Idag gjorde jag premiärbesök hos GYNEKOLOGEN här i Japan. Första besöket hos gyndoktorn glömmer nog ingen (jag fick min livmoder presenterad för mig som min "LILLA VAL"). Fast snabbt vänjer man sig och det kan till och med vara lite trevligt att sitta på gynekologens rum bland alla foton på söta bebisar och produktprover på TENA-blöjor.
Sedan blir man vuxen och kanske flyttar runt i världen och det är dags att bekanta sig med diverse kvinnoläkare utomlands. I London hamnade jag på sjabbig klinik som tog SYFILIS-prover på alla, inklusive mig, "för det har återigen börjat sprida sig i London". Jag blev också uppmanad av samma smått aggressiva brittiska madame att "slå samman hälarna och tappa knäna utåt". Jag trodde ALDRIG i min vildaste fantasier att man kunde sakna en hiskelig gynstol (krabban!), men det gjorde jag när jag låg där rakt upp och ner på en brits med ben som hela tiden slogs samman på ren reflex för att mötas av mutter och irritation från den stressade gynekologen.
Ja, usch vilket nödvändigt ont det är det där. Men så vansinnigt viktigt. Cellprov en gång om året försöker jag hålla religiöst på. Nu har jag ju inte varit ute på singelmarknaden sedan typ 1800-talet, men hade jag varit det skulle jag nog varit manisk med klamydiatester och sånt. Även om jag levde i celibat. Blir livrädd av alla såna där larmrapporter om sterilitet och hjälp vet allt! Och herpes, gonorré och kondylom - gaaaaaah, det går knivar genom mig bara genom att tänka på KÖNSVÅRTOR och SÅR! Nej, det är nog tur att jag inte är ute på marknaden - det hade ju fått bli total hälsokontroll av varenda karl innan det ens ska skulle bli tag om att hålla hand. Nästan.
I alla fall. Idag var det dags för årlig BESIKTNING.
På kliniken kunde man välja mellan olika MENYER. De dyraste låg på runt tre tusen svenska och inkluderade blodprover, köniskontroll och en massa annat med latinska namn. Jag tog meny B - Basic Course för 1500 kronor. Cellprov, ultraljud, allmän checkup och annat gött.
Min doktor var som väntat man (det är ju Japan) - Dr Sato. Jag tycker fortfarande det är lite läskigt med manliga gynnisar. Vet inte varför, men helst vill man ha en rundnätt liten barnmorska som själv varit igenom världens alla kvinnoproblem och helst fött tio ungar med allt vad det innebär och som vet EXAKT hur allt känns och hur jobbigt det är att ligga i den där stolen.
Men Dr Sato var väldigt trevlig och proffsig. Vi hade några språkbarriärer, men första kvartens konsultation gick trots det ganska smärtfritt. Sedan var det dags för själv KONTROLLEN. Alltid lika förträffligt att ha en konversation med en främling, iförd enbart Hello Kitty-strumpor och kort t-shirt! Men det mesta löpte på utan större ångest tills detta brakar loss:
- Miss Arugulen. Please look at ulltasound monitor. You see this alea?
- Hmm, eh yes...
- This is tumour.
- Excuse me?! A tumour?!
- Not velly big. But not so small. Five centimeta big tumour.
- Oh my god... Is this dangerous??
- Nono. This is velly POPULAR in woman.
- I do not understand. Is it a cancer tumour?
- Nono. No cancer. Velly popular.
BEHÖVER JAG TILLÄGGA ATT JAG DOG?!?!
Snart stod det klart att jag har några små ofarliga muskelknutor i livmodern som är, om kanske inte POPULÄRA, så åtminstone vanliga bland tjejer i 20- och 30-årsåldern. Myom heter det, och efter en stunds googlande förstod jag att jag inte var fullproppad med dramatiska tumörer, utan något som oftast är väldigt lindrigt och inte farligt så länge man håller det under uppsikt. Symtomen kan bland annat vara rasande menssmärtor, men så har jag ju ändå haft det i hela mitt post-pubertala liv. Har velat frikoppla bort nedre delen av magen ett par dagar i månaden sedan jag var 13 och för första gången fick ringa in sjuk till skolan för att stanna hemma och kräkas och ligga dubbel och bita i kudden. Så inget nytt under solen på just den fronten.
Men så RÄDD jag blev först. När jag kom ut från Dr Sato ringde jag Beats med gråten i halsen och snyftade att det ser ut som att jag inte kommer kunna ge honom hans efterlängtade framtida son. Men en runda på netdoktor, apoteket och gynekologen.nu senare kunde jag klippa och klistra ihop ett lugnande mail till min oroade karl samt själv börja andas i normal takt.
Jag hoppas innerligt att nästa års besiktning blir ett mindre trauma. Och då är det KRAV på att gynnisen är en liten rund tant som kan prata svenska, eller allra minst engelska, och som INTE under några omständigheter säger att jag har populära tumörer i livmodern.
Ja happ. Och hur har er dag varit då??
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar