Dåtidsnostalgi och framtidsångest

På fredagskvällen kom Martin, en av mina tokyobästisar som jag lärde känna när vi gjorde Fashion Sweden ihop, över på middag. Jag lagade rustik pasta Arrabiata till mina pojkar. Vi drack rödtjut och snackade goja hela kvällen. Bland annat hamnade vi i den klassiska diskussionen som tyder på att medelåldern närmar sig med stormsteg - nämligen diskussionen om hur musiken som gjordes när VI var unga var mer ÄKTA än den som görs idag.

Vi ojade oss över dessa generationer som aldrig kommer känna upphetsningen darra när en leverans skivor från USA eller England landar på ens lokala postkontor eller känna den känsla av triumf som det var att lyckas spåra någon limiterad specialutgåva. ANDAKTEN när man för första gången kom hem till killen man var kär is pojkrum och han visade sin skivsamling! Det HELIGA i att för första gången bläddra i konvulutet! LYCKAN eller den totala AVGRUNDEN när någon på skolan lyssnade på samma obskyra lilla indieband som en själv! Jag kunde vrida mig av ångest när "fel" personer bad att få låna mina skivor och spela av - vissa skivor var bara ämnade för en liten exklusiv skara insiders, vi som förstod på riktigt.

Samtidigt tror jag att man saknar inte det man aldrig haft, och de yngre generationerna har ju möjligheter som vi aldrig hade att upptäcka nya band och låtar. Och banden! Man ska ju vara GLAD att det inte bara är en liten klunga signade lyckostar som når publik idag. Musiken är definitivt mer demokratisk än den var för oss som växte upp på 90-talet och innan dess. Samtidigt förlorar väl allt lite av sin mystik ju mer tillgängligt det blir.
Nu kan man hitta info om artister på hundratals bloggar, sajter och deras egna MySpace-sidor.
Jag, och många andra med mig, noterade i kalendern varje månad när en ny NME eller POP kunde tänkas landa på stadsbiblioteket. Och BILDERNA, som jag älskade bilderna av dessa rockstars. De tillhörde ett inrökt sagoland, andlöst vackert med sina skavda hörn och trasiga själar, och varenda liten inblick i den världen vevade igång passionerade drömmar om att så fort studenten var tagen fly den tråkiga småstaden för ett liv på London eller Seattles rockklubbar.

Fast såklart känner unga idag precis lika starkt för sina band och sina artister. Men vi gamlingar sitter där med vår nostalgi och tycker att det var så romantiskt FÖRR, precis som våra föräldrar skakade på huvudet åt vår musik och tänkte att det var bra mycket bättre FÖRR, när London var swinging och Mick Jagger juckade sig in i nyvakna tonårshjärtan.
Det är viktigt att det är så - att det finns musik som bara de unga och ambivalenta kan ta till sig. Det hade varit synd om jag, Martin och Beats PRECIS tyckte att Tokio Hotel och Fall-Out Boy talade till OSS.

Musiken och allt det som kom med den - konserterna, vännerna, banden, tidningarna, drömmarna, kläderna, pojkvännerna – var alltet i min värld. Likadant kände väl Martin i Jönköping och Beats i sömniga Klippan och tiotusentals andra sökande, längtande och drömmande kids. Och så känner så klart tiotusentals svenska kids idag också - oavsett om de kan klicka hem samma låtar som tio miljoner andra också klickat hem, eller kan följa sina idolers varje steg genom bloggar och twitter. Om inte annat kommer det definitivt bli enklare för dem att flytta under sina liv - fy fan vad vi gamla stötar har kånkat skivbackar mellan studentlyor, andrahandsettor och källarförråd. Mannen jag är gift med, som exempel, har nog lika många plattor som Malmö stadsbibliotek har böcker. Jag skulle uppskatta att han fick med sig drygt en hundradel av det han har hit till Tokyo. Men så har han ju också varit DJ sedan början av 90-talet, gamle man! Bland annat körde han några av de där klubbkvällarna på Blekingska och Smålands i Lund som vi högstadiemuppar aldrig kom in på hur mycket vi än fejkade nationskort, studentleg, stämplar och försökte flirta med de bokade banden när de gick ut för att ta en cigg. Jag brukar roa mig med att visualisera det där, hur Beats har klubb och hans framtida fru står femton höstar gammal utanför och huttrar och förnedrar sig framför någon vakt. Vi knäcker oss när vi tänker på att han började universitetet samma höst som jag började sjuan!

Hursomhelst, fredagskvällen var verkligen en promenad nerför minnenas allé.

På lördagen åkte jag och Beats till en liten ö som heter Enoshima. Vi har en massa jobbiga beslut som vi måste fatta just nu och det är slitigt som satan, så där på ön gick vi mest runt runt och vädrade. Framtiden spretar som ett parasoll! Jag skulle verkligen behöva prata med ett medium just nu - det råder stor förvirring och ovisshet i våra liv för tillfället. Fast vi vet att vad som än händer så är vi i det tillsammans, och i slutändan är väl det egentligen det enda som spelar någon roll.

På lördag kväll kom min andra tokyobästis, Biola, och hennes gubbe Wolf över. Återigen blev det musiknörderi, denna gång med fokus på gamla skolans hiphop och gangstarap. Vi pratade också en del om syntar. Biola och Wolf ska skaffa synt, och Beats blev så uppeldad av vi dagen efter fick gå ner till en musikaffär i Shibuya och pilla lite på syntvärldens kronjuveler.
Vi pratade också mycket om livet efter Tokyo och vad såna nomader som vi egentligen lever för liv. Det är underbart och jag skulle aldrig byta bort det för något annat liv, men det är också en ständig ångest att inte veta vilken plats man kallar för "hemma" om ett år eller två. Vi skålade för att kolla möjligheterna i New York.
Skulle ni följa med mig då, om jag blev From New York with Love???

Usch, helst vill jag inte ens tänka TANKEN att vi en dag kommer behöva lämna Tokyo. Jag har nog aldrig känt mig så hemma i en stad som i Tokyo. Jag har familj och kompisar i Stockholm, Malmö och London, och jag saknar dom gränslöst. Men STADEN Tokyo känns mer hemma än vad någon av de städerna någonsin gjort. Jag älskade att bo i London, och till viss del i Sverige också (även om klimatet gör mig komplett galen), men Tokyo speglar min mentalitet så bra. Här är så mjukt och vänligt utan att vara mesigt. Jag har ju skrivit om det tusen gånger, som jag älskar det lojala och attitydbefriade hos många japaner. Tokyo är dessutom rent, sjukt välplanerat och lätt att leva i. London var underbart på tusen sätt, men kraschade internet och gasbrännaren gick sönder var det ett HELVETE att hitta en seriös hantverkare som kunde hjälpa. Allt blev så halvdant gjort. Japaner är effektiva på det sättet. Fast att göra business med dem kan vara en total jäkla mardröm, det ska det inte hymlas med. Det ska vara INOM RAMARNA allting.

Tokyo är en väldigt feminin stad och jag tror att det är det som tilltalar mig. Attityderna är mjuka, det finns rena toaletter överallt, tjejer kan gå ensamma mitt i natten utan fara för sina liv, alla vet att respektera någons fina handväska och att ett varuhus har särskilda powderrooms är en självklarhet.
Framförallt attityderna älskar jag. Prestigelösheten och det snälla. För sån är ju jag också. Snäll. Sverige är lite för hårt för mig. Särskilt skrämd blir jag av tuffingarna i min egen bransch.
Fast Japan är inte heller perfekt, det får man inte glömma. Det finns mängder av tveksamheter under ytan, men dem märker jag inte så mycket av i min lilla bubbla.

Nåja, framtiden stakar ut sig tids nog. Man kan inte hela tiden leva tre steg före den situation man är i här och nu, man måste njuta av det som händer IDAG och inte oroa sig alltför mycket om I MORGON.

Nu är det dags att jobba!