Jag och mina gubbar

Hemma i Sverige är mediabrudar som jag mest ute och klubbar och hänger med nittonåriga hipsters i ironiska solglajjor. Jag är väldigt långt från den scenen. Jag hänger mest bara med gubbar.

Just nu sitter jag och dricker kaffe med en 65-årig fransk gubbe som försörjer sig som berättarröst. Han har bott i Japan över 40 år och gjort reklam, tv, radion och det mesta annat som man kan göra voiceover på. I denna stund roar han sig att ställa mitt horoskop - "I am seerry intyy clairevoyaance and astrullugi yuu siii ma cheeerie".
Jag är visst ett får. Min årgång alltså. Själv är han "ce mönkey yö sii". Jag är ju också skorpion, och han nyper mig i handen och säger att han är immun mot skorpioner. Han är söt - när han skrattar guppar en av de frodigaste kaggar jag någonsin sett. Hans slips är färgglatt blommig och han skrockar nöjt att folk över hela världen känner igen hans röst. Därför kan han inte prata för högt här inne på kaféet - folk kan ju bli rent nervösa av den närvarande celebriteten.

Innan jag hamnade här med min franske vän var jag på Foreign Correspondents Club, klubben i Ginza för utländska journalister där jag är så gott som den enda som slipper läsglasögon och hårbuskar i öronen. Min partner-in-crime på klubben är Per Bodner, en före detta Dramaten- och Beck-skådis som sadlade om och blev tidningsfotograf. Han gifte sig med en japanska i början av nittiotalet och idag bor de i Tokyo. Per är med sina drygt 58 år rena ungdomen i klubben. Vi hänger ju med korrar och gamla journalisträvar som först kom till Tokyo när staden låg i ruiner efter amerikanarnas flyganfall och atombomberna nyss fallit. Deras Tokyo är ett mycket annorlunda Tokyo jämfört med mitt Tokyo, med sitt myller av neongalen popkultur och glimmande lyxbutiker .
Men som jag älskar att höra dom prata!
Om hur det var förr och om hur de kablade hem materialet till tv-stationerna och de inrökta nyhetsredaktionerna i Frankrike, Italien, Indien och England. Vi är främmande fåglar för varandra, jag och gubbarna, och nyfikenheten är ömsesidig där i klubbens bibliotek. De sitter och hummar över en Financial Times, jag ströläser en NYLON.

Min radiobana kantas också av gubbar. Min producent är en 60-årig skäggig hawaiian som tycker att jag är oerhört avancerad som startat upp en blogspot åt vårt program. Men återigen älskar jag att lyssna på hans historier om alla rockstjärnor han festat med under sina fyrtio år i Japan och om hur han bodde permanent på Ritz i Osaka under tio år. Och han tycker att jag är pigg med min ungdom och ber mig om tips vad han ska shoppa till sin sondotter.

De första jag lärde känna i den japanska skönhetsbranschen var ju också gubbar - små skrynkliga salarymän på Kanebo i tjocka glasögon och en ålder att matcha min farmors. Herr Yamamoto var lite av en gudfar åt mig när jag flyttade till Japan.

Så här har ni henne - den glassiga modejournalisten i Tokyo. Trygg i en värld där kollegorna undrar om Alexander Wang är någon kinesisk politiker och om internet, den lustiga lilla flugan, fortfarande finns kvar.
Bless you mina gubbar - jag skulle inte byta ut er mot några nittonåriga klubbkids mot allt i världen.