Krönika: Det här med snuskande grannar (och annat)...

Läser SANDRAS inlägg om roomisens högljudda kopulerande och det vänder sig i magen. Det finns inte mycket som är så jobbigt som att sitta på första parkett till någon annans porrfest.

Sista året i London bodde jag och min dåvarande kille Daniel i ett lägenhetshus i Camden - ett ganska skabbigt bygge som verkligen inte levde upp till sitt namn, Highstone Mansions. Men trots de skevmonterade dörrarna, de dragiga fönsterrutorna och det fallfärdiga badrummet och den ständiga brittiska mögeldoften trivdes vi ganska bra i vårt krypin. Tills grannen ovanpå började dra hem karlar vill säga... O. MY. GOD. Varje fredags- och lördagsnatt, samt efterföljande morgon runt 11-snåret, bjöds hela grannskapet på en ljudbild som fick en att undra om aporna från London Zoo flyttat in i lägenheten ovanpå. Hon skrek, hon gormade, hon brölade och ylade. Karlarna var oftast ganska tysta, det brukar väl vara så. Det är tjejen som ska gola av begär när en redig man bestiger henne - oooooh jaaaaa du store starke välutrustade alfahanne, din snabel får mig att tappa allt förstånd och jag vill att HELA kvarteret ska höra så VILD och GALEN du driver mig.
De här parningslekarna på våningen ovanför var snart ett lika naturligt inslag i våra helger som bagels med scrambled eggs och Eastenders-maraton.
Samtidigt som grannen fick sin hjärna "fucked out" (någon gång hade hon med en karl hem som tjöt "I'M FUCKIN YOU, I'M FUCKIN YOU, I'M FUCKIN YOU" genom hela akten - jo tack, vi VET att du gör det, vi hör henne yla som en varg i fullmåne) började mitt och Daniels förhållande mer och mer knaka. Efter lite mer än tre år var vi varandras bästa vänner och ett tvåsamhetens dreamteam, men med förfäran såg vi på medan det där pirriga och spännande mer och mer löstes upp framför våra ögon. Vi var mer bror och syster än ett ungt kärlekspar, och så ska det inte vara när man är 23 och 24 år gamla. När man är 55 kanske, om ens då. Fast nej, jag tycker inte det.
Det var så jäkla hemskt för vi tyckte så oändligt mycket om varandra och kunde inte se den ena utan den andra, samtidigt som vi visste att vi två nog inte hade en framtid tillsammans trots allt. Våra liv stretade åt olika håll och vi visste båda två att om man ska vara tillsammans alltid alltid så måste man vara mer passionerade än vad vi var i vår trygga och lite fyrkantiga bubbla.
Så, medan jag och han som då var mitt livs stora kärlek satt uppe halva nätterna och förtvivlat försökte hitta lösningen på vad som skulle hända med OSS, förlustade sig grannen inför öppen ridå och det kändes som ett HÅN. Ett personligt hån. Soundtracket till vårt oundvikliga slut var en trettioårig ladettes lustvrål. INGEN ska behöva sitta och gråta och undra vad som hände med sprakandet och fyrverkerierna till ljudet av någon annans herdestund.

Lågvattenmärken kom i april. En utekväll i Camden slutade med att jag hamnade i en olycka som trasade sönder min högra arm. Jag tillbringade natten på akuten, där jag konfronterades med informationen att jag kanske aldrig mer skulle kunna röra eller känna min högra hand. Dagen efter skulle jag byta sjukhus och bli opererad av en av Englands främsta handkirurger, och framåt morgonen skickade jag och Daniel hem från akuten för att packa ihop lite grejer och vila en stund. Jag har aldrig varit i så djup chock som den natten. Herregud, jag kanske hade blivit handikappad för livet! En explosion av glas hade skurit av nervtrådarna i min underarm och min hand dinglade utan kontakt med resten av min kropp. Jag var inte ens ledsen, utan bara så chockad och rädd och säker på att allt bara var en mardröm.

När vi ligger i vår säng och jag har mitt livs mest kvävande ångest och Daniel tröstar och är världens bästa på att finnas till så börjas det. Ylandet på våningen ovanför och löften om FUCK FUCK FUCK från en mörk mansröst. Jag trodde seriöst att nu DÖR jag. Hur kan det vara såhär grymt? Mitt i vårens emotionella breakdown och hjärtekrossande insikter om att kärlek är förgängligt så förlorar jag bokstavligen min högra hand och är så traumatiserad att jag knappt minns mitt eget namn, och så hamnar man mitt i en jäkla PORRFILM! Det var ju inte hennes fel att mitt liv skenade ur, men där och då ville jag DÖDA henne och aldrig mer höra hennes stånkande. Hennes glädjetjut satte liksom tio extra utropstecken efter vår lilla kris.

Så jag vill verkligen VÄDJA till er, kära läsare, TÄNK er för innan ni släpper loss vrålregistret. Soundtracket kan få så mycket mer tyngd än ni anar. Barn kan bli rädda, folk kan bli sömnlösa och dagen efter göra dåligt ifrån sig på jobbet, och unga par mitt i diskussioner om en framtid som kanske aldrig blir kan känna sig ännu mer sorgsna.

EPILOG

Efter min olycka blev jag och Daniel mer sammansvetsande än någonsin. Han fanns där för mig på ett sätt som jag aldrig nog kommer kunna uttrycka min tacksamhet för. Medan min arm låg livlös i sitt gips förberedde han min mat varje morgon innan jobbet, satte upp mitt hår i fantastiskt fula hästsvansar och höll min friska hand när jag inte fick handla på Sainsbury's med mitt VISA-kort eftersom min namnteckning med vänster hand inte alls liknade den på kortet. När jag tog examen från journalistutbildningen den sommaren var han den som kastade hatten med mig och hejade på mig när jag hämtade mitt diplom från scenen. Han tränade sjukgympa med mig och mitt i all konstig misär skrattade vi så mycket under de där månaderna att jag undrar om ett normalt par skrattar så mycket under en hel livstid.
Trots det kunde vi inte rädda OSS. Vi var de bästa bästisar, men det var inte nog för att vi skulle kunna fortsätta vara tillsammans. Är man 23 och har varit ihop i 3,5 år så kan man inte fortsätta om det inte känns hundra ut i minsta fingertopp. Det är för tidigt för att nöja sig med en kärlek som slutat bjuda på lågor och fyrverkerier.

I slutet av sommaren flyttade Daniel tillbaka till Stockholm och jag stannade i London för att söka tidningsjobb. Under ett par veckors semester i Sverige gjorde vi slut. På telefon. Hur kan ett förhållande som varit så stort och viktigt få sitt slut över en kass telefonlinje när den ena står på en parkering på den bohusländska landsbygden och den andra på ett stimmigt Davidhalls Torg i Malmö? Efteråt gick jag hem till min bästis Soffan och grät så jag trodde mitt hjärta skulle gå sönder. Jag visste det var rätt och ofrånkomligt, men ajajaj vad ont det gjorde. Hur skulle JAG kunna vara utan DANIEL? Och längre norrut undrade han samma sak.

Handkirurgen i London gjorde ett fantastiskt jobb och även om jag aldrig mer kommer ha normal känsel i min högra hand så kan jag röra den nästan som en frisk hand. Jag är lite klumpig, min handstil är aningen barnslig, jag har världens fulaste ärr som får min hand att se ut som en bakvänd rumpa och jag håller ätpinnarna på ett sätt som får japanerna att se i kors, men hjälp vad jag är lyckligt lottad som klarade mig så lindrigt undan. Det hade lika gärna kunnat vara att jag ALDRIG mer skulle kunna röra min hand och handled.

Och vad gäller kärleken så vet ni ju vad som hände. Jag fick så småningom världens bästa Beats på kroken och har en bästa vän och en man jag är fullständigt upp över öronen galen i och avgudar i en och samma person. Beats är världens bästa paketdeal.

Och grannarna... Vad kan man säga. Vi lever i Japan. Här välts inga väggar nattetid. Tokyo Zoo bor inte här. Tack och lov.