gamla bekanta i Stockholm eller Malmö.

Men nu är jag i Tokyo och nu kör vi!
Jag och Beats är helt kvaddade av jetlag och har varit uppe sedan halv fyra i morse. Vid sju hade jag läst ut Annika Lantz bok "9 1/2 månader" om första året som tvåbarnmorsa (och ja, jag fick ångest deluxe av alla kolikskildringar och berättelser om amning som havrerar och trötthet bortom det imaginära), och gick upp och färgade håret. Passade också på att peela hela mig med min kinesiska avokadoskrubb samt gjorde ett vågat försök till frisering av en bikinilinje som jag inte längre ser. Det hände för 1,5 vecka sedan. Jag skulle intet ont anande piffa till mig när jag upptäcker att det inte längre finns någon vinkel ur vilken jag bekvämt kan beskåda min bikinilinje. Tur att vi har en helspegel i duschrummet här i Tokyo, annars hade jag haft rabatter ner till knäskålarna innan bebisens ankomst.

Vid halv tio begav jag mig ut på stan (målet: dagens första kaffe på Starbucks i Harajuku). Tillsammans med femtio seniora damer i lila lockar och sjuttiotalsglasögon köade jag utanför Foodshow, saluhallen i Shibuya station, som öppnar klockan tio. Jag MÅSTE bara kickstarta dagen med en mangosmoothie från juicebaren där!
Sekunderna innan tio stod en halv armé uniformklädda karlar innanför glasdörrarna och räknade ner på sina klockor. En japan skulle ALRIG öppna dörren säg 9.59, när det ju faktiskt STÅR i direktiven att det är 10.00 som gäller.
Sen prick tio slogs dörrarna upp och till djupt bugande och rungande "Irrashiamase!" släpptes vi in. På vägen in till juicebaren passerade jag kakavdelningen och bakom diskarna stor alla tjusigt uniformerade expediter och bugade för mig och bara mig. Som svensk kan man bli lite generad av det - att gå nerför en lång gång med 20-30 personer allvarligt bugande och utropandes mekaniska välkomstfraser. Får ju för fanken dåligt samvete att jag inte köper deras kakor!

Nu sitter jag på Starbucks och dricker kaffe och försöker komma ifatt på mailen. Har lite ångest som alltid när jag varit i Sverige och påminns om hur mycket jag saknar min mamma och pappa och bröder och gamla kompisar... Var så sorgset att säga hejdå och veta att min egen mamma och pappa aldrig mer kommer se mig med just denna magen. Det är så mycket jag missar i de personer som är viktigast i mitt livs liv, och så mycket de missar i mitt. Och nu när jag står på tröskeln till det största som har hänt mig så känns det som att hjärtat ska slitas ur kroppen att inte det ska delas med dem som tillsammans med Beats äger mitt hjärta.
Jag funderar så det knakar.
VILL jag verkligen bo på andra sidan jorden just i den livsfasen som ligger framför oss? Tokyo är min stora stadskärlek och jag kommer aldrig kunna hitta den inspirationen och kreativiteten om vi bor i Sverige, men är min inspiration och kreativitet värd så mycket att jag väljer den framför att vara mitt i det kluster av värme, kärlek och trygghet som Sverige erbjuder?
Innan var det så självklart, men nu...

Jag plågas av dåligt samvete inför mina och Beats familjer och inför vårt ofödda barn. Är det verkligen rätt att neka dem att på riktigt lära känna varandra?
Jag kan banna min rastlösa själ att jag inte kan vara som så många andra och slå mig ner där jag har mina rötter och vara nöjd. Jag måste ha så jädrans mycket yttre stimulans att det nästa är sjukt. Jag måste omge mig av brus och energi och galenskap, och på den fronten räcker tyvärr inte Sverige till för mig. Samtidgt blir jag tokig i Japan av att leva ett liv som mina närmaste inte är en del av. Fram tills nu har det ju funkat - jag kan liksom leva med att mamma inte sett mig sjunga karaoke eller att pappa inte har en aning om hur vår lägenhet ser ut - men nu med Lillan... Usch, jag vet verkligen varken ut eller in. Vad gör nomader som vi just när livet når en av sina få, massiva milstolpar??? Nöjer man sig med skypekonferenser eller slår man sig tillfälligt ner i en vardag som skrämmer en sönder och samman (Stockholm får ursäkta, men det är ingen storstad som jag definierar storstad), men som ger en närhet till det som egentligen spelar någon roll, alltså familjen och bästa vännerna?
Jag är väldigt Jekyll och Hyde just nu känner jag.

Dessutom har ju både jag och Beats någon slags karriärer här i Tokyo, och det är svårt att hoppa av i halvtid och starta om. Jag skulle i och för sig jättegärna jobba på en svensk magasinredaktion, så länge det är drivigt folk och jag slipper vara nära svennefasoner som sura miner så fort man måste jobba till senare än 17 eller hela lunchraster dedikerade till att bittert smutskasta chefen. Jag pallar inte det med Sverige - att många slutar glöda någonstans mellan snack om övertidsersättningar och rätt-ska-vara-rätt-diskussioner. Jag vill vara där man kör så det ryker - inte för att man MÅSTE utan för att man VILL.

Nej, nu svamlar jag mycket känner jag. Hur som helst är det inte minsta aktuellt att lämna Tokyo på ett bra tag, om vi nu ens gör det. Bara att skriva "lämna Tokyo" känns nästan lika fel som att srkiva "lämna Beats". Jag vet inte längre vem jag är om jag inte har livet som jag nu har haft i tre år. Och vilka är jag och Beats utan Tokyo?
Jäkla skit-Gud som såg till att man föddes i ett land som är så tråkigt att man inte har något val annat än att flytta till andra sidan världen för att känna att man lever! Ofta säger jag och Beats att vi måste se till att om sisådär en tjugo år bo på ett ställe som är så attraktivt att våra ungar inte känner flyktbehov så fort studentmössan åkt av. Det behöver inte vara Tokyo, men kanske London eller Paris eller vad vet jag...

Okej, SLUT på svammel! Borde nästa ge pris till den som lyckats traggla denna utläggning.

Från Tokyo med Kärlek, Världens mest förvirrade Maria