Martin Koos saved my life!

Dagens hjälte är Martin Koos.

Nu ska ni få höra om ett drama i hästväg.

Igår var årets hittills kallaste dag. Det snöade, och att det snöar i Tokyo är big news. Förra året la sig under en dag en knapp millimeter på marken, och taxiförarna och bussisarna var snabba att få på snökedjorna.
I Japan finns ingen centralvärme och inomhus håller man värmen med elfiltar och typ dunjacka över pyjamasen. Det är så satans kallt i skokartongen att jag och Beats sitter som små istappar och hackar tänder så högt att vi knappt hör teven om kvällarna.

Igår kom jag hem vid sextiden. Kylan i lägenheten slog emot mig som en isvägg när jag kom in. Jag drog igång AC:n på högsta värme i både vardagsrummet och sovrummet och sprang sedan in i duschen för att tina upp mig. Just som jag löddrat in hela håret i schampo blir det kolsvart runt mig. Strömmen är going going gone, och med det varenda funktion i vårt hem.
Utan ström funkar inte varmvattnet. Utan ström är det svart som i graven. Utan ström funkar inte vår eldrivna toalett.

Min första tanke var att strömmen har gått i hela Tokyo och att den fruktade jättejordbävningen är på väg. Fan i helvete, ska jag logga ut ur jordelivet iförd Beats badrock, fruset schampo i håret och floder av mascara på kinderna!
Jag rusade ut i vardagsrummet och konstanterade lättad att neonen lyste lika klart som vanligt över Shibuya och på tågperrongen nedanför stod arméerna av kontorsslavar lika lugnt och prydligt uppradade som alltid.

Så, vad göra?
Inte kan jag åka ner i lobbyn och hämta vaktis i detta skick? Så GÖR man inte i japan, det är ju totalt sinnessjukt att en dam skulle dyka upp i lobbyn iförd badrock och blött hår! Och en utlänning dessutom!
Otänkbart.

Jag ringer Beats men blir borttryckt två gånger. Jag messar "megakris ring puss" men får till svar att han håller i ett möte en timme till.
Full panik. Det är precis sånt här som inte får hända i ett land där man varken pratar språket eller förstår ett ord av Gula Sidorna. Och över min döda kropp att jag börjar fixa med ett japanskt proppskåp - jag vet ju inte ens kanjitecknet för "På" och "Av"!

Så vad gör jag? Jo, jag ringer min goda vän Martin Koos som sitter på sitt jobb på ambassaden.
Över telefon guidar Martin mig tillbaka till ljuset.
"Är du SÄKER att jag inte kommer få elchock och dö?" trugar jag där jag står framför elskåpet och ska börja fingra.
Martin försäkrar mig om att döden inte står för dörren och snart har jag ljus och värme.

Det hela firade vi sen på kvällen när Martin, Biola, Wolf och såklart Beats rasade in med barnförbjudna mängder fnitterdricka. Å vilken rolig kväll det var - tack finisar!
Och TACK MARTIN för att du räddade mig ur panikens klor! Jag hade bokstavligen talat istappar i håret.

(Bild lånad från Martins Facebook)