Målgruppsorientering; American housewife

Jag har ägnat dagen åt att skriva ett reportage för en tidning som heter Tokyo Families. Det är en tidning för Tokyos expat-fruar och 90% av läsarna är amerikanske hemmafruar med välbärgade män. Reportaget är tre olika spastories och går under namnet "Project Refresh for (not-so) Yummy Mummys". Jag låtsas typ i texten att jag är en 40-årig morsa, väldigt väldigt weird... Men man måste KÄNNA sina läsare förstår ni, aspirerande journalister där ute. Det är A och O bakom bra skrivande. Du är inget utan dina läsare!

Skriver jag på bloggen har jag ett språk (casual, ungefär som när jag pratar), skriver jag för ett fancy modemagasin ett annat (broderande, målande) och för killtidningar ett tredje (korta, snappy meningar med få adjektiv). I veckan gjorde jag reportage till Sydsvenskans Utrikes-sidor, och då blir det nyktert, avskalat nyhetsspråk med "human interest angle".
Det är alltså viktigt att ha i åtanke exakt VEM som ska läsa och vad de har för utgångspunkt. Skriver jag för Damernas vet alla mina läsare vad Anna Sui är, skriver jag för Tokyo Families så vet de det inte. Varje artikel kräver yttersta ödmjkhet inför perspektivet.

Så - för att närma mig mina läsare parkerade jag mig idag på Starbucks i Hiro, Tokyos egna lilla USA. Runt om mig satt fem kvinnor med sina ungar. Perfekt! Damerna var typiska Tokyo Families-läsare. Amerikanska. Full time-mums/hemmafruar fast med nanny. Runt 40. Trivselvikt. Blond page. Vindjackor och Louis Vuitton-väskor. Sjövilda kids. Stressad blick. Sömniga ansikten. Alldeles för höga röstlägen. Borden fulla av skinny lattes och smulor från oversizade muffins.

Och det kändes så jäkla konstigt. Här sitter JAG vid bordet bredvid och skriver hur DOM ska gå till väga för att vårstäda kropp och själ i år. Och såna där artiklar har så jäkla mycket makt över folk, så jag VET att minst två av dem med all säkerhet kommer boka in de treatments tidningen rekommenderar. Svindlande.

Tokyos lyxfruar - you are under my spell!

Dagens sminklektion - go happy glow! ♥

En liten treat till ma' ladies - dagens HAPPY MEJKU!

Jag brukar måla mig ganska "kallt" med frostigt vitt på ögonlocket och rosenröda kinder, men idag blev det lite mer värme och glow. Häng med!

1. Idag blev det först primer från Anna Sui - min hy är så jädrans vintertorr och jag ser ut som 80 i huden. Primer slätar ut vecken lite.

2. Som alltid, på med MAC Studio Fix Fluid Foundation i NC25. På nosen och hakan MAC Studio Perfect Powder - använd så lite puder du bara kan om du också är torris!

3. Lite puder som bas på ögonlocken. Sedan FACE Stockholm Eye Dust i Vanity - en härligt skimrande blandning av varmt gammelrosa och glittrigt guld. Jag duttar med fingret. Det gör inget om lite trillar ner på kinden, jag borstar ut det till lite skimmer.

4. Svart kolpenna (YSL) runt hela ögat. Tjockare linje ju längre ut vi kommer (inget alls i inre ögonvrån). Jag smetar på ordentligt, det får gärna se sotigt och lite rebelliskt ut. Idag körde jag även kajal på insdan av fransraderna för intensiv, eh, kattblick (!).

5. Hysteriska mängder mascara - jag tror jag har ca fem tjocka lager både uppe och nere. Älskar min svarta KOSÉ Marvelash Black Vinyl Mascara mer och mer för varje dag - den är grym och sitter som berget. Den har också inbyggd "eyelinereffekt" och lägger sig supersnyggt på insidan av fransraden.

6. På med brynen! Brun penna från Rimmel. Idag lite rakare form än de vanliga "vingarna".

7. På lipsen krämiga, glossiga och fuktgivande MAC Tendertone Lip Balm i Hush Hush.

8. Över kinderna, på nästippen och över pannan borstar jag lite superljust bronzingpuder från Shu Uemura. På kindbenen ett mörkare bronspuder (fast ändå ganska light), som är matt och inte glittrigt som många bronzers.

9. Ready to rumble! (eller gå till Starbucks och jobba i alla fall...)

Tattoo Art i Japan: maffia och myter ♥

Jag tror fanimej att jag har sett något av det coolaste hittills i mitt liv. Jag har nämligen sett LIVE hur en snubbe blir tatuerad på traditionellt japanskt vis. Ingen elektrisk nål där inte - nej, en meganål körs för hand medan den som ska tatueras ligger på en tatamimatta och kämpar mot smärtan.

Igår var jag och lyssnade på fotografen Martin Hladik som under ett par år har jagat Japan runt i jakten på de vackraste, mest extrema och mest välgjorda tatueringarna, och samlat dem i nya fotobibeln Tattoo in Japan: Traditional and Modern Styles. Japansk tatueringskonst är som bekant ett gediget hantverk med mycket tung tradition, men också många kontroverser.
Japanska tatueringar, horimono eller irezumi, är omspunna av myter.
De förknippas med yakuza, japanska maffian, och man får inte bada på offentliga badhus om man har ens minsta tatuering (som jag).
Samtidigt finns det så mycket själ och stolta hyllningar till landet och dess kultur och "samurai spirit" inbäddade i konstverken. Man hyllar säsongerna, man hyllar körsbärsblomningen och naturens skiftningar, man hyllar svunna tiders krigare, kabuki-teaterns karaktärer och mytologiska figurer, som drakar.

Tatueringarna jag såg igår på livemodellerna var så vackra att jag tappade andan. Herregud, det är en skymf mot de här människorna och deras hantverk att såna som jag springer runt med nån satans tonårssynd man gjorde på fyllan på rumpan!
Det var också hemskt trevligt att stå framför en scen där fyra karlar gled runt i traditionell japansk fundoshi, herrstring. Beats vore inte helt oäven i en sån - han har ju en så DELIKAT liten bakdel, den mannen!

Killen som tatuerades inför publik hade så ont. För att distrahera sig målade han kalligrafi under tiden. Han målade kanji för "itai" - smärta.

Jag blev så intresserad av lära mig mer om japansk bodyart. Bara få personer i världen mästrar tekniken att göra en riktig japansk tatuering, och att ha sett det hela live var så galet coolt.
Däremot blir det aldrig mer några tatueringar för mig, så du kan vara lugn, pappa. Jag tyckte den snabba, elektriska nålen gjorde ont nog för att bli avtänd för en livstid.
Min man däremot får gärna göra en japansk traditionell bjässe över hela ryggen, axlarna och armarna. Sjukt manligt att ta den smärtan - aarrgh!

Tattoo in Japan: Traditional and Modern Styles
by Martin Hladik (Author), John Harte (Author), Geoff Johnson (Author), Toshihiro Oshima (Author), Manami Okazaki (Editor)

Foton: Martin Hladik/Tattoo in Japan: Traditional and Modern Styles (översta kollaget) och jag (nedersta)

Mer trashy chic - säg hej till POPET ♥

"Hej! Jag heter Maria och har typ en modeblogg. Mig ska du läsa om du går igång på piffiga soppåsar."

Nu skriver jag IGEN om skojiga, uppfinningsrika soppåsar som ska uppmuntra folk att ta hand om sina sopisar bättre.
POPET är soppåsen som blir till en gullig nallebjörn eller kanin när man fyller den.
Det är en japan som heter Tomohiro Kato som gjort POPET. På hemsidan skriver dom: "By disposing rubbish a petis fed and brought up. When a rubbish bag is filled up, a pet is fully grown up. A lovingly cared pet will grow up fineand leave a nest (!)."
"If you do not seperate rubbish according to the type or throw away what you do not need to, he or she will go down with a stomach ache"

Förpackningarna ser ut som tuggummipaket och en påse kostar runt 150 yen. Inköpsställen HÄR (på japanska).
What's not to love?

Tisdagsromantik i världsklass ♥

Åh vilken världsbäst tisdagsromantik jag och Beats hade igår!
På dagen hade vi fått ett riktigt glädjebesked (och nej, inte babynews mamma!) så vi tänkte det var på sin plats att slå till rejält.
Vi möttes upp på Kitchen Salvatore i Roppongi Hills. Där blev det total bonanza med hummer, skumpa, tiramisu och vinsanto. Sedan gick vi på Oak Door på Grand Hyatt och skålade i drinkar.
Vilken afton - som hämtad ur en dröm! Och på bordet bredvid satt ett japanskt boyband och hetsdrack champagne och kedjerökte, det blir ju inte festligare.

ManiPedi på Boudoir - inte en dag för sent ♥

Äntligen har jag gått och fått tassarna och fossingarna fixade. Och det var inte en sekund för sent! Jag gick till Boudoir i Harajuku, en av få salonger med fullt engelskspråkig personal.
Jag veeeeet att det är lite OMODERNT att matcha finger- och tånaglarna, men det struntar jag fullständigt i. På både fot och hand stoltserar jag nu med perfekta gotheleganta Black Cherry Chutney från OPI; en spännande blandning av svart, lila och mörk mörk vinröd. Love it!
Kolla förresten in min fräsiga flipflops - den andra glada monstertoffeln i mitt liv på mindre än en vecka.

Nu får det bara gärna bli lite sol så jag får flasha mina babyfötter! Fast om två veckor blir det ju fotflash i kubik när jag och Beats åker till Guam för fyra dagars strandliv.

Trauma på japansk saluhall

Jag är gråtfärdig. Jag är alldeles slut. Anledning? Jag har varit på vår lokala saluhall.

Här i Shibuya finns inte särskilt många supermarkets, så när jag måste spontanhandla något som inte finns på vår lilla conbini så är det ner i Foodshow som gäller, saluhallen och mataffären i källaren till Shibuya Station.

Jag HATAR att gå på Foodshow. Särskilt vid denna tiden, runt sju-åtta.
Alltså denna kommers! Detta stimmande! Denna trängsel!
Malmöfestivalen är en promenad i parken i jämförelse.
På Foodshow kan man knappt röra sig i gångarna. För en populär fransk baguette får man köa i en halvtimme.
Arméer av nittioplussare segar sig fram i de smala skrymmena i jakten på färskvaror som prissänks mot slutet av dagen. Överallt tanter på 1,30 som jag knappt ser men KÄNNER när jag snubblar på dom.
Gubbarna i fiskdiskarna skriker som dårar för att överrösta varandra. Det är aldrig färre än tio gubbar som står och larmar om dagens sashimi-bitar. Sedan har vi ju de glada representanterna för grönsaker, för dagens pickles och alla andra livsmedelsgrupper. Men fisken är värst. På fiskavdelningen behöver man hörselskydd.
Väl i kassan tar det hundra år eftersom kassörskan ska buga, bocka och rabbla varenda japansk etikettsglosa innan varan kan scannas.
Mitt i det hela lullar ofta några nyfikna turister runt i sakta mak. Helst med mastodontryggsäck.

Foodshow är en fantastisk saluhall med exceptionella delikatesser från världens alla hörn, men fy satan vad stressande det är att "svänga inom" på vägen hem när man bara behöver lite marmelad och müsli.
Jag är helt däckad efter att ha fajtats med tanterna om de bästa gurkorna.

Men men, man får väl skylla sig själv när man bosätter sig mitt i centrum i världens största stad.
KONSUM, ICA och Hemköp - I miiiss you!!

Dåtidsnostalgi och framtidsångest

På fredagskvällen kom Martin, en av mina tokyobästisar som jag lärde känna när vi gjorde Fashion Sweden ihop, över på middag. Jag lagade rustik pasta Arrabiata till mina pojkar. Vi drack rödtjut och snackade goja hela kvällen. Bland annat hamnade vi i den klassiska diskussionen som tyder på att medelåldern närmar sig med stormsteg - nämligen diskussionen om hur musiken som gjordes när VI var unga var mer ÄKTA än den som görs idag.

Vi ojade oss över dessa generationer som aldrig kommer känna upphetsningen darra när en leverans skivor från USA eller England landar på ens lokala postkontor eller känna den känsla av triumf som det var att lyckas spåra någon limiterad specialutgåva. ANDAKTEN när man för första gången kom hem till killen man var kär is pojkrum och han visade sin skivsamling! Det HELIGA i att för första gången bläddra i konvulutet! LYCKAN eller den totala AVGRUNDEN när någon på skolan lyssnade på samma obskyra lilla indieband som en själv! Jag kunde vrida mig av ångest när "fel" personer bad att få låna mina skivor och spela av - vissa skivor var bara ämnade för en liten exklusiv skara insiders, vi som förstod på riktigt.

Samtidigt tror jag att man saknar inte det man aldrig haft, och de yngre generationerna har ju möjligheter som vi aldrig hade att upptäcka nya band och låtar. Och banden! Man ska ju vara GLAD att det inte bara är en liten klunga signade lyckostar som når publik idag. Musiken är definitivt mer demokratisk än den var för oss som växte upp på 90-talet och innan dess. Samtidigt förlorar väl allt lite av sin mystik ju mer tillgängligt det blir.
Nu kan man hitta info om artister på hundratals bloggar, sajter och deras egna MySpace-sidor.
Jag, och många andra med mig, noterade i kalendern varje månad när en ny NME eller POP kunde tänkas landa på stadsbiblioteket. Och BILDERNA, som jag älskade bilderna av dessa rockstars. De tillhörde ett inrökt sagoland, andlöst vackert med sina skavda hörn och trasiga själar, och varenda liten inblick i den världen vevade igång passionerade drömmar om att så fort studenten var tagen fly den tråkiga småstaden för ett liv på London eller Seattles rockklubbar.

Fast såklart känner unga idag precis lika starkt för sina band och sina artister. Men vi gamlingar sitter där med vår nostalgi och tycker att det var så romantiskt FÖRR, precis som våra föräldrar skakade på huvudet åt vår musik och tänkte att det var bra mycket bättre FÖRR, när London var swinging och Mick Jagger juckade sig in i nyvakna tonårshjärtan.
Det är viktigt att det är så - att det finns musik som bara de unga och ambivalenta kan ta till sig. Det hade varit synd om jag, Martin och Beats PRECIS tyckte att Tokio Hotel och Fall-Out Boy talade till OSS.

Musiken och allt det som kom med den - konserterna, vännerna, banden, tidningarna, drömmarna, kläderna, pojkvännerna – var alltet i min värld. Likadant kände väl Martin i Jönköping och Beats i sömniga Klippan och tiotusentals andra sökande, längtande och drömmande kids. Och så känner så klart tiotusentals svenska kids idag också - oavsett om de kan klicka hem samma låtar som tio miljoner andra också klickat hem, eller kan följa sina idolers varje steg genom bloggar och twitter. Om inte annat kommer det definitivt bli enklare för dem att flytta under sina liv - fy fan vad vi gamla stötar har kånkat skivbackar mellan studentlyor, andrahandsettor och källarförråd. Mannen jag är gift med, som exempel, har nog lika många plattor som Malmö stadsbibliotek har böcker. Jag skulle uppskatta att han fick med sig drygt en hundradel av det han har hit till Tokyo. Men så har han ju också varit DJ sedan början av 90-talet, gamle man! Bland annat körde han några av de där klubbkvällarna på Blekingska och Smålands i Lund som vi högstadiemuppar aldrig kom in på hur mycket vi än fejkade nationskort, studentleg, stämplar och försökte flirta med de bokade banden när de gick ut för att ta en cigg. Jag brukar roa mig med att visualisera det där, hur Beats har klubb och hans framtida fru står femton höstar gammal utanför och huttrar och förnedrar sig framför någon vakt. Vi knäcker oss när vi tänker på att han började universitetet samma höst som jag började sjuan!

Hursomhelst, fredagskvällen var verkligen en promenad nerför minnenas allé.

På lördagen åkte jag och Beats till en liten ö som heter Enoshima. Vi har en massa jobbiga beslut som vi måste fatta just nu och det är slitigt som satan, så där på ön gick vi mest runt runt och vädrade. Framtiden spretar som ett parasoll! Jag skulle verkligen behöva prata med ett medium just nu - det råder stor förvirring och ovisshet i våra liv för tillfället. Fast vi vet att vad som än händer så är vi i det tillsammans, och i slutändan är väl det egentligen det enda som spelar någon roll.

På lördag kväll kom min andra tokyobästis, Biola, och hennes gubbe Wolf över. Återigen blev det musiknörderi, denna gång med fokus på gamla skolans hiphop och gangstarap. Vi pratade också en del om syntar. Biola och Wolf ska skaffa synt, och Beats blev så uppeldad av vi dagen efter fick gå ner till en musikaffär i Shibuya och pilla lite på syntvärldens kronjuveler.
Vi pratade också mycket om livet efter Tokyo och vad såna nomader som vi egentligen lever för liv. Det är underbart och jag skulle aldrig byta bort det för något annat liv, men det är också en ständig ångest att inte veta vilken plats man kallar för "hemma" om ett år eller två. Vi skålade för att kolla möjligheterna i New York.
Skulle ni följa med mig då, om jag blev From New York with Love???

Usch, helst vill jag inte ens tänka TANKEN att vi en dag kommer behöva lämna Tokyo. Jag har nog aldrig känt mig så hemma i en stad som i Tokyo. Jag har familj och kompisar i Stockholm, Malmö och London, och jag saknar dom gränslöst. Men STADEN Tokyo känns mer hemma än vad någon av de städerna någonsin gjort. Jag älskade att bo i London, och till viss del i Sverige också (även om klimatet gör mig komplett galen), men Tokyo speglar min mentalitet så bra. Här är så mjukt och vänligt utan att vara mesigt. Jag har ju skrivit om det tusen gånger, som jag älskar det lojala och attitydbefriade hos många japaner. Tokyo är dessutom rent, sjukt välplanerat och lätt att leva i. London var underbart på tusen sätt, men kraschade internet och gasbrännaren gick sönder var det ett HELVETE att hitta en seriös hantverkare som kunde hjälpa. Allt blev så halvdant gjort. Japaner är effektiva på det sättet. Fast att göra business med dem kan vara en total jäkla mardröm, det ska det inte hymlas med. Det ska vara INOM RAMARNA allting.

Tokyo är en väldigt feminin stad och jag tror att det är det som tilltalar mig. Attityderna är mjuka, det finns rena toaletter överallt, tjejer kan gå ensamma mitt i natten utan fara för sina liv, alla vet att respektera någons fina handväska och att ett varuhus har särskilda powderrooms är en självklarhet.
Framförallt attityderna älskar jag. Prestigelösheten och det snälla. För sån är ju jag också. Snäll. Sverige är lite för hårt för mig. Särskilt skrämd blir jag av tuffingarna i min egen bransch.
Fast Japan är inte heller perfekt, det får man inte glömma. Det finns mängder av tveksamheter under ytan, men dem märker jag inte så mycket av i min lilla bubbla.

Nåja, framtiden stakar ut sig tids nog. Man kan inte hela tiden leva tre steg före den situation man är i här och nu, man måste njuta av det som händer IDAG och inte oroa sig alltför mycket om I MORGON.

Nu är det dags att jobba!

Dagens outfit

Nu är jag hos kiropraktorn. Jag är iförd orange rock och slippers. Fräna va!?
Min nacke knakar så byggnaden skakar.
Kiropraktorn kan ingen engelska. Han fick gå ut och be en tolk komma in och ge instruktion för hur man säger "breath in, breath ooout". Han skrev prydligt ner det på ett papper och sitter sen och ljudar loss:
"So, pris, miss Mariasan, bliiiiiiiiiv iiiiiin... Eettooo.... Bliiiiiiiv auto miss Mariasan, kudasai..."
Hit ska jag varje fredag framöver. Min nacke har helt brakat samman av allt släpande och bärande som det innebär att ha mobilt kontor. Dessutom är min höft tydligen "not in balance".

Knak knak,
Från Tokyo med kärlek!

"På 30-talet när jag var nazist va..."

Jag ansöker om visum till USA då jag och Beats ska ha KVALITETSTID tillsammans om några veckor. Vi ska till Guam, en ö i Mikronesien för er som sitter som frågetecken nu, och gotta oss på plajjan i fyra dagar.
Så nu sitter jag och söker visum. Då kommer denna fråga:

Det är spännande. Undrar hur många verksamma nazister från 30-talet som är ute och svirar på resande fot så här snart ett sekel senare. Fast iofs, de där Hitlerjugend har man ju hört strålar samma en gång per år och drar till Hawaii på pensionärsdisko...

Men nej, USA, jag har inte varit nazitysk eller allierad. Får jag komma in nu?

Go on, hate me! ♥

Eftermiddagen på RITZ-CARLTONs spa var f-a-n-t-a-s-t-i-s-k. Är så chillad nu att jag knappt orkar skriva.

Jag fick en och en halv timmes massage med heta stenar. Massösen fokuserade på mina axlar som är hopplöst stela efter alla timmar vid datorn och allt släpande och kånkande. Hon körde programmet "Back Bliss" och knådade och skrubbade och smorde ryggen alldeles babymjuk.

Sen fick jag en facial - en emergency remedy för vintertorr hy. Innan hon började studerade hon min hy under en lampa med ultraviolett ljus som tydligt visar hur olika områden mår. Runt mina ögon och mitt på kinderna var det knalligt lila - ett tecken på totalt uttorkning.
Efter maskerande och smörjande med ESPA's ljuvliga produkter är jag nu som ny. Jag har varit så satans glåmig på senare och det gillar INTE hudvårdsfascisten i mig.

Jag fick också akupressur, skalpmassage och en renovering i dekolletaget. Så håll i tanten, Beats! Nu blir det urringat!

Vilken underbar eftermiddag. Vilket underbart ställe! Såklart, det är ju bloody Ritz-Carlton på 45e våningen i en skyskrapa i centrala Tokyo - det blir nog inte mer världsklass. Måste nog nypa mig lite i armen!
Det var tungt kan jag lova att ta sig ur den fluffiga morgonrocken och de mjuka tofflorna och tryckas in som en sardin på tunnelbanan bland stoj och stök.

Nu sitter jag i mitt vardagsrum och har precis spelat in veckans moderapport till TOKYO METPOD. Vi körde över skype idag - skönt.

Mot ESPA på Ritz-Carlton ♥

Jag kan inte med ord uttrycka så underbart det känns att jag om en halvtimme påbörjar en tvåtimmars signature treatment på Ritz-Carltons spa. Känner mig lite sliten, sömnig och småförkyld, och en rejäl stunds lyxande kunde inte ha kommit bättre. Visst ska jag göra reportage därifrån, MEN, för att vara duktig journalist måste man ju leva sig in hur det är på RIKTIGT att gå på det spaet. För att kunna skildra måste jag UPPLEVA, om det så innebär att somna av pur avkoppling...

Jag återkommer...

From ROOMS fashion fair with love ♥ ♥ ♥

Jag avslutar denna dag med några bilder på hur det ser ut i montern där jag, Akiko, Nakajima och de andra myser runt.

Nu soffa + tv + godis + Beats.

Liveblogg ROOMS - Razyworks boombox

Det är inte första gången jag suktar efter RAZYWORK's LASONIC iPod BoomBox i931. Jag tänkte köpa den till Beats i julklapp men tyckte att 30 000 yen sved lite väl i börsen. Den finns i vitt också - gimme gimme!

Förresten kan det passa här att tipsa om IDAISTORE, en onlinebutik som kan skaffa fram precis vad som helst från Tokyo och skicka till Sverige. Det är min kompis Biola som startat den och jag går i god för att hon är en förträfflig "Tokyo-butler". Kanske får hon snart posta en sån här till någon med exceptionellt bra smak??

Model-session solokvist på Damernas ♥

Hjälp vad patetisk man är ibland som "jag-vill-dokumentera-varje-sekund-av-mitt-liv"-bloggare! Här slinker jag in på Damernas för av föreviga mig själv i en knock-out till tshirtklänning. Det kommer tyvärr inte alls fram på bilderna så cool den är... Självutlösaren - det är du och jag för evigt, vännen.

Liveblogg från ROOMS modemässa ♥

Nu är modemässan ROOMS i full färd här i Tokyo. På en stadion i Yoyogiparken visar hundratals japanska och internationella märken upp sina kommande kollektioner för press och inköpare.
Jag sitter i Swedish Lifestyles monitor och är levande provdocka/slash/typexempel på svensk person.
Just nu är jag uppsvidad i grå tshirtklänning från Whyred. Bilder coming up!

Tokyo streetstyle - hot boys & cool girls ♥

Vi piggar upp en seg tisdag med lite streetstylesnaps från den japanska huvudstadens gågator!
Jag tycker killarna är dunderheta - förstår inte varför alla jämt klagar på att karlarna här inte är attraktiva. Hade jag inte haft Beats (och du är ju rykande hetast av alla min älskling!) skulle jag dreglat sönder gatorna kring Harajuku. Långt hår! Hatt! Mustasch! Cigarettbyxor! Bikerjacka! Knasiga brillor!

Nu är klockan snart halv sju och jag ska hem och laga mat till min in-house-hottie i kort blont rufs, ingen hatt, skägg, bekväm byxa, Barbour-jacka och ingenjörsbrillor. Han slår allt, men tyvärr får jag inte tapetsera bloggen med bilder på mitt object of affection...

Alla bilder är från www.style-arena.jp

Hundvagn - det nya Bugaboo

Precis vid oss ligger Mr Mac. Där finns vagnar i alla storlekar, former, färger och prisklasser. Men lattemorsor göra sig inte besvär - latteHUSSAR däremot är kundkrets galore. Mr Mac säljer nämligen bara vagn för småhund. Längre ner i idylliska Daikanyama ligger hundmodebutikerna tätt. Och bagerier för hundar, spa för hundar och chica fik för henne och hunden.
Det här gänget körde förbi vårt hus härom dagen. Jag vet inte hur det hände, men plötsligt hörde jag min egen röst:
"KAWAAIIIIIIIIIIIIIIIIIII desuyo! Can I please please please take picture of cutie cutie cutie little doggy naaaaaaaaaw!"
Någon blir sakta men säkert mer och mer japan för varje dag.

Ändå undrar jag - hur gör djur när de måste kissa? Nosar de runt och pinkar revir i vagnen??

(Meddelande till Beats: Får jag inget minivovve innan året är slut så har du ätit din sista fru-bakade pannkaka!)

Jag och mina gubbar

Hemma i Sverige är mediabrudar som jag mest ute och klubbar och hänger med nittonåriga hipsters i ironiska solglajjor. Jag är väldigt långt från den scenen. Jag hänger mest bara med gubbar.

Just nu sitter jag och dricker kaffe med en 65-årig fransk gubbe som försörjer sig som berättarröst. Han har bott i Japan över 40 år och gjort reklam, tv, radion och det mesta annat som man kan göra voiceover på. I denna stund roar han sig att ställa mitt horoskop - "I am seerry intyy clairevoyaance and astrullugi yuu siii ma cheeerie".
Jag är visst ett får. Min årgång alltså. Själv är han "ce mönkey yö sii". Jag är ju också skorpion, och han nyper mig i handen och säger att han är immun mot skorpioner. Han är söt - när han skrattar guppar en av de frodigaste kaggar jag någonsin sett. Hans slips är färgglatt blommig och han skrockar nöjt att folk över hela världen känner igen hans röst. Därför kan han inte prata för högt här inne på kaféet - folk kan ju bli rent nervösa av den närvarande celebriteten.

Innan jag hamnade här med min franske vän var jag på Foreign Correspondents Club, klubben i Ginza för utländska journalister där jag är så gott som den enda som slipper läsglasögon och hårbuskar i öronen. Min partner-in-crime på klubben är Per Bodner, en före detta Dramaten- och Beck-skådis som sadlade om och blev tidningsfotograf. Han gifte sig med en japanska i början av nittiotalet och idag bor de i Tokyo. Per är med sina drygt 58 år rena ungdomen i klubben. Vi hänger ju med korrar och gamla journalisträvar som först kom till Tokyo när staden låg i ruiner efter amerikanarnas flyganfall och atombomberna nyss fallit. Deras Tokyo är ett mycket annorlunda Tokyo jämfört med mitt Tokyo, med sitt myller av neongalen popkultur och glimmande lyxbutiker .
Men som jag älskar att höra dom prata!
Om hur det var förr och om hur de kablade hem materialet till tv-stationerna och de inrökta nyhetsredaktionerna i Frankrike, Italien, Indien och England. Vi är främmande fåglar för varandra, jag och gubbarna, och nyfikenheten är ömsesidig där i klubbens bibliotek. De sitter och hummar över en Financial Times, jag ströläser en NYLON.

Min radiobana kantas också av gubbar. Min producent är en 60-årig skäggig hawaiian som tycker att jag är oerhört avancerad som startat upp en blogspot åt vårt program. Men återigen älskar jag att lyssna på hans historier om alla rockstjärnor han festat med under sina fyrtio år i Japan och om hur han bodde permanent på Ritz i Osaka under tio år. Och han tycker att jag är pigg med min ungdom och ber mig om tips vad han ska shoppa till sin sondotter.

De första jag lärde känna i den japanska skönhetsbranschen var ju också gubbar - små skrynkliga salarymän på Kanebo i tjocka glasögon och en ålder att matcha min farmors. Herr Yamamoto var lite av en gudfar åt mig när jag flyttade till Japan.

Så här har ni henne - den glassiga modejournalisten i Tokyo. Trygg i en värld där kollegorna undrar om Alexander Wang är någon kinesisk politiker och om internet, den lustiga lilla flugan, fortfarande finns kvar.
Bless you mina gubbar - jag skulle inte byta ut er mot några nittonåriga klubbkids mot allt i världen.

Radiodax noch einmal ♥

Nu snackar jag mode i podcasten Tokyo Metpod igen! Denna veckan blev det ett inslag om hur man håller stilfanan högt när kontot dippar.

Mig och en massa andra glada tokyoprofiler hittar ni på TOKYO METPOD. Jag vet inte hur många minuter in jag är, men som vanligt kan ni spola fram och tillbaka och den enda svengelska smilfinken är ers tillgivna.

Vi fick för övrigt ett meddelande från en lyssnare som såg framför sig "images of an exotic, mysterious, blond, Swedish, Bond girl!" när han hörde mig. Hohoho, han är ju MITT I PRICK!

Jag illustrerar med en bild på mig i fusklugg. Perfekt när man inte har råd att gå till frissan - köp en clip-on-lugg och bli helt ny för någon ynka hundring!

Jag har blivit med lugg ♥

Titta, jag har skaffat lugg!

Fast det är bara en fuskis som man clipsar på med en inbyggd klämma. Jag köpte min käcka lilla luggperuk på löshårsbutiken XXX Loves Change i Shibuya (i OIOI-byggnaden, mittemot Tower Records). Drygt 3500 yen kostade den. I ärlighetens namn är den varken hundraprocentigt trovärdig eller smickrande på mig, men omväxling är ju alltid roligt! Lösluggar (och diverse utfyllnader och "hair-pieces") finns också från märket L'apin d'or på Tokyu Hands i Shinjuku,

YSL Manifesto i Tokyo ♥

Igår kom YSL Manifesto till Tokyo, och med den två tusen tygväskor designade av Stefano Pilato.
Jag och Beats begav oss till Daikanyama, Tokyos mysigaste shoppingkvarter ett stenkast från vårt hus, och HURRA - jag fick en! Väska, hjärtformat USB-minne och själva manifestet - en katalog i tidningsform där Claudia Schiffer modellar nya kollektionen.

Och vet ni - Beats la också vantarna på en, och den kommer upp till salu här på bloggen i morgon!

Outfit du jour - Shoboshobo för H&M ♥

H&M gör en Uniqlo UT i miniformat och låter lovande talanger designa loss poppiga motiv på en rad t-shirts och tröjor. Jag shoppade den här pinfärska Shoboshobo-teen igår på H&M i Harajuku. Idag invigs den till kjol med hög midja och sletna Converse.

Hetsen kan börja...

Om 12 h släpps 2000 såna här kit med Manifesto-väska, USB-minne och nya katalogen loss på Tokyos gator. Snälla gud, om du finns, lååååååt mig får en denna gången!
Det kommer sovas högst oroligt i natt, rest assured...

Poparty soppåsar - det senaste inom ekochic ♥

Klart att man kan hitta kawaii-förpackningar även för soporna här i Japan!

Kreativa byrån MAQ lanserade under 2007 Garbage Bag Art Work - en serie tjusigt designade soppåsar. Senast ut är lilla nätta modellen Rabbit-kun, som när den knyts ihop blir en söt usagi - kanin.

Tanken med kaninpåsen är att uppmuntra folk att plocka upp efter sig när de har picknickat. Med sina pigga öron och söta rosa ögon blir Rabbit-kun en hipp accessoar att stoltsera med på väg till soptunnan. Ett 10-pack kostar 350 yen (ca 30 kronor).

I samarbete med miljöorganisationen Mottainai finns också en serie poppiga sopsäckar med pingvin-, isbjörn- och sälmotiv. Jag blir alldeles rörd när jag ser dem. Klart man vill ta ansvar för sina sopor när man blir påmind om så många varelser vi människor har makt att förstöra alternativt kämpa för!

Hurra för den fashionabla sopan!

Klicka HÄR för fler chica påsar!

Om inbillad tjockhet och sneda självbilder

Fick en kommentar från en läsare, Linnea, och kanske är ni fler som tänker som hon. Därför ska jag reda ut några saker så vi inte får några fnurror på tråden!

LINNEA: alltså jag är inte den som är den men att du säger att du är stor eller gått upp i vikt. kom igen! du har 25-26 i jeans. det är för farao tonårsstorlekar. jag är 180 och högst normalviktig skulle jag tippa på strax över 70 och sist jag köpte jeans var det väl minst 32. herregud, så som du går på borde ju jag om någon vara en riktig jätte! sluta skriv ner dig själv stup i kvarten. det är ju sånt som bidrar till att jämföra och må dåligt. en annan grej, på väg till trettio är inte tant. men äta kvällsmat är att rekommendera. kroppen skulle nog gilla det.

MARIA SVARAR:
Hej Linnea och andra med samma tankar!
Jag måste VERKLIGEN förtydliga lite här; Jag är INTE stor enligt våra europeiska standarder, men här i Japan är jag större än de flesta. Därmed inte sagt att jag är tjock, det är bara ett faktum att japaner är små. Jag är 169 lång och väger 55 kg. I Sverige är det litet - jag köper 34 på H&M - men i Japan är det lite över snittet. Det handlar INTE om att jag är fet, det handlar om att jag bor i ett land där folk i allmänhet har mindre benstomme. De har smalare rygg, mindre bröstkorg, spädare armare, smalare axlar och så vidare. I Japan är jag inte längre "small", utan "medium" eller till och med "large", men därmed inte sagt att jag är tjock. Vi är olika kroppstyper, och det är bara att acceptera. Sen är det klart att jag ibland i denna miljön kan känna mig som en bjässe. Just nu är ju dessa minimänniskor det jag omger mig med dygnet runt, och i jämförelse med dem så ÄR jag större, även om jag i mig själv inte är stor.
Så nej, jag tycker inte att jag är en tjockis, men klart att man blir påverkad av att inte alltid kunna knäppa en jacka i storlek M när man är van vid att vara ganska liten.
Sedan är jag ju mogen nog att inse att hur mycket jag än bantar så blir jag aldrig japan. Det handlar inte så mycket om fettdepåer utan mer om benstommen.
Och ja, är du 1,80 och kommer till Japan, du ÄR en bjässe. Därmed inte sagt att det är FULT eller DÅLIGT - jag får ju ofta frågan om jag är modell på grund av min längd. Jag har ju jämt klackar och brukar vara strax under 1,85 när jag går på stan, och jag är två huvuden längre än alla andra. Ni skulle se mig på tunnelbanan - som en flaggstång!
Jag tycker ju lyckligtvis att långa tjejer är sjukt snyggt, så jag använder mina klackar och sträcker på mig för fulla muggar trots att världen runt omkring mig pågår några decimeter under min nästipp.

Punkt två - Även om man är liten så är det inte kul att gå upp i vikt så pass att kläderna inte längre passar. Det spelar ingen roll om utgångspunkten är storlek 25, 28 eller 32 - det är opraktiskt att inte komma i sina kläder. Efter jul gick mina jeans inte om mig, utan skar in och gjorde ont i midjan. Jag är inte TJOCK för det, men för stor för mina vanliga byxor. Och jag gillar ju mina kläder! Dessutom har jag inte råd att köpa nytt varje gång jag lägger ut lite (och tro mig, det gör jag ofta - är som trogna läsare vet en riktig jojo).
Sen önskar jag just när det kommer till jeans att jag hade större storlek - jag skulle vilja ha en rundare, större rumpa. Men går jag upp i vikt så sätter sig typ inget på rumpan utan det är bara magen och ryggen som växer och propotionerna blir inte som jag vill ha dem. När jag var 20 hade jag storlek 30 i midja och vägde runt 70 kg. Jag hade ingen rumpa och smala ben, utan allt var koncentrerat runt magen och ryggen och jag trivdes inte i den figuren.

Punkt 3 - Klart man inte är tant vid 30! Det är bara skojjargong. Jag har inga problem med att bli äldre, det skulle liksom vara väldigt olönt. Det finns två saker i livet som är ofrånkomliga. Ens födelsedatum och dagen då man dör. Jag förstår inte vitsen att noja om ålder för det är en strid man aldrig kan vinna. Och ärligt talat är jag både hundra gånger lyckligare och snyggare och mer självsäker nu som 29-åring än jag var som 19-åring. Så jag är gärna tant (fast rynkorna vill jag inte ha på ett tag, det ska erkännas).

Punkt 4 - Jag vet att jag ibland skriver ner mig själv. Tyvärr. Jag har alltid haft jättesvårt att tro på mig själv. Det finns så många komplex hos mig och så många tvivel. Det finns en liten tjej inne i mig som alltid känner sig klumpig, ful och FEL. Ni ser henne på bilden allra överst.
I mellanstadiet och början högstadiet blev jag retad, mest för mitt utseende. Jag fick ofta höra att jag såg ut som en gris och att jag var fulast i klassen och så vidare. Sånt sätter sig. Nu är jag vuxen och jag är jätteglad över den jag är och vad jag har åstadkommit i mitt liv hittills. Jag har huvudet på skaft, jag har byggt en bra karriär helt för egen maskin, jag har hittat en look som jag trivs med och jag är trevlig och social. Jag är faktiskt glad att jag inte åkte räkmacka som yngre för jag har fått jobba för allt jag har och allt jag är, och det gör en till en rikare människa.
Men ändå är det alltid så nära till de där känslorna av att vara misslyckad och fel. Jag vill vara öppen med detta i min blogg för jag tror att många är som jag. På ytan ser man så lyckad ut, men inuti ruvar alltid ett tvivel. Duger jag? Kommer alla tycka jag är fånig nu? Ojojoj, vad ska folk tycka NU då? Men usch, inte kan jag visa mig så här... Hjälp, jag kommer få sparken!

Om det nu är så att någon av mina läsare jämför sig med mig så vill jag att de jämför sig med mig som verklig människa med verkliga våndor och bekymmer.

Sedan vet jag att jag ofta har lite väl svårt med självförtroendet och jag jobbar på det. Mamma och jag pratar mycket om det här med att vara en person som många ser som hyfsat "lyckad", "söt" och "framgångsrik", men att ändå ha så nära till en torftig självbild. Det handlar väl om duktiga flickan-syndromet - vi är många som ställer alldeles för höga och ofta orimliga krav på oss själva, och det är lättare att se vad man INTE uppnådde än vad man faktiskt HAR uppnått. "Lev här och nu", uppmanar mamma när jag nojar över eventuella fall. Och det är sant - man ska inte oroa sig över vad som kanske kan komma, utan man ska glädjas över här och nu.

Och så jämför man sig alltid uppåt. Ofta är det hopplöst - då framstår man ju alltid som mindre! Klart det kan vara bra att ha andra som sporrar och förebilder, men man kan inte hela tiden, som jag, se andras framgångar som ett kvitto på att man själv inte nått samma framgång. Man stirrar sig så blind på det man inte har, och det gör mig jätteförbannad att jag har den egenskapen.

Nu ska ni inte tro att jag alltid är en underdog som sitter i ett hörn och skakar av missnöje - jag är jätteglad både över mitt liv och över att vara den jag är. Jag är en bra människa. Jag är en bra dotter, fru, syster och kompis, och min omtänksamhet och värme skulle jag aldrig byta bort mot något i världen. För det mesta tycker jag att jag duger, men det ska tyvärr ganska lite till för att den osäkra, stammande lilla Marian som aldrig är söt nog eller cool nog eller rolig nog ska göra sig påmind. Men jag jobbar på detta, varje dag.

Så snälla, titta inte på mig och tänk saker som att "Om hon tycker att hon är tjock, vad är då inte JAG!?". Jag tycker INTE att jag är tjock, men jag måste också få lov att tjura när mina byxor inte längre går att knäppa eller jag råkar spräcka något i provhytten (detta har ju hänt).

Däremot hoppas jag att ni märker att jag är en person som lätt skrattar åt mina misstag och kan se något bra i det mesta. Säga vad man vill, men jag tar inte mig själv på särskilt stort allvar. Och det är jag stolt för. Jag är inte rädd att göra bort mig och se lite löjlig ut då och då. Ofta tutar jag och kör, och snubblar jag längs vägen så försöker jag skratta åt det och tänka att det är verkligen inte hela världen.
Men ett mer stabilt självförtroende och mer tro på att jag duger precis som jag är, det skulle jag definitivt må bra av. Men så är det väl för de flesta?

Och slutligen - självklart äter jag kvällsmat! Bara inte lagad sådan. Jag är den som håller Japans bröd- och müsliimport flytande!

Många kramar och kärlek från en alldeles vanlig och mycket mycket mänsklig Maria

A kawaii girl in a kawaii world...♥

Hohoho - detta är för glatt! Känner mig alldeles celeber!
En av inköparna som kom till Swedish Lifestyles showroom i tisdags har bloggat om Odd Molly och MIG. Bloggen heter Biba & Pippi HAPPY COLUM, och ers tillgivne beskrivs som "super-cute Swedish girl" - hipp hipp hurra!

Nakenchock signerad YONE ♥

Yasumasa "Yone" Yonehara är en fotograf vars bilder du alldeles säkert sett utan att veta vem som ligger bakom. Yone är en av Japans mest inflytelserika fotografer, trots att han beskriver sig som "icke-fotograf". Yone började tidigt plåta med polaroid och Fuji Film's Cheki engångskameror. Framför linsen åmade och kråmade sig lättklädda unga skönheter, och hans stil har influerat många kända modefotografer som Terry Richardson.

Japanska t-shirttillverkaren Quolomo (som fraktar över hela världen!) har gjort en serie tischor med Yone-prints, och de finns nu att förbeställa på sajten. Den 1 mars släpps dom.

På Shibuya Parco pågår just nu en YONE x QUOLOMO-utställning som är fixad av japanska Dazed & Confused. Yone är känd för bildserien "Talking about her sex" i just Dazed, och på galleriet finns runt 20 olika Quolomo-tischor med Yone-tryck till salu. Japanska porraktrisen Sola Aoi är modell.

Till 28 februari är Parco-utställningen igång. Checka checka!

5-minuters vardagsmink coming up! ♥

Ibland undrar ni hur jag sminkar mig, och det är ju väldigt smickrande!
Idag tänkte jag bjussa på en 5-minuters vardagsmakeup.

1. HUD
Till vardags ska det gå snabbt, så jag hoppar över primern. Med fingrarna lägger jag på MAC Studio Fix Fluid i NC25. Med stor borste sveper jag sen några tag med MAC Studio Perfect, ett lätt fuktgivande puder som inte är lika täckande som min andra favorit, MAC Studio Fix Powder Foundation. Är jag trött blir det concealer från Bourjois under ögat, men idag är jag piggelin!

2. ÖGON
Över hela ögonlocket lägger jag pärlvit, lätt skimrande puderskugga från FACE Stockholm i nyans "Pearl". Jag lägger på med fingertopparna, det brukar bli täckande och bra.
Under ögat svart kolpenna från YSL. Jag börjar rita en bit ut från ögonvrån för att ge illusion av ögon som sitter mindre tätt ihop. Lite vit ögonskugga får gärna trilla ner i ögonvrån för samma illusion.
Idag har jag en tunn linje granitgrå glittereyeliner på ögonlocket från japanska Coffret D'Or. Det blir inte lika mycket drama som en svart eyeliner, men ramar ändå in litegrann.
På fransarna tusen lager Vinyl Black Mascara från japanska KOSÉ.

3. ÖGONBRYN
Jag är naturligt blond och för lat för att färga brynen. Istället målar jag varje dag med brun penna från Rimmel. Mina ögonbryn plockade jag sönder i tonåren, så jag målar alltid lite utanför för att ge intryck av kraftigare, sexigare bryn. När jag målat drar jag en tops mycket lätt runt konturerna för att mjuka upp eventuella hårda streck.

4. MUN
Idag bara helt vanligt, osynligt läppbalsam från japanska Yuskin. Det är rena dundersalvan för vintertorra läppar. Du kan beställa din egen supersalva från min webbshop från och med idag om allt går enligt plan!

5. KINDER
Jag har alltid varit svagast för Bourjois blushers. En riktig alltime-favvis är rosenrosa Rose d'Or med små guldflagor som skimrar på kinden. Jag lägger på med rogueborste från MAC.

Jag ska lägga upp lite partysminkningar också - snart snart snart!!

Love love!

Ebba - du är bästa!!! ♥

Åååh vilket underbart paket som kom från London nu på morgonkvisten. Grazia, NAKD cocoa loco raw-food bar, donut för hårknuten och djungelvrålisar. Är alldeles salig! Hur ska jag kunna jobba idag när jag har en Grazia framför mig? Och saltlakrits? LYCKA!
Tack min söta, kära, fina vän! Halsband är på väg så du vet.

Svar på de där gamla frågorna ♥

Jag gör som Klara och Emma och snor några frågor från Karolines frågestund. Det ÄR ju så kul att prata om sig själv!

Vad skulle du ALDRIG äta i hela ditt liv???
Sånt som haft päls eller fjäderskrud.
Jag skulle inte heller ens under dödshot äta majonäs – fick en majonäsöverdos på Ålandsfärjan för tio år sedan och är fortfarande i trauma.
Finns mycket här i Japan jag aldrig skulle käka – till exempel alla torkade fiskar de käkar rakt upp och ner som snacks.

Hur ser en vanlig dag ut för dig? från att du vaknar tills du går och lägger dig?
Beats klocka ringer 08.00. Han går upp och jag muttrar att ”jag tror jag snoozar en liten stund”. När han kommer in vid 09.00 för att säga hejdå går jag upp. Då blir det frukost (oftast müsli – bara!) i soffan framför datorn. Kollar nyhetssajter, lite bloggar och mina kommentarer på bloggen. Bland annat kollar jag varje morgon Blondinbellas blogg – hur tusan blev Blondinbella en del av min morgonrutin??? Sedan fixar jag till mig, tar en Dagens Outfit i spegeln och packar ihop mina grejer. Vid 11 brukar jag sitta parkerad på Starbucks med dagens första ”grande non-fattu latte”. Är det måndag eller fredag är jag med Biola och jobbar på vår tokyobok.
Under ett par timmar mailar jag, bloggar lite och håller kontakt med mina redaktörer samt folk som på något sätt är delaktiga i aktuell research. Det är mycket admin att vara journalist. Mycket mailande fram och tillbaka, villkor som ska diskuteras, tolkar som ska hittas, fotografer som ska anlitas, intervjuer som ska bokas in och reportageidéer som ska säljas in till någon redaktör. Ofta får man maila fem gånger innan man får svar, det är frustrerande.
Vid tre äter jag lunch. Nästan alltid på något vegancafé som Brown Rice eller J’s. Lunchen är mitt huvudmål och jag äter alltid rejält. Brunt ris nästan varje dag, liksom misosoppa, rikligt med grönsaker och något protein som tofu eller seitan (veggokött gjort på vetegluten). Någon dag i veckan blir det sobanudlar, sushi eller vegetarisk tortillawrap om jag är i Roppongi.
Sedan börjar eftermiddagspasset. Mer kaffe på kafé – jag är hopplös med mitt kaffe! Nu blir det fokus på att skriva – antingen på artiklar eller någon av mina kommande böcker.
Är det tisdag spelar jag in radio klockan 15. Då möter jag programledaren och producenten, Kong, på J’s Kitchen, ett makrobiotiskt vegancafé i Hiroo.
Vid femtiden vaknar Sverige till liv och då blir det en del mailande. Vid sju kommer jag hem. Antingen ringer jag mamma eller pappa över Skype eller så bloggar jag en stund.
Beats kommer vid åtta. Vi pussas lite. Första timmen sitter vi typ tysta vid varsin dator – jag jobbar och han fixar med sin musik.
Vi äter aldrig middag ihop, förutom när vi går på lokal ett par gånger i veckan.
Vid tio smäller jag igen datorn och han likaså, och vi kollar lite teve. 24 är vår favorit. Beats brukar koka lite pasta och äta vid teven. Jag äter alldeles för mycket godis.
En stund efter elva går jag och duschar. Älskar att lägga mig ren och alldeles väldoftande. Jag smörjer in mig med Origins Ginger-bodybutter och det luktar ljuvligt. Ofta fixar jag lite med någon peeling eller mask – nu på vintern har jag en särskilt fuktmask för läpparna.
Sedan lägger vi oss. Jag läser deckare (älskar våra svenska deckarförfattare), Beats läser Vi Bilägare. Han somnar. Han snarkar. Jag har ångest över att inte kunna somna, men till slut brukar det lösa sig. I värsta fall tar jag en sömntablett. En dålig vana, jag vet, men man blir knäpp i huvudet av att inte kunna somna.

vad har du för storlek i jeans?
25-26. Fast det beror helt på märke så klart. Jag har smala höfter men inte alls särskilt smal midja, så det beror på modellen också.

Hur skulle du vilja att ditt liv såg ut när du är 25? 30? 40?
Hohoho, jag var ju 25 för ungefär hundra år sedan, och då var jag redaktör för tjejtidningen Starlet och dejtade tveksamma pojkar. När jag var 25,5 träffade jag Beats och det var blixtar och dunder.
När jag är 30, nästa år that is, får livet gärna se ut som det gör idag. Jag jobbar med att skriva, jag bor i Tokyo, jag är gift med min själsfrände och livet är fint. Tyvärr kommer vi nog behöva flytta härifrån vid årets slut och det knäcker mitt hjärta. Jag vill också ha en mjuk liten bebbe snart. Åh vad jag skulle vara en bra mammi!
Vid 40 är jag snuskigt framgångsrik författare och skriver för internationella ELLE och VOGUE. Jag och Beats har en lägenhet i New York, ett hus vid havet i Skåne och en småruffig skrivarlya i Barcelona. Vi har två eller tre ungar och två hundar – en boxer som heter Dolly och en toypoodle alternativt tax som heter Bob.

jag tycker du ska köra ett litet allahjärtansdag-inlägg med tips. dock firar jag inte alla hjärtans dag, men jag gillar såna små hjärtliga tips. du kanske har tips på vad man kan ge pojkar (män) i födelsedagspresent också, det vanliga problemet liksom.
Beats kan se fram emot pannkaksfrukost på sängen. På kvällen ska vi äta galamiddag högst upp i någon skyskrapa – kanske blir det BICE i Shiodome, en italienare med magnifik utsikt över Tokyo skyline. Presenter är svårt, men en fotobok, en cool klocka eller någon t-shirt brukar bli bra!

vilket är ditt favoritgodis och vilken är din favoritbok?
Hallonskallar!! Och Kryptoniter. Jag äter vansinnigt mycket godis och stoppar heeeeeelt huvudet i sanden när ord som ”sockerberoende” eller ”vitt gift” kommer på tapeten. Älskar älskar älskar gottis – mest lakrits och surisar.
Favoritböcker finns det så många av – är en riktig bokmal och level ibland mer i böckernas värld än i verkligheten. Läser ofta 2-3 böcker i veckan, är ju insomniac, och nätterna går åt till att fly in i böckernas dramer.
Camilla Läckberg och Stieg Larsson är fenomenala. När jag läser deras böcker kan inget annat nå mig.
Vindens Skugga av Carlos Ruiz Zafón älskar jag också. Jag trodde jag skulle gråta ögonen ur mig ibland.
Men kvinnoöden i alla dess former är nog min käraste drog.

vad ser du fram emot mest av allt just nu?
Att min bästis Soffan ska komma hit i april, och sedan fina Lina i maj!

har du ngt bra tips på skön blogg?
Hanna Fridén – j’adore!

vad får du all inspiration ifrån?
Staden, reklamskyltar, tidningar, flyers, livet och mina älskade böcker. Mitt huvud är duktigt på att processa intryck och inspiration kommer ganska lätt till mig. Min hjärna kokar!

hur gammal var du när du piercade tungan?
Jag har ingen piercad tunga, däremot en megaful tatuering i svanken som en pinsam påminnelse om 90-talets smaklöshet. När jag var 16 hade jag tid bokad för att pierca läppen men mamma hotade med indragen skidresa och pojkvännen med indragna pussar, så jag avbokade.

Jag modellar Odd Molly höst/vinter 2009 ♥

Stoppa pressarna! Igår jobbade Maria Ahlgren som MODELL. Flott va! Eller levande provdocka ska man kanske säga. Whyred och Odd Mollys showroom i Tokyo har inköpsdagar för höst och vinter, och jag var live-mannekäng. Om någon vill se hur ett visst plagg sitter på en "vanlig tjej" så ropar de in mig. Alla de stora butiksjättarna som United Arrows, BEAMS och ISETAN hade folk på plats. Jag struttade mest runt i söta klänningar och overkneestrumpor med lockat hår och serverade kaffe och poserade på snapshots.

Igår var det inköpsdagar främst för Odd Molly - nästa vecka ska jag vara provdocka för både Whyred och Odd Molly på modemässan ROOMS. Jag ÄLSKAR Odd Mollys kommande kollektioner. Jag brukar annars inte vara ett jättefan, det är ofta samma återkommande mönster och känns lite uttjatat, men höst och vintern blir fantastisk, tro mig! Kläderna var mer "fitted" än vad de brukar vara, och det fanns en lite rockig känsla mitt i alla ryska dockan-influenser, kimono-detaljer och indianmönster. Man blir riktigt GLAD av kollektionen, och för mig är det nästan alltid det kläder handlar om.
Nu hoppas vi bara att jag gjorde ett övertygande jobb så att Japans alla varuhus har galgarna fulla av svensk bohemia nästa vinter!

Jag kikade också lite på Whyred-grejerna, och de såg också mycket stiliga ut. Fast jag är ju mer girliegirl, så Odd Molly's rosa och lila happymönstrade klänningar fick hjärtat att slå allra hårdast! Vi får se hur det ser ut när jag ska ha på mig allt nästa vecka - ofta gör sig skräddade basplagg allra bäst på kroppen och inte på galgen.

Mitt fina lilla kjoltyg (och arga make) ♥

Här är den lilla kjolen jag tröstshoppade i måndags när jag var så ARG på livet och alltet. Den kommer från Zaras TRF-label och kostade 3 900 yen = FYND!. Älskar den. Men Beats muttrar. "Du får inte ha så korta kjolar när andra karlar ser mutter mutter... Bara jag får se frun i kort kjol mutter mutter...".
Och jag måste hålla med - frun har SERIÖST HETA spiror i nyans blåvit med duttar av blåmärken och åderbråck. Håll i tanten, Beats!

Maria Ahlgren - DIN radioröst i natten!

Nu ska jag strax spela in mitt fjärde inslag som Fashion Editor för Tokyo Metpod. Jag ska träffa min producent Kong på ett kafé och prata om hur man får en liten klädbudget att räcka långt.
Klicka HÄR om ni vill lyssna på förra programmet. Man kan också prenumerera och få varje veckas podcast direkt till Itunes (jag är med varje vecka i Friday Edition). Det är olika hur långt in i programmet jag dyker upp, men ni kan ju spola fram tills ni hör showens enda svengelska. I senaste podden pratar jag om hur man bäst tar foto på sig själv - jag är ju, som ni om några vet, VERKLIGEN expert på området. Maria, spegel, kamera, pussmun halvt från sidan - klart!

Party like it's 1999 ♥

Äntligen funkar bloggen som vanligt! Vilken abstinens! Det är som de säger - man blir beroende av den här sysslan. Nu kör vi!!!

Fyra dygn för sent kommer en partyrapport i bilder från lördagen. Kanske minns ni inte så långt tillbaka i tiden, men vi skulle dra ett gäng med GYNNING i spetsen på konstnären MARK RYDENS fest på LE BARON. Såå - har jag något saftigt scoop på Gynning tro??? Nej, det har jag inte. Efter att inte hört från Carolina under dagen ringde jag till hennes hotellrum vid tiotiden. Vid det laget hade jag, Beats, Biola (ni glömmer inte att besöka hennes shop IDAI STORE - din personal shopper i Tokyo!) och hennes Wolf (uppsvidad i fluga kvällen till ära) hunnit dra i oss några glas vin hemma i vår skokartong. Gynning lät helt förbi när hon svarade. Fy satan vilka långa dagar de kör, tv-folket. När ni ser programmet, Jag överlevde en japansk tv-show, senare i vår så lova mig att uppskatta det faktum att så gott som dyngets alla timmar gick åt till att få till ett så bra program som möjligt. Tv-program spelar inte in sig av sig självt, det kan jag lova. Vilket pådrag! Så mycket folk! Så mycket organisation och planering och fix! Välkomna till Japan - sexton timmars arbetsdagar, sex dagar i veckan.

Gynning skulle upp klockan sex på söndagsmorgonen för ännu ett 16-timmarspass, så hennes lördagskväll bestod i att nanna på hotellrummet. Även en notorisk scandal beauty behöver sin skönhetssömn för att orka. Det var nästan lite skönt att höra - jag har jämt fått sån ångest över det "vackra folket" som glammar hela nätterna men ändå hinner med att göra megakarriär på dagarna. Dricker jag så lite som två eller tre glas vin så jobbar jag lite segare dagen därpå, och jag har avundats folk som både lyckas jobba hårt och leka hårt (fast vissa fuskar nog med lite tveksamma tabletter). Det stressar mig att de HINNER MED både den ultimara karriären och det ultimata partylivet. Så tack Gynning för att du också är människa och slav under den mänskliga biologins primära behov!

Samtidigt var det lite jobbigt att Gynning hoppade av partytåget. Dels för att det hade varit grymt roligt att festa med henne, jag gillar som jag skrev förra veckan verkligen henne, hon är jättefin och rolig, men också för att jag hade listat oss alla på Le Barons exklusiva lista av anledning att vi hade "Sweden's number one it-girl in town". "She looks just like a barbie-doll and is crazy and super-FUN, and she wants to bring her entourage to Le Baron for an incredible night on the tiles", mailade jag till klubbens manager i ett försök att få både bord och tillgång till vippen. Jag la också in en request att Carolina skulle bli presenterad för Mark Ryden, konstnären som höll festen för att fira öppningen av hans utställning Snow Yak (är du i Tokyo - missa inte!).

Josef, programmet castingboss och an av Gynnings nära vänner hemifrån, var dock i gasen och tog en taxi ner till oss i Shibuya. Jag hade köpt en vit peruk som jag planerat ha på mig - dresscode var ju "white/fur" och jag såg framför mig hur jag skulle vara frostig isprinsessa i silvervit bob med hellugg och tunga lager silvereyeliner runt ögonen. Tyvärr var peruken så otroligt B när den kom ur sin påse. Ja, ni ser ju på bilderna. Den är som om Buttricks skulle släppa modellen "Warhol".

Men, med vin och glädje i hatten spekulerade vi i om vi skulle leda in Josef i peruken på klubben och presentera honom som "This is Carolina". Herregud, i kändisvärlden kan ju en superdiva lika bra vara någon som fötts som karl - he or she or it är ointressant, bara man är fabulous. Och Josef var fabulous till och med i den där skabbiga gamla peruken. Han hade en massa söta fjärilar på armen och vippiga lösfransar. Jag hade också lösfransar, men som vanligt hängde de på sniskan och var ojämnt klippta.

Men för att återgå till förfesten. Josef kom över, och Jonas och hans koreanska flickvän Mini. Mini är så galet docksöt. Hon ser nästan overklig ut med sitt näpna lilla ansikte och svarta frisyr som hon jämt dekorerar med fantasifulla jättekreationer. Jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att vi var bra på lyset (jag HOPPAS jag talar för oss alla). Det var inte få tomflaskor jag städade undan dagen därpå kan jag meddela. Och vilken ångest att vi hade med oss buteljer med färdigblandade sliskdrinkar i taxin - vi är nästan 30 år och försuper i taxin!

Väl på Le Baron presenterades Josef INTE som Carolina, och ingen frågade heller var det utlovade blondinen var. Det blondaste vi hade att erbjuda i vårt sällskap var Beats skägg.
Vi fick ett bord och det blev mer vin och fotosessions. Allt är lite luddigt. Självklart slutade aftonen med ett par timmars karaoke i ett av privatrummen på ovanvåningen, där Le Baron har en liten hemlig karaokeklubb vid namn Amour. Sist hade vi guldrummet, nu blev det ett rum med liksom läderinklädda läktare. Jag säger som jag gör efter varje helg - karaoke är något av det bästa som kommit in i mitt liv. Det är det perfekta för oss som aldrig blev rockstjärnor men som ändå vill showa lite då och då.

När vi kom hem vet jag inte, men jag misstänker att tågen hade börjat gå och att staden så smått vaknade till liv. Sverige har kanske en ny scandal beauty i form av Maria Ahlgren??? Snart 30 och gift är kärringen, men festa som om det vore 1999, det kan hon! With a little help from her friends åtminstone! Tack allihop för en riktig kanonkväll.

Och Carolina - nästa gång du är i stan drar jag fram trumfkortet om "the Swedish scandal beauty" igen! Och du får skriva kontrakt på att du INTE går upp i svinottan en söndag och jobbar. Deal or no deal?

Idag går allt bara felfelfel

Fy vilken rutten dag. En massa småsaker bara vägrar uppföra sig och det är en sådan dag är allt man rör vid tycks förvandlas till smörja.
* Bloggen funkar inte som den ska.
* Jag är småsjuk. Misstänker lätt feber.
* Biola är sjuk och det stressar mig för hennes skola hotar henne med allvarliga konsekvenser om hon missar så mycket som en lektion.
* Beats helvetesmaskin till mediacenter har återigen rasat ihop och han är inte hemma, så jag kan varken se film eller tv. När jag ringde honom mitt i affärsmiddagen verkade han sur och jag känner mig som en oönskad fru.
* Hundra människor har kollektivt beslutat att inte besvara mina email. Har Sveriges tidningsredaktörer bildat en anti-Maria-allians, eller vad är det frågan om???
* Mitt bankomatkort funkar i typ två maskiner i hela Tokyo så jag har lagt över en timme på att ta ut cash.
* Mitt puder har gått i tusen bitar. Och jag är för pank för att köpa nytt.
* Min dator strular.
Ä Det var så nära att jag blev överkörd innan idag av ett dårhus till cyklist att jag började gråta. Jag ORKAR seriöst inte denna dagliga stress som det innebär att ha trottoarerna fulla av racercyklande japaner. För fan, LÄR er att cykla. Snälla. CYKLA. Skramla inte fram. Och stäng av de där satans epilepsiframkallande blinkande framlyktorna!!!

Nu är klockan halv nio och jag vill bara att den ska bli elva så jag kan ta en halv stilnoct och somna för att sedan vakna upp till en ny, fräsch dag. I morgon ska jag vara levande provdocka igen för Whyred och Odd Molly när höstkollektionerna ska presenteras för inköpare och press i showroomet. Det ska bli jätteroligt. Tänk att en svennebanan som jag kan vara så exotisk - "a real swedishu people!!". Har spanat in Whyredkollektionen från Stockholms modevecka och det gläder mig att det inte är några tighta kroppsstrumpor jag ska modella. Man är ju icke i toppform. Det vore synd att säga.

Jahanähäjahanähä. Vad gör jag nu då? Utan tv, utan film, utan Beats och utan fullt frisk blogg är kvällen allt bra tråkig.

För övrigt presenterade jag en idé för Vagabonds chefredaktör Tobias om en krönika om de konstigaste japanska toaletter jag stött på. "Jamen typ såna som kvittrar i klosetten och så! Det kan väl va kul?!" Han nappade ICKE. DET, mina vänner, är förnedring. Det är ungefär lika peppande för självkänslan som den gången jag mailade Micke Elmenbeck på BON och kollade om han var intresserad av att se mig "provköra rullstolen från framtiden". Jag fick aldrig svar.

Men jag har i alla fall köpt mig en fin kjol. Den ser ni på bilden överst och den är från Zara.
Fast just det - bilderna funkar inte att ladda upp ändå.
Yyyyyyyyyyl.

Min fredag

Det har varit kontasternas helg. Låt oss börja med en återblick på fredagen!
Dagen började med morgonmöte på Starbucks med Biola. Vi håller på att göra bok av den här bloggen förstår ni! Tanken är att bygga samman en helt ny sorts bok om Tokyo. Boken kan fungera som guide eller introduktion till Tokyo, men är framförallt en samling dokument från stadens insida. Biola är världens bästa AD - den tjejen ÄR japanstylish popkultur om någon, och hon kan sina chockrosa katakana-powpuffar utan och innan!

Efter det hade jag en skrivdag. Det är så skönt med dagar utan möten och intervjuer ibland. Jag älskar känslan av att ha gjort min research och sedan sätta mig ner framför datorn för att bygga en story av det hela. Jag älskar att göra intervjuer och göra diverse studiebesök också, men förra veckan var så extremt jäktig att det kändes riktigt lyxigt att ha en hel eftermiddag på tumanhand med datorn.

Klockan sex på kvällen träffade jag fotograf Per Bodner och vår tolk som skulle ta oss till ett möte med Tokyos ungkommunister. Per är rolig. Han tycker om att vara i tid och såg för att vara på säkra sidan till att vara på mötesplatsen utanför Yoyogi station en timme innan vi skulle träffas. Och det var ändå en timme innan vi skulle gå på själva mötet.

Vi hoppade på Sobu-linjen till Koenji, där mötet skulle hållas. Koenji är ett intressant område. Där är smockat av barer, musikställen och hål-i-väggen-restauranger, och poppis bland musiker, studenter och intellektuella. Under tågspåren ligger typ en hel svensk småstad uppbyggd. Så är det ofta i Tokyo - under järnvägsbroarna ligger matställen och enkla barer staplade på varandra och så äter och dricker man medan tågen rasslar över huvudet på en var tredje minut.
Japan Communist Party's lokalkontor var i ett vingligt gammalt hus på en liten bakgata. Stället var högst spartanskt - som ett klassrum med någon affisch som enda dekoration.
Medan mötet var igång gjorde jag intervjuer i ett hörn av rummet. Jag fick höra förfärliga historier. Jag pratade länge med en kille som är 20 år. Förra året blev han arbetslös och eftersom han bodde på företagets korridor för anställda (vanligt i Japan) blev han också hemlös. Sedan dess har han sovit på internetkaféer och någon enstaka gång hemma hos sin mamma. Hans mamma är nämligen socialbidragstagare och har man någon i huset som räknas som "arbetsför" så ryker bidraget. Lilla lilla pojken - jag kände så för honom. Jag ville bara krama honom och säga att det inte är hans fel. Herregud - han är lika gammal som min yngsta bror! Det vänder sig i magen bara jag tänker på att Philip skulle hamna i den situationen.

Efter ett par timmar blev det fest i lokalen. Mötet var över och det var dags att fira tre av deltagarna som fyllt år under veckan. Det var jordgubbstårta och mousserande vin och under jubel trollade ordföranden fram några flaskor öl. Presenter utväxlades och jag blev rörd över hur mycket ungdomarna i den här gruppen verkade måna om varandra. Jag blev nästan lite ledsen ett tag för jag blev påmind om hur länge sedan det var som jag kände att jag var en del av någonting större som kämpar mot samma mål. Som frilans är man ju väldigt ensam och det finns ingen direkt att dela alla toppar, dalar, våndor och funderingar med. Jag vill också vara med i en grupp där man alltid känner sig välkommen och uppskattad!

Efter firandet skulle gänget ut och dricka vidare på någon bar. Men jag var slut i rutan och tog tunnelbanan bort till Roppongi för att träffa min älskling på en sen middag. Det blev midnattssushi och några cocktails. Mycket mysigt. Sen åkte vi taxi hem och slocknade på två röda. Både jag och Beats har så otroligt mycket just nu. Ingen av oss har nog jobbat mindre än 12 timmar per dag under senaste veckorna. Fast jag är glad - jag jobbar långt mycket hellre tolv timmar om dagen än noll. Jag är så glad att jag har ett jobb som jag kan ägna mig åt här, och inte behöver sätta mitt liv på "pause" som så många andra fruar till gubbar som blir placerade här under ett par år. Det är ju omöjligt att få jobb här som västerländsk kvinna om man inte kan japanska absolut flytande, så många blir "full-time mums", fast MED nannys och hela baletten.

Så, det var fredagen det. Strax rapport om lördagen. Och nej - tyvärr blev det inget kalasande med Gynning.