Min fredag

Det har varit kontasternas helg. Låt oss börja med en återblick på fredagen!
Dagen började med morgonmöte på Starbucks med Biola. Vi håller på att göra bok av den här bloggen förstår ni! Tanken är att bygga samman en helt ny sorts bok om Tokyo. Boken kan fungera som guide eller introduktion till Tokyo, men är framförallt en samling dokument från stadens insida. Biola är världens bästa AD - den tjejen ÄR japanstylish popkultur om någon, och hon kan sina chockrosa katakana-powpuffar utan och innan!

Efter det hade jag en skrivdag. Det är så skönt med dagar utan möten och intervjuer ibland. Jag älskar känslan av att ha gjort min research och sedan sätta mig ner framför datorn för att bygga en story av det hela. Jag älskar att göra intervjuer och göra diverse studiebesök också, men förra veckan var så extremt jäktig att det kändes riktigt lyxigt att ha en hel eftermiddag på tumanhand med datorn.

Klockan sex på kvällen träffade jag fotograf Per Bodner och vår tolk som skulle ta oss till ett möte med Tokyos ungkommunister. Per är rolig. Han tycker om att vara i tid och såg för att vara på säkra sidan till att vara på mötesplatsen utanför Yoyogi station en timme innan vi skulle träffas. Och det var ändå en timme innan vi skulle gå på själva mötet.

Vi hoppade på Sobu-linjen till Koenji, där mötet skulle hållas. Koenji är ett intressant område. Där är smockat av barer, musikställen och hål-i-väggen-restauranger, och poppis bland musiker, studenter och intellektuella. Under tågspåren ligger typ en hel svensk småstad uppbyggd. Så är det ofta i Tokyo - under järnvägsbroarna ligger matställen och enkla barer staplade på varandra och så äter och dricker man medan tågen rasslar över huvudet på en var tredje minut.
Japan Communist Party's lokalkontor var i ett vingligt gammalt hus på en liten bakgata. Stället var högst spartanskt - som ett klassrum med någon affisch som enda dekoration.
Medan mötet var igång gjorde jag intervjuer i ett hörn av rummet. Jag fick höra förfärliga historier. Jag pratade länge med en kille som är 20 år. Förra året blev han arbetslös och eftersom han bodde på företagets korridor för anställda (vanligt i Japan) blev han också hemlös. Sedan dess har han sovit på internetkaféer och någon enstaka gång hemma hos sin mamma. Hans mamma är nämligen socialbidragstagare och har man någon i huset som räknas som "arbetsför" så ryker bidraget. Lilla lilla pojken - jag kände så för honom. Jag ville bara krama honom och säga att det inte är hans fel. Herregud - han är lika gammal som min yngsta bror! Det vänder sig i magen bara jag tänker på att Philip skulle hamna i den situationen.

Efter ett par timmar blev det fest i lokalen. Mötet var över och det var dags att fira tre av deltagarna som fyllt år under veckan. Det var jordgubbstårta och mousserande vin och under jubel trollade ordföranden fram några flaskor öl. Presenter utväxlades och jag blev rörd över hur mycket ungdomarna i den här gruppen verkade måna om varandra. Jag blev nästan lite ledsen ett tag för jag blev påmind om hur länge sedan det var som jag kände att jag var en del av någonting större som kämpar mot samma mål. Som frilans är man ju väldigt ensam och det finns ingen direkt att dela alla toppar, dalar, våndor och funderingar med. Jag vill också vara med i en grupp där man alltid känner sig välkommen och uppskattad!

Efter firandet skulle gänget ut och dricka vidare på någon bar. Men jag var slut i rutan och tog tunnelbanan bort till Roppongi för att träffa min älskling på en sen middag. Det blev midnattssushi och några cocktails. Mycket mysigt. Sen åkte vi taxi hem och slocknade på två röda. Både jag och Beats har så otroligt mycket just nu. Ingen av oss har nog jobbat mindre än 12 timmar per dag under senaste veckorna. Fast jag är glad - jag jobbar långt mycket hellre tolv timmar om dagen än noll. Jag är så glad att jag har ett jobb som jag kan ägna mig åt här, och inte behöver sätta mitt liv på "pause" som så många andra fruar till gubbar som blir placerade här under ett par år. Det är ju omöjligt att få jobb här som västerländsk kvinna om man inte kan japanska absolut flytande, så många blir "full-time mums", fast MED nannys och hela baletten.

Så, det var fredagen det. Strax rapport om lördagen. Och nej - tyvärr blev det inget kalasande med Gynning.