Fick en kommentar från en läsare, Linnea, och kanske är ni fler som tänker som hon. Därför ska jag reda ut några saker så vi inte får några fnurror på tråden!
LINNEA: alltså jag är inte den som är den men att du säger att du är stor eller gått upp i vikt. kom igen! du har 25-26 i jeans. det är för farao tonårsstorlekar. jag är 180 och högst normalviktig skulle jag tippa på strax över 70 och sist jag köpte jeans var det väl minst 32. herregud, så som du går på borde ju jag om någon vara en riktig jätte! sluta skriv ner dig själv stup i kvarten. det är ju sånt som bidrar till att jämföra och må dåligt. en annan grej, på väg till trettio är inte tant. men äta kvällsmat är att rekommendera. kroppen skulle nog gilla det.
MARIA SVARAR:
Hej Linnea och andra med samma tankar!
Jag måste VERKLIGEN förtydliga lite här; Jag är INTE stor enligt våra europeiska standarder, men här i Japan är jag större än de flesta. Därmed inte sagt att jag är tjock, det är bara ett faktum att japaner är små. Jag är 169 lång och väger 55 kg. I Sverige är det litet - jag köper 34 på H&M - men i Japan är det lite över snittet. Det handlar INTE om att jag är fet, det handlar om att jag bor i ett land där folk i allmänhet har mindre benstomme. De har smalare rygg, mindre bröstkorg, spädare armare, smalare axlar och så vidare. I Japan är jag inte längre "small", utan "medium" eller till och med "large", men därmed inte sagt att jag är tjock. Vi är olika kroppstyper, och det är bara att acceptera. Sen är det klart att jag ibland i denna miljön kan känna mig som en bjässe. Just nu är ju dessa minimänniskor det jag omger mig med dygnet runt, och i jämförelse med dem så ÄR jag större, även om jag i mig själv inte är stor.
Så nej, jag tycker inte att jag är en tjockis, men klart att man blir påverkad av att inte alltid kunna knäppa en jacka i storlek M när man är van vid att vara ganska liten.
Sedan är jag ju mogen nog att inse att hur mycket jag än bantar så blir jag aldrig japan. Det handlar inte så mycket om fettdepåer utan mer om benstommen.
Och ja, är du 1,80 och kommer till Japan, du ÄR en bjässe. Därmed inte sagt att det är FULT eller DÅLIGT - jag får ju ofta frågan om jag är modell på grund av min längd. Jag har ju jämt klackar och brukar vara strax under 1,85 när jag går på stan, och jag är två huvuden längre än alla andra. Ni skulle se mig på tunnelbanan - som en flaggstång!
Jag tycker ju lyckligtvis att långa tjejer är sjukt snyggt, så jag använder mina klackar och sträcker på mig för fulla muggar trots att världen runt omkring mig pågår några decimeter under min nästipp.
Punkt två - Även om man är liten så är det inte kul att gå upp i vikt så pass att kläderna inte längre passar. Det spelar ingen roll om utgångspunkten är storlek 25, 28 eller 32 - det är opraktiskt att inte komma i sina kläder. Efter jul gick mina jeans inte om mig, utan skar in och gjorde ont i midjan. Jag är inte TJOCK för det, men för stor för mina vanliga byxor. Och jag gillar ju mina kläder! Dessutom har jag inte råd att köpa nytt varje gång jag lägger ut lite (och tro mig, det gör jag ofta - är som trogna läsare vet en riktig jojo).
Sen önskar jag just när det kommer till jeans att jag hade större storlek - jag skulle vilja ha en rundare, större rumpa. Men går jag upp i vikt så sätter sig typ inget på rumpan utan det är bara magen och ryggen som växer och propotionerna blir inte som jag vill ha dem. När jag var 20 hade jag storlek 30 i midja och vägde runt 70 kg. Jag hade ingen rumpa och smala ben, utan allt var koncentrerat runt magen och ryggen och jag trivdes inte i den figuren.
Punkt 3 - Klart man inte är tant vid 30! Det är bara skojjargong. Jag har inga problem med att bli äldre, det skulle liksom vara väldigt olönt. Det finns två saker i livet som är ofrånkomliga. Ens födelsedatum och dagen då man dör. Jag förstår inte vitsen att noja om ålder för det är en strid man aldrig kan vinna. Och ärligt talat är jag både hundra gånger lyckligare och snyggare och mer självsäker nu som 29-åring än jag var som 19-åring. Så jag är gärna tant (fast rynkorna vill jag inte ha på ett tag, det ska erkännas).
Punkt 4 - Jag vet att jag ibland skriver ner mig själv. Tyvärr. Jag har alltid haft jättesvårt att tro på mig själv. Det finns så många komplex hos mig och så många tvivel. Det finns en liten tjej inne i mig som alltid känner sig klumpig, ful och FEL. Ni ser henne på bilden allra överst.
I mellanstadiet och början högstadiet blev jag retad, mest för mitt utseende. Jag fick ofta höra att jag såg ut som en gris och att jag var fulast i klassen och så vidare. Sånt sätter sig. Nu är jag vuxen och jag är jätteglad över den jag är och vad jag har åstadkommit i mitt liv hittills. Jag har huvudet på skaft, jag har byggt en bra karriär helt för egen maskin, jag har hittat en look som jag trivs med och jag är trevlig och social. Jag är faktiskt glad att jag inte åkte räkmacka som yngre för jag har fått jobba för allt jag har och allt jag är, och det gör en till en rikare människa.
Men ändå är det alltid så nära till de där känslorna av att vara misslyckad och fel. Jag vill vara öppen med detta i min blogg för jag tror att många är som jag. På ytan ser man så lyckad ut, men inuti ruvar alltid ett tvivel. Duger jag? Kommer alla tycka jag är fånig nu? Ojojoj, vad ska folk tycka NU då? Men usch, inte kan jag visa mig så här... Hjälp, jag kommer få sparken!
Om det nu är så att någon av mina läsare jämför sig med mig så vill jag att de jämför sig med mig som verklig människa med verkliga våndor och bekymmer.
Sedan vet jag att jag ofta har lite väl svårt med självförtroendet och jag jobbar på det. Mamma och jag pratar mycket om det här med att vara en person som många ser som hyfsat "lyckad", "söt" och "framgångsrik", men att ändå ha så nära till en torftig självbild. Det handlar väl om duktiga flickan-syndromet - vi är många som ställer alldeles för höga och ofta orimliga krav på oss själva, och det är lättare att se vad man INTE uppnådde än vad man faktiskt HAR uppnått. "Lev här och nu", uppmanar mamma när jag nojar över eventuella fall. Och det är sant - man ska inte oroa sig över vad som kanske kan komma, utan man ska glädjas över här och nu.
Och så jämför man sig alltid uppåt. Ofta är det hopplöst - då framstår man ju alltid som mindre! Klart det kan vara bra att ha andra som sporrar och förebilder, men man kan inte hela tiden, som jag, se andras framgångar som ett kvitto på att man själv inte nått samma framgång. Man stirrar sig så blind på det man inte har, och det gör mig jätteförbannad att jag har den egenskapen.
Nu ska ni inte tro att jag alltid är en underdog som sitter i ett hörn och skakar av missnöje - jag är jätteglad både över mitt liv och över att vara den jag är. Jag är en bra människa. Jag är en bra dotter, fru, syster och kompis, och min omtänksamhet och värme skulle jag aldrig byta bort mot något i världen. För det mesta tycker jag att jag duger, men det ska tyvärr ganska lite till för att den osäkra, stammande lilla Marian som aldrig är söt nog eller cool nog eller rolig nog ska göra sig påmind. Men jag jobbar på detta, varje dag.
Så snälla, titta inte på mig och tänk saker som att "Om hon tycker att hon är tjock, vad är då inte JAG!?". Jag tycker INTE att jag är tjock, men jag måste också få lov att tjura när mina byxor inte längre går att knäppa eller jag råkar spräcka något i provhytten (detta har ju hänt).
Däremot hoppas jag att ni märker att jag är en person som lätt skrattar åt mina misstag och kan se något bra i det mesta. Säga vad man vill, men jag tar inte mig själv på särskilt stort allvar. Och det är jag stolt för. Jag är inte rädd att göra bort mig och se lite löjlig ut då och då. Ofta tutar jag och kör, och snubblar jag längs vägen så försöker jag skratta åt det och tänka att det är verkligen inte hela världen.
Men ett mer stabilt självförtroende och mer tro på att jag duger precis som jag är, det skulle jag definitivt må bra av. Men så är det väl för de flesta?
Och slutligen - självklart äter jag kvällsmat! Bara inte lagad sådan. Jag är den som håller Japans bröd- och müsliimport flytande!
Många kramar och kärlek från en alldeles vanlig och mycket mycket mänsklig Maria
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar