Förra året, när jag fortfarande var duktig och gick på japanskaskolan, ville vår fröken att vi skulle diskutera fördelar respektive nackdelarna med att resa ensam VS i arrangerad grupp. Vi västerlänningar fnittrade. Det är väl klart att man vill resa på egen hand! Likt en Hemingway sveper vi över världen och jagar efter platser som ingen annan viting tidigare sett! Äventyrslustan vet inga gränser! Vi vill hitta de gömda juvelerna, de mest öde stränderna, de mest opistade pisterna och små lokala krogar där en 95-årig gumma står i grytorna.
Resa i GRUPP! Hallå, det gjorde inte ens FARMOR innan hon fyllde 70 och åkte till Kina med den där kvinnoföreningen!
Charter MÖJLIGTVIS, om det är billigt och resmålet är lite lagom kitschigt och så tacky att det nästan blir BALLT. Men annars – nej tack.
Gruppdiskussionen blev ganska ljummen. Ingen, förutom fröken, föredrog att resa i trupp.
Men så reser ju inte heller japanen som övriga världen. Det vet alla som hamnat mitt i ett ryggsäcksföje i Gamla Stan eller blivit ombedd att ta gruppfoto på sjuttio japaner framför Big Ben.
Så varför reser då japaner så gärna i grupp?
Dels är ju japanerna kollektivt sinnade. De älskar GRUPPEN. Man företräder sin GRUPP med stolthet. Ensam är klen!
Men framförallt är det jäkligt svårt att resa om det enda språk man behärskar i tal och skrift är japanska.
Japanerna har pengar att resa till världens alla hörn, men många är lost in translation så fort de boardat flyget.
Om du har varit i Japan eller Kina (fast kineserna i städerna kan ofta engelska) eller något annat land där du inte begriper en stavelse eller så mycket som ett kanji-penseldrag så kan du nog relatera. Jag relaterar varje gång jag är på restaurang i min egen hemstad, Tokyo. Jag fattar ENBART de delar av menyn som är skriva på katakana, alltså alfabetet för låneord. Lika jibberish som en japansk skylt eller meny är för oss, lika obegripligt blir det för japanen i Spanien eller England.
Kan man bara lite engelska så går det bra.
Men det flesta kan NOLL. Det är svårt för oss att förstå, men det finns alltså en mycket stor del av den japanska befolkningen som faktiskt inte kommer längre än ”hello”.
Att ta sig fram i en främmande stad i ett främmande land är bara förunnat en mycket liten skara språkelit och en och annan dare-devil (fast i Japan finns nog EN dare-devil per miljonen).
Därför har Japan skapat en helt egen turism.
De tar med sig Japan utomlands. Antingen reser de i grupp med reseledare och tolk som fixar allt, eller så åker de till platser som anpassats för den japanska turisten.
På Bali fungerar det bra. Många hotell och restauranger har meny på japanska och lokalbefolkningen är van vid att hantera japanska besökare.
I asiatiska städer som Manila finns bordeller med japanska glädjeflickor för besökande affärsmän.
Och Guam! Jösses jävlar, det var som om vi aldrig lämnade Japan!
80% av turisterna på Guam, som tillhör USA, är japaner.
Redan på flighten sattes tonen. Vi åkte med amerikanska Northwest Airlines. Trots det var taxfreekatalogen, filmguiden och in-flight-läsningen uteslutande på japanska.
Väl framme på Guam fanns TVÅ filer i immigrationen. En med kanjit för nihonjin (japansk människa) och en med ”US CITIZEN”. För såna som oss fanns ingen fil. Istället gasade vi in i japanernas kö – vi vill inte gå i US Citizen, då hamnar man väl i finka till följd av ÖVERGREPPET.
Väl på plats är alla hotell, butiker och restauranger skräddarsydda för japaner. All personal har tränats i japanska. Alla skyltar, menyer och informationsfoldrar är på klingande japanska. Mataffärerna har allt en japan kan önska – torkade fiskar, cupnoodles, Pocky-godis, Calpis-läsk och femton sorters isat grönthé.
På hotellets tevekanaler kan man som vanligt följa nyheterna på NHK och morgonshowernas matlagningsmaraton.
Nöjesstråken kantas av toplessbarer, "massagesalonger", vuxenvideobutiker och karaokebarer där allt är anpassat för den japanska gästen.
Samma sak på Hawaii.
Japanen seglar genom semestern utan att en endaste gång behöva förnedra sig med ett ord stapplande engelska (eller annat språk).
Det är väldigt spännande.
På Guam finns en del öde stränder. Och de var verkligen ÖDE. Den evigt försiktiga japanen föredrar att åka på arrangerad strandutflykt till strand med badvakt. Bada utan badvakt – icke! Dame desu!!!
Det är inget fel på att resa som japanerna gör. Det är toppen att man KAN resa trots att man kommer från ett väldigt språkligt isolerat land. Jag tror inte att man kan förstå hur det faktiskt är att befinna sig i ett land där man inte begriper ETT ORD innan man upplevt det. Kom till japanska landsbygden så ska ni se hur det är för många japaner så fort det lämnar sin trygga värld där mindre än en procent av befolkningen har icke-japanskt blod i ådrorna.
Men det är ROLIGT att studera hur japaner avnjuter utlandet. Arrangerat och med tolk och japanska förklaringar för ALLT. Exotism i dess mest kontrollerade form!
Tro tusan att de fotograferar när de väl är på tur.
Det är inte så att japanen i gemen lätt och ledigt gasar över till Paris över helgen.Tänk på det nästa gång du hånar åttio japaner framför Drottningholm!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar