KRÖNIKA - Varför sätter vi clownnäsa på Japan?

"Fan vad jag är wild'n'crazy här i galna jäkla tok-Tokyo!!!"
En vild men vänlig diskussion har stormat upp mellan mig och Martin Koos.
Det gäller det här med den eviga bilden av det GALNA Japan och västerlandets fascination över allt som är "så jävla KNÄPPT" med landet vi bor i.
I P3 Spanarna pratade Jessica Gedin alldeles briljant förra veckan om hur Japan har förminskats till en clownnation och blivit "hela världens skrattspegel".
Jessica pratar om hur Japan allt mer sällan förknippas med förfinade konster, bonsaiträd och lovsjungandet av det långsamma och gedigna (tänk Mr Miyagi i Karate Kid).
Istället pumpas vi med artiklar om sexrobotar och västerländska versioner av japansk förnedringsteve. Vi skrattar åt de japanska knasbollarna och tycker oss nästan stå över "de där dårarna" som skickar in sina hundar i syretankers och får öronen rensade av 14-åriga maids i krinolin.

Martin är riktigt störd på den här synen. Med all rätta. Han har bott i Japan av och till sedan 2001 och är gift sedan många år med en japansk tjej. Han har en unik inblick i det japanska samhället som de flesta av oss aldrig kan få. De flesta av oss möter Japan i sjuka underhållningsprogram och rapporter om mangaporr.
Vi åker till Tokyo en vecka och tror att det vi ser på Shibuyas gator och Akihabaras mangakaféer är det riktiga Japan. Och det ÄR det ju - MEN, det är bara en liten minipusselbit av det enorma komplex som japansk kultur är.

Jag kan känna mig lite skyldig till det här med tok-Tokyo.
Som ny i Japan gick jag konstant runt med läppen hängandes ner till knäna. Ivrigt rapporterade jag på min blogg om allt det sjuka mitt nya hemland hade att erbjuda. Folk som sov överallt! Konstig mat! Hysterisk tv! Under mitt första år i Tokyo jagade jag runt efter det mest bisarra. Jag besökte hostklubbar där jag hyrde japanska toyboys per timme (för konversation!). Jag var på butiker som sålde använda skolflicksuniformer och småflickstrosor med intakta fläckar för medelålders salarymän att sniffa på. Jag var som kanske förste svensk på Tokyos största showroom för realdolls, och såg både barndockor och sexdockor med enorma mangahuvuden. Jag åkte till Tokyo University of Science of intervjuade en humanoid robot och hennes japanska "pappor", två supernördar i 20-årsåldern som aldrig lämnade labbet. Jag frossade i mangaporr och drack mig full på stadens mest utflippade temabarer.
Mitt nya land var så satans jävla CRAZY och jag insöp det hela med glupsk aptit. Genom min blogg och artiklar berättade jag för alla som ville veta om detta tivoli till stad.

Och ja, Japan ÄR väldigt annorlunda. Det är en ö ute i Stilla Havet som var stängt fram tills slutet av 1800-talet för alla yttre influenser. Sedan kom industrialiseringen och mot slutet av 1900-talet hade Japan exploderat och blivit världens vassaste högteknologiska spelare. Som världens näst största ekonomi var det mot Japan världen tittade för koll på det senaste, avante-gardet. Japan var en oemotståndlig brygd av sofistikerade traditioner, stenhård arbetsdisciplin, framtidsvisioner, innovationer och gatorna fulla av hyperstylade unga japaner med fokus på en sak - att shoppa. Japan gav oss Walkmans, Yohji Yamamoto, Nintendo och sushi.

Detta land blir vi aldrig riktigt kloka på. Geishor, kanjitecken, bonsaiträd och samurajkultur virvlar runt med robotar, snabbtåg, karaoke och neon. Tro fan att man blir nyfiken! Vårt eget land ter sig väldigt färglöst jämfört med Japans kulturfyrverkeri. Och spänningen stiger i takt med uttalande som att "man kan bo i Japan ett helt liv men ändå aldrig förstå japansk kultur": Så sant - men tror vi att en afrikan till hundra procent förstår svenskhetens kärna efter tjugo år i Sverige?
Men blir vi så förblindade av allt det vilda och märkliga att vi glömmer att det faktiskt finns ett vanligt land där bakom där vanliga människor lever en vanlig vardag?
Är vi lite snabba att sätta clownnäsa på japanen?

Mycket av det som vi tycker är knasigt med Japan upplever vi som så knäppt för att vi inte förmår att sätta in det i sitt sammanhang.
Till exempel den otroliga uppfinningsrika sexindustrin som jag många gånger rapporterat om. Klubbar med spegelgolv och servitriser utan trosor! Temaklubbar där man kan sätta på sin favoritmangahjälte eller en "bored housewife"! Soaplands med tvagning plus happy ending! Lovehotels med Hello Kitty-rum!
Klart som tusan att en öppen och ovanligt kreativ sexindustri ter sig konstig för oss. Och skolflicksfetischer äcklar oss. Vi tänker på pedofiler och skumma karlar som hellre uppvaktar fjortisar än den egna frun.

Men vi KAN inte se Japans sexindustri genom svenska googles.

Jag försvarar varken skolflicksfetisch eller köpesex, men jag vill verkligen att vi ska förstå att den japanska moralen är annorlunda.
Här finns ingen kristen moral som målar upp sex som synd. Sex är en kroppslig förlustelse som har ganska lite med kärlek att göra.
Japan har alltid haft en kultur där man kan köpa sex, men flickorna som säljer har respekterats i sitt yrke och att vara prostituerad är inte att kräla på samhällets botten som hos oss.
Om det är rätt eller fel kan diskuteras, men sexköp är väldigt odramatiskt i den japanska kulturen. Kvinnor har alltid tjusat männen, oavsett om de är högt prisade geishor eller moderna hostesses på någon seedy klubb i Roppongi. Det betyder inte på något sätt att de är mindre värda. Tvärtom - en duktig sällskapsflickas status kan vara mycket hög.

Fruarna å andra sidan vet att deras män kanske då och då besöker ett "soapland" eller en "health club", men faller lusten på så gör hon detsamma om tillfälle ges.
Såklart springer inte ALLA japaner på porrklubb, men poängen är att gör man det så anses man inte vara sjuk eller förtryckande, utan man är en ganska vanlig person med kroppsliga behov och ingen höjer ögonbrynen.

Och så det här med förnedringsteve.
Japansk tv ÄR väldigt annorlunda i formatet. Underhållningsprogrammen gränsar ofta till hysteriska och folk utsätter sig för det mest galna framför kamerorna. Men det finns givetvis också annat på tablån. Men ja, tilltalet är annorlunda, och vi uppfattar det ofta som komiskt med de överdrivna gesterna och uppskruvade programledarna.

Men det är som att vi utlänningar, inklusive underskriven, inte kan se landet bakom knaset. Vi ser inte skogen för träden.
Vi tappar sammanhanget. Vi bara skrattar och konstaterar att "Japan är SÅ JÄVLA SICK!" utan att fråga oss varför vi tycker så.

Som Martin ivrigt påpekat, och Jessica Gedin i P3 Spanarna, är vi väldigt snabba att håna japanerna.

Det är inte särskilt konstigt att vi gör det - vi känner ju inte till mer än det vi ser med blotta ögat. Och de flesta medier nappar bara på rapporteringar om det udda, galna, ja, nästa sjuka. Vem vill läsa om Honda-san som aldrig varit på hostessklubb eller hånglat med en robot? Eller Toyota-san som föredrar pasta med tomatsås framför nyheterna istället för sushi serverad på en naken oskuld?

Jag skäms lite eftersom jag i min blogg ofta lobbat just för knaset.
Särskilt under mitt första år i Japan. Ni som har hängt med länge märker säkert vilken stor skillnad det är mellan mina inlägg då och nu. Många tycker säkert att jag blivit tråkigare. Jag har ett ganska vanligt liv. Jag skriver mina artiklar på något kafé, jag har hemmakvällar med Beats och jag frekventerar mycket sällan temaklubbar eller maidkaféer. Den sidan av Japan finns och jag har sett stora delar av den, men efter ett tag i Japan så blir livet ganska... vanligt. Mina japanska vänner har varken robot som städhjälp eller sexhjälp. De är vanliga killar och tjejer med precis samma våndor, funderingar och intressen som vi, fast deras uttryck är kanske annorlunda. Konstigt vore det annars - hur skulle en japan och en svensk kunna ha samma referensramar!

Ja, folk sover överallt här. Ja, de äter jästa sojabönor och tycker det är gott. Ja, de pratar riktigt festlig engelska. Ja, vuxna män och kvinnor frossar i serietidningar. Ja, de har fula munskydd.
Men Japan är så mycket mer än så.
Och efter två år i Japan måste jag säga att jag älskar den här "knäppa jäveln" till ö. Jag älskar de excentriska sidorna som inte någonstans påminner om Sverige, precis som en japan i Sverige förtrollas av snapsvisor och nakna blondiner som rullar runt på blåklintsängar.
Men jag har också ett hem här och ett liv som är precis lika svennigt och o-galet som det var i Malmö.

Så visst, låt oss skratta åt Japan.
Jag har skrattat byxorna av mig under de senaste två åren mer än vad jag innan gjort under hela mitt liv. Och gråtit - gråtit över hur frustrerande detta jäkla land kan vara och hur omöjliga japaner kan vara. Men grät, det gjorde jag när jag bodde i London också. Och en kort tid i Österrike var mer kulturkonflikt och frustration än vad Japan någonsin kommer bli.

Men förlöjliga, det ska vi inte. Jag hoppas så innerligt att jag i min blogg lyckas förmedla mitt Japan. Ett Japan som är knäppt, galet, roligt och överraskande, men också vänligt, städat, organiserat, disciplinerat och så mycket mer än karaoke och Hello Kitty.

Nä, nu ska jag gå och kissa. Och japp, jag ska kissa i en högteknologisk toalett med tusen knappar och rumpdsuch. Den är annorlunda mot IFÖ-toaletten hemma i Sverige, men gud vad jag älskar den med sin uppvärmda sits, sin autospolning och sin uppfräschande intimdusch följt av torkfön.
Och den är en precis lika naturlig och odramatisk del av min vardag som morgonkaffe och rostat bröd.

Från Tokyo,
med kärlek,

Maria

PS. Vill ni läsa om ett helt annat Japan än den vanliga, glättiga versionen, läs Sydsvenskans utrikessidor idag. Där rapporterar jag om sociala orättvisor och vänstervågen som sveper över Japan - en verklighet väldigt långt bort från lolitamode och pachinko.