Målgruppsorientering; American housewife

Jag har ägnat dagen åt att skriva ett reportage för en tidning som heter Tokyo Families. Det är en tidning för Tokyos expat-fruar och 90% av läsarna är amerikanske hemmafruar med välbärgade män. Reportaget är tre olika spastories och går under namnet "Project Refresh for (not-so) Yummy Mummys". Jag låtsas typ i texten att jag är en 40-årig morsa, väldigt väldigt weird... Men man måste KÄNNA sina läsare förstår ni, aspirerande journalister där ute. Det är A och O bakom bra skrivande. Du är inget utan dina läsare!

Skriver jag på bloggen har jag ett språk (casual, ungefär som när jag pratar), skriver jag för ett fancy modemagasin ett annat (broderande, målande) och för killtidningar ett tredje (korta, snappy meningar med få adjektiv). I veckan gjorde jag reportage till Sydsvenskans Utrikes-sidor, och då blir det nyktert, avskalat nyhetsspråk med "human interest angle".
Det är alltså viktigt att ha i åtanke exakt VEM som ska läsa och vad de har för utgångspunkt. Skriver jag för Damernas vet alla mina läsare vad Anna Sui är, skriver jag för Tokyo Families så vet de det inte. Varje artikel kräver yttersta ödmjkhet inför perspektivet.

Så - för att närma mig mina läsare parkerade jag mig idag på Starbucks i Hiro, Tokyos egna lilla USA. Runt om mig satt fem kvinnor med sina ungar. Perfekt! Damerna var typiska Tokyo Families-läsare. Amerikanska. Full time-mums/hemmafruar fast med nanny. Runt 40. Trivselvikt. Blond page. Vindjackor och Louis Vuitton-väskor. Sjövilda kids. Stressad blick. Sömniga ansikten. Alldeles för höga röstlägen. Borden fulla av skinny lattes och smulor från oversizade muffins.

Och det kändes så jäkla konstigt. Här sitter JAG vid bordet bredvid och skriver hur DOM ska gå till väga för att vårstäda kropp och själ i år. Och såna där artiklar har så jäkla mycket makt över folk, så jag VET att minst två av dem med all säkerhet kommer boka in de treatments tidningen rekommenderar. Svindlande.

Tokyos lyxfruar - you are under my spell!