Den perfekta frun

I min iver över gubbens hemkomst har jag fixat följande:

* Städat hela bygget och verkligen skurat hela golvet för hand (ingen plats för moppar i skolådan).
* Bäddat rent och fint med frasiga lakan, samt parkerat hans morgontofflor idylliskt vid sängkanten som på hotell.
* Shoppat hem en massa mat och fyllt skafferiet. Tänkte slänga ihop en couscoussallad med massa soltorkade tomater, persilja, grillad paprika och grillad shitakesvamp. Kommer nog dock inte tas emot av jubel från mannen som under en hel vecka mumsat entrecoter, druckit fina viner och haft som mål att lagra lite fett, men sånt är livet när man gifter sig med typ en militant vegan (fisk och skaldjur och mycket sällsynta ägg är det enda från djurriket som jag vill äta).
* Förberett en fin tidningshög med allt vi fått under veckan - DN, Asahi Shinbun osv.

Mycket bra fruga om jag får säga själv. Och på tal om det - nu är det även dags för månadens hustrulön!

Älskling på ingång!!!

Nedräkningen har börjat. Snart blir fotot verklighet. Ringde mannen halv två i natt när jag satt på Maduro och drack hallonmojito och då var han i Frankfurt och skulle precis boarda. Nu ungefär fyra timmar tills planet landar på tokyoitisk mark. Är helt yr av excitement och hoppar runt som en glad hund.

Nu, putsa golven (svart trägolv - helvetet på jorden). Sedan puts av self. Klockan halv tolv och fortfarande i pyjamas. Inte seriöst.

Rysarbild av nytt inköp

Jag är aldrig mästerfotograf, men detta är nog ett av mina absoluta lågvattenmärken. Som sagt är battarna i kameran slut och jag orkar bara inte leta i Christoffers djungel av sladdar och laddare. Han har typ en hel garderob sånt. Så, jag slog på kameran och tryckte en bild så snabbt jag kunde innan allt slocknade, och detta var vad det blev.
Där bakom rexonadeos och krämburkar skymtar en liten kalv (?) fram, och han sitter på ett lite löst linne från Insight som jag shoppade idag på butiken Free's Shop på Meiji Dori mellan Shibuya och Harajuku. Han (kalven?) är så söt och så het i sina wayfarers! Jag får aldrig nog av tryck. Kan vara lite av en t-shirtsdruggie.

Sitter annars just nu och väntar på att Charlotta ska ringa så vi kan mötas upp. Klockan är över halv nio och jag sväääälter. Dessa japaner som håller folk i möten halva nätterna alltså...

Mycket trevlig gubbportfölj

Å vilken söt tjej! Blev lite glad i gubbportföljen och tänker mig att använda den som datorväska. Kan man få ner en vanlig 14" Macbook tro? Secondbutikerna ska raidas! (bilden snattad från web-japan tror jag det hette...)

Nu är det dags att ta min nuvarande datorväska (rosa i nylon) och gå till Starbucks och knarka latte. Vad lägger de i sina drinkar egentligen?? Titta på alla paparazzibilder till exempel, ALLA kändisar har ALLTID en mugg Starbucks i näven. Och jag.., ja vad kan man säga. Dagen har inte startat på riktigt förrän jag fått i mig en "grande hotto soy latte extra foamy".

För övrigt, namnsdag idag! Fått paket med liten H&M-topp från mamma, men kan inte fota för batteri slut i kameran och vet inte var Christoffer har laddaren.

Grattis på er världens alla Marias!

Surfa i paraplyet

Läste nyss en artikel om ett paraply som återger bilder från internet på skärmens undersida. I paraplyets handtag finns en liten projektor och skärmen blir som en bioduk. Japanerna surfar ju alltid i mobilerna på gående fot, samt har en miljon regndagar per år, så detta är en fantastiskt koncept.

The Internet Umbrella utvecklades på mycket respekterade Keio University av ett gäng studenter som ville pigga upp annars ganska deppiga promenader under regniga dagar.

Det finns två funktioner.
Ett - browsa foton från Flickr och titta på videos från You Tube. I handtaget finns en kamera så man dessutom snabbt kan ladda upp bilder/filmer på sig själv.
Två - paraplyet är utrustat med GPS och genom att kommunicera med Google Earth kan du på skärmen se exakt var du befinner dig på en karta. Perfekt för alla utan lokalsinne!

Paraplyet har visst introducerats på en del mässor i bland annat USA, Frankrike och Australien. Varför inte i Sverige - vi arma stackare i norr behöver väl om några lite kul under mörka, regniga dagar?

Hur coolt som i varje fall!

Mirakelkrämen sämsta köpet någonsin

Nu står det klart. Jag har försökt förtränga det men det går inte att komma ifrån faktum. Jag är allergisk mot min 700 kronor dyra ögonkräm. Dessutom luktar den typ som om man kissat i en flaska brun-utan-sol. Så otroligt sorgligt när det blir så här.

Style Deficit Disorder

Jag börjar bli lite uttråkad av begreppet Harajukumode, det känns så Gwen Stefani typ 2003... Och Goth-Lolitor är snarkigare än en hel karta Stilnoct.

Men soffbordsböcker som tar steget lite längre och lägger Harajukus modescen ändå sedan världskrigets slut under lupp är en annan femma.
Harajuku är kanske det viktigaste navet i modevärlden och det är hit alla internationella designers åker för inspiration och en dos kreativitet. Style Deficit Disorder utforskar dåtid, nutid och framtid och analyserar hur Harajuku påverkat popkulturen.

Boken är skriven av Tokyobaserade stylisten Tiffany Godoy, och i över 200 bilder hyllar hon stadsdelens vrickade, modiga och färgsprakande mode. Trots att titeln utlovar streetstyle skriver eller intervjuas highfashionprofiler som John Galliano och Sex and the City-stylisten Patricia Field, liksom Shawn Stussy och Shu Uemura. Självklart är alla från Commes des Garcons till A Bathing Ape med på ett hörn, inklusive gudfädrar som Yohji Yamamoto och Kenzo. Streetlabels som Hysteric Glamour (Marc Jacobs favve för t-shirts) och Super Lovers (vars butik i Covent Garden var en mycket frekventerad plats under mina Londonår) spelar roll, och en lång rad kända profiler på Tokyos modescen delar med sig av sina kärlekshistorier med stadsdelens stilar.

Beats i skogen

Nu är det bekräftat. "Fältresan" som min C är på i Frankrike innebär bokstavligen att sitta på en pall i skogen hela dagarna och testringa telefoner. Det kan vara den märkligaste businesstrip jag hört talas om.

Möten på japanska

En galen grej med att göra intervjuer här i Tokyo är att det ofta ska sitta med en liten grupp och bara titta. Glöm en snabb lunch med lite casual snack på stan - här styrs det upp bigtime i mötesrummen och typ tio assistenter står standby. Ofta får jag skicka mina frågor på förhand (och jag som aldrig ens brukar skriva frågemanus!), och väl på plats väntar ett maratonmöte med som sagt halva Sveriges befolkning som publik. Mötena är aldrig kortare än 1,5 timme, ofta mer. De ska berätta ALLT om sitt företag, gärna ska hela kataloger dras fram och varje svar tänks noggrant igenom innan det levereras. Ofta sitter man tysta och bara begrundar och "mmmm"-ar en stund. Inget lämnas åt slumpen.

Idag när jag kom till mitt möte hade de satt upp en skylt i entrén: "Welcome Ms Maria Ahlgren". Jag blir så rörd. De är så ambitiösa. Dock var vi bara tre i rummet - jag, intervjupersonen och en assistent. Rekord.

Bless. Detta lands charmer vet inga gränser.

Nu åka till Xen Roppongi J i Roppongi Hills och käka middag med Malin och två av hennes kollegor.

"Expert wife"

Ibland blir det ju så fel!

Satt halva eftermiddagen i möte med en mycket högt uppsatt chef inom lyxhudvårdsmärket UMO. Vi hade många spännande resonemang och skratten haglade. Precis innan min sorti brakar denna konversation loss:

Mr Yamamoto: Miss Maria, you have husband in Tokyo?
Jag: Yes, my husband works for Sony here in Japan.
Mr Yamamoto: Aaah, Very nice with husband in Tokyo.
Jag: Yes. So I am not only journalist but also expat-wife hihi.
Mr Yamamoto: Aaah yes Miss Maria. Expert wife. Very good.

Där satt den.

La nouvelle scarf

Lite kommunist, men mest fin och en killermatchning till min blå skinnjacka.

Yeees! Skrivkrampen har släppt!

Ojojoj, nu skrivs det som en forsande flod... eller nåt! Men nu avbrott för dusch och sedan möte med chefen för företaget som erbjuder ansiktsbehandlingar av 24 karats guld. Fick prova masken förra veckan, och det var fab fab fab. Jag och Cleopatra vet hur man uppskattar att ha hela ansiktet inpaketerat i glimmande ädelmetall, ah!

Tomt i postlådan

Har jag blivit en pest man inte vill kommunicera tillbaka med de senaste dagarna eller har halva Sverige åkt till fjällen och glömt programmera autoreply? Eller har mitt Entourage klappat samman? Jag trycker "skicka och ta emot"-knappen hela tiden, men inget trillar in... Förutom friend requests från Facebook. Är så förbannat trött på alla käcka som man aldrig träffat eller haft en gemensam nämnare med som vill bli kompisar. Herregud, man hinner ju inte ens med att hålla sina live-kompisar ajour! FB börjar bli lite av en stressfaktor, och inte vågar man lägga upp bilder heller eftersom de då visst ägs av FB. Det är ju helt skruvat! Det är ju mina semesterbilder för satan!

Nu ska jag ringa min baby i Frankrike och säga puss och godnatt och saknar så hjärtat brister och kom hem snart, sedan dyka ner i fleecedräkten och läsa Doris Lessing.

För övrigt, filmen PS I Love You var en av tidernas värsta bokadaptioner. Boken var inte kanon, men söt och lite rörande, men filmen behöll inget av den värmen. Bara att ta handlingen bort från Irland och in i USA - det bästa med boken var ju just de irländska jargongerna och att man mös lite med de småtokiga karaktärerna. Så inga biobiljettscash på den, ok?

God natt!

Andra dagen på soloveckan

Idag är det lite jobbångest i bygget, men det har ju inget egentligen med min status som gräsänka att göra. Var duktig och from mellan 08 och 13.30, sedan klättrade jag på väggarna och var tvungen att ut och vädra mig bland folk. Tog med mig ca sju kilo researchpapper och promenerade bort till mitt älskade Brown Rice Café. På vägen snabbis in på Tower Record för att köpa lite lektyr, men inga nummer jag inte redan läst stod i hyllan (av tidningar jag var sugen på alltså).
In på Brown Rice, mumsa grillad tempeh med misodressing och brunt ris (såklart) och dricka den galet goda detoxjuicen (knallgrön). Jobba? Nja, man får ju pausa på luchen...

Efter en latte brast disciplinen totalt och jag vandrade istället runt på Harajukus bakgator och kollade secondhandbutiker istället. Hittade som tur var för min ekonomi inget jag ville ha. Sedan sväng på La Foret, där jag hittade en prima scarf.

Nu är klockan halv åtta på kvällen och jag ska ha tjejkväll med mig själv md filmen PS I Love You, vegoburgare med tidernas maffigaste sallad och svenskt lakrits.

Kimchibakfyllor, I beg you not to...

En av fördelarna med att ha hoppat av skolan (japp, det krävde för mycket tid som helt enkelt inte fanns) är att jag slipper känna kimchiandedräkter halva dagarna. Skolan ligger i Shin-Okubo, aka Korea Town, och längs huvudgatan ligger de koreanska restaurangerna på rad. Det är här skolans elever ofta intar sina luncher, och en koreansk måltid utan kimchi är en godisskål utan Hallonskallar - otänkbart. De många koreanska eleverna äter säkert ett gäng slevar på kvällen också eftersom det sägs att koreaner mår dåligt utan sin kimchi, de blir uppsvällda och konstiga.

Kimchi är inte äckligt i sig, bara jäst kål med abnorma mängder vitlök och chili, men doften mina vänner, doften! Det är doften med stort D och jag står bara inte ut med den. Secondhandupplevelsen av kimchi dagen efter att bänkgrannen lastat in en portion, det finns inte ord... Det är en frän vitlöksdoft som klassar ut alla andra vitlöksdofter jag tidigare känt. Den attackerar ur porer, ur svettkörtlar, ur munnar och fanken vet vad. Jag har flera gånger fått knyta halsduken hårt över näsan i klassrummet för att filtrera bort mina klasskompisars andedräkter och kimchiavdunstningar. Det luktar som ingrodd svett, impregnerat av vitlök.

Så lyckan var stor när jag insåg att jag nog inte kommer behöva konfronteras så mycket mer med kimchins afterchocks. Men så idag står jag i en butik och så pang! slår den till, denna mördardoft. Jag står inte uuuuut! Var tvungen att fly direkt. Spelar ingen roll hur många fräsiga små skinnjackor som hängde på rad, man måste bara bort bort bort.

Nu läser jag i tidningen att Koreas första man i rymden ska ut den 8 april, och vad tror ni han ska ha med sig. Särskilt rymdutvecklad kimchi såklart! Kan man känna dofter i rymden? För i så fall måste han nog åka i en egen rymdraket.

Jag är en ivrig påhejare av mat med så kallat medicinala egenskaper, och vitlök är bästa kryddan, men snälla snälla snälla hitta ett sätt att eliminera kimchins biverkningar.

Stackars satar i rymdraketen...

"Kostar ett äpple verkligen hundra pix i Japan?"

Visst kan det göra det. Minst. Inte i vanliga butiker, men i presentbutiker där äpplet är stort och skinande rött och tjusigt inslaget. Frukt är en populär gåva, vilket kan tyckas lite lustigt. Äpple känns ju inte så hett i jämförelse med en fin flaska vin eller lyxig choklad, men här är statusen på färsk frukt mycket hög.
Varför inte vara lite mer exotisk och slå till på denna ask körsbär för 21 000 yen, ungefär 1300 kronor. För 1300 kronor kan du även få två vattenmeloner.

För samma pengar skulle du också kunna få:

2 kappor från H&M


Mirakelkrämen Nighttime Restorative Treatment från La Prarie


Lägg till 400 kr och köp Alexander McQueens Caleidoscope-scarf på mrsh.com


Ett par ankelboots på TopShop


En flaska Bollinger La Grande Année Rosé 1999 på Systemet

Mer hårigheter

Hur man hanterar kroppshår i olika kulturer skiljer sig ju ofta ganska drastiskt, och Japan är inget undantag.

På kroppen tar man bort allt på benen, armarna och i armhålorna. Vax är sällsynt, istället kör tjejerna avancerade laserbehandlingar eller i vissa fall rakning, men helst vill man ha bort allt hår för evigt. Armarna är helt hårfria på de flesta tjejer, det är nästan som små späda nakenhundar!

Brazilianvaxningen har inte alls haft genomslag i Japan. Det finns bara en salong i Tokyo som gör dem, och det är en salong för västerlänningar (Boudoir). Jag har en kompis som vallfärdat runt till diverse salonger och bett om en hundraprocentig intimfrisering, men som bara fått oförstående huvudskak till svar. Som jag skrev igår är det många helt vildvuxna 70-talsbuskar i omlopp, och på sommaren är många bikinis modeller med långa ben. Det finns helt enkelt ingen tradition här att fixa till den frissan.

Så - på kroppen är hår bannlyst, förutom i byxan där det ofta får frodas ganska fritt. Nu kommer vi till ansiktet. Japanska tjejer RAKAR sig i ansiktet. Det är för mig ett mysterium hur man kan göra det med tanke på stubben som måste följa. Jag skrev ju för ett tag sedan att jag gått förbi en salong i Aoyama där man kunde vaxa örsnibbarna. Den är vansinnig! Karlar som har buskar i öronen är en sak, men att tjejer som är släta i öronen från början ska betala pengar för att vaxa bort max ett par fjun?! Se bilden ovan för en typisk reklamskylt utanför en barberare.

Men det här med ansiktsrakning kanske vore något för mig. VARJE DAG, utan undantag, tar Beats tag i mitt ansikte, inspekterar kinderna noga och fnittrar: "Älskling" Det är som att du har ett litet skägg". Detta lilla "skägg" är den lilla mattan blonda fjun på kinderna och inget jag ens själv är särskilt medveten om. Men Beats tycker det är så roligt att hans fru har skägg. Ja, bara jag inte får mustach säger jag. Kindfjun kan jag ta, men minsta muschevarning och jag är på salongen direkt. Här högupplöst bild för att dementera mitt skägg.


Just det, ryggvaxning är också poppis här. Man kan ta med sin bröllopsklänning eller festblåsa till salongen, och så vaxas man efter den.

Den håriga dealen är allt en liten kulturell skillnad - vi europeiska ladies skulle aldrig äntra en beach utan trimmad bikinilinje, och japanskorna skulle hellre dö än uppvisa en ovaxad arm eller en fjunig kind. Och skulle deras pojkvänner reta dem för deras skägg, då jääääävlar skulle det inte bli många barn gjorda...

Glitterbug

Jag har nog blivit biten av en glitterloppa, för har på senare handlat inte färre än två t-shirtsdressar med glittriga ränder på tvären.

Lugg med liten snopp

Idag på brunchen var en svensk kille som heter Mattias med, och han berättade en grej som fick mig att dö. Japaner har ju raka hårstrån i den lite mer intima närmiljön (jag visste inte vad full-bush var innan jag gick på japanskt badhus - vissa tjejer har typ en BALKONG i profil). Killarna har ju också generellt lite mer blygsamma utrustningar. Detta i kombination leder tydligen inte helt sällan till att håret är LÄNGRE än snoppen!!! Jag skulle göra vad som för att få se exempel på detta. Snopp under lugg, det är ju fantastiskt!

Tokyos smoochigaste smoothie - Smooch

På tal om smoothies - jag är totalt besatt av Smooch. De har bästa smoothiemenyn ever. Förutom alla möjliga fruktkombos finns strawberry cheesecakesmoothie, banan- och jordnötssmörsmoothie och mycket japansk black sesamesmoothie. Jag är traditionell dock och kör jämt Berry & Berry eller apple/ginger. Det bästa är att alla är lowfat, hur många grejer som smakar cheesecake är annars det?
Finns i Tokyo Station, men framförallt som mysigt, rosa café i Yebisu Garden Place i Ebisu.

Inledning på lonelyveckan

Första dagen har snart passerat utan större drama. Har tvärtom varit riktigt bra dag med långbrunch på Fujimamas i Harajuku, och jag har druckit tidernas största smoothie. Nu kvällsmat solokvist framför japansk förnedringsteve samt någon engelsk såpa/dokumentär om fetma som Christoffer laddat ner till mig.

Ensamma veckan

Snyft. I morse åkte Christoffer till Frankrike på jobbresa och kommer inte hem förrän nästa helg. Har skrivit det förr och skriver det igen - att vara ensam i denna slukande stad är mitt största trauma. Räknar dagarna...

Julafton för skönhetslyx

En perk när man jobbar med skönhet är att man ju faktiskt måste prova grejerna man skriver om. Något annat är ju konsumentbedrägeri. Så idag traskade jag iväg från en möte på Kanebo med en påse packad med fyra megaflaskor rengöring och fuktkrämer från deras überlyxlinje Sensai, samt det berömda whiteningserumet som i butik går loss på typ 600. Just det, Japans bästsäljande eyeliner också.
Detta är en sån satans julafton för en produktknarkare som myself.
Nu in i duschen och börja testköra, sedan åka till Marunouchi och äta asian fusion på Cita Cita innan party på en bar.

Jösses nu har hon blivit galen...

Då har man handlat en miniflaska ögonkräm för 700 pix. Hjälp, nu är det hård press att den funkar!
Var på salong och intervjuade ägarinnan och hon SVOR vid denna kräm från australiensiska Mayerling och jag gick såklart igång direkt. Krämen lovar att avpuffa, ta bort fina linjer (ja, jag har dem till följd av ett helt livs eksem runt ögonen, snyftigt) och trolla bort mörka ringar. Håller er postade om denna mirakelkräm!

Världens sämsta middagar

Igår tror jag att jag och Beats slog rekord i näringsfattig middag.
Jag: fyra nävar Ahlgrens bilar, 3,5 glas rödvin, hallon- och ananassmoothie
Beats: två kulor choklad- och hallonglass från Häagen Dasz, 4 pints Guiness, lite chips "som smakade dillskruv"

Maskerat mode

Nu är det flunsatider och alla japaner har mask över munnen (vi borde lära oss det - är himla smart). Och visst går det att integrera masken i en stylish outfit!
Mode- och skönhetssajten Girlsgate.com har en kampanj som under parollen "Maskore" visar hur man matchar masken med olika frisyrer och outfits. Bäst är partyklänningen som kombineras med stressbeströdd mask, en sk "Arrangement Mask".

Sick chick är dealen!

Visitkort som är guld värt!

Visitkortet är typ det viktigaste en japan har - ceremonierna i början av ett möte när kort ska utbytas är nästan farsartade (jag i alla fall känner mig alltid så fånig när det ska bugas djupt vid överräckandet och studeras den andras kort i tystnad).
Om man verkligen vill imponera kan man beställa visitkort i äkta guld från Mitsubishi. Kostar drygt en tusenlapp för en liten låda. Beställ här.

From Tokyo with Love blir arty!

Hjälp, jag har ju glömt bort att blogga detta - hur kunde?!
Linas syrra, Anna, har en pysselblogg som är riktigt snofsig och rolig. Alla pysslare, marsch in!
För ett tag sedan gjorde Anna en tavla på kanvas och använde purikurabilder på mig och Lina från i somras. Hon spann vidare på temat och till sist blev tavlans namn FROM TOKYO WITH LOVE! Så himla fin, me loves! Kommer den ut på auktion snart så man kan lägga ett bud måhända?

Guide till Japans syndiga nöjen

Det kanske allra mest fascinerande med den japanska vuxenindustrin är att uppläggen är så seriösa. Det är inte bara att smälla upp en bordell på en seedy bakgata, utan det ska finnas teman, kodnamn och kataloger som presenterar damerna (eller herrarna).

Här är en liten guide till några olika etablissemang.

No-pan Kissa - Finns inte längre, men var under bubbelekonomins år populära hangouts för businessmän och politiker efter en lång dags slit på kontoret. Betyder bokstavligen "inga-trosor café". Lokalen såg ut som ett vanligt café, men med den extra twisten att golvet var av spegelglas och servitriserna saknade underkläder. Idag finns liknande inrättningar, som spegelrum på så kallade Girls Bars (barer med bara kvinnliga, flirtiga bartenders) och restauranger som no-pan yakitori ("Får det vara en full-bush till kycklinglevern, sir?") .

Health Club aka Fashion Health - För att komma runt prostutitionslagar som förbjuder sex mot pengar har en lång rad klubbar inrättats som erbjuder allt förutom "riktigt" sex. Mun- och handservicar flödar alltså fritt. Man undrar hur många förvirrade utlänningar som klivit in när de sett skylten Health Club och hamnat i total chock... Fast å andra sidan, de flesta klubbarna tillåter bara japanska gäster, och de ser knappast ut som traditionella hälsoklubbar med sina blinkande lampor vid entrén. Finns i mängder i Shibuya och Shinjuku.

Soapland - Hit kommer man och får ett bad med extra knorr. Ofta ligger flera Soaplands i ett komplex - i Tokyo hittar man dem främst i Shinjukus Kabukichokvarter. De lyxigaste ställena kan göra dig runt 6 000 kronor fattigare för ett "bad". En typisk session kan vara: Efter att ha näckat placeras mannen i en U-formad stol som tillåter det som ska tvättas att dingla fritt. Sedan varmt helkroppsbad följt av en liggstund på den uppblåsbara madrassen. Värdinnan smörjer in hela sig i glidmedel och glider sedan upp och ner längs klienten och stryker hans kropp med sitt könshår (!!!). Detta kallas "awa odori", bubbeldans, och anses vara en hög form av erotica. Sedan kan den som vill gå hela vägen.



Pink Salon aka Pinsaro - Nej nej, detta är inget gulligt namn på en nagelsalong. Kliv in och möts av en stor sal med små bås där orala tjänster utförs på löpande band.

Image Club aka Imakura - Temarum. Finns för alla smaker. Klassrum, läkarmottagning, de berömda tågkupéerna där man kan tafsa på skolflickor, kontor... Precis som Fashion Health-klubbarna tillåts det mesta förutom en traditionell herdestund.



Telekura - Telefonklubbar. På 90-talet betalade man en avgift och fick sedan kliva in i en telefonautomat. Där blev man uppringd av tjejer som ville gå på "dejt", dvs en dejt med endast ett mål i sikte. Idag går man med i en klubb, betalar sina pengar och får en rad nummer till tjejer som man kan stämma träff med. Internetbaserat.

Enjo koosai aka Compensation Dating - Att dejta för pengar. Stort problem på 90-talet när skolflickor kompensationsdejtade äldre män för att ha råd med märkeskläder. Det behöver inte leda till sex - en dejt kan vara en grupp tjejer som går med en grupp gubbar på karaokebar - och gränserna är luddiga. Fenomenet blev världskänt 1998 genom Hideaki Annos film "Love & Pop". Det var i denna kulturen som de kända försäljningarna av skolflickornas använda trosor tog fart.



Delivery Health - Nej, det är inte dagliga detoxmenyer som blir levererade, utan damer som möter upp på hotell eller i hemmet istället för på bordell. Vi har lappar från såna här i brevlådan så gott som varje dag.



Shabu shabu special - Shabu shabu är helt enkelt en gryta som man fräser sin egen selection av grönsaker, kött och tofu i, och det senaste decenniet har sett en boom i försök att krydda måltiden ytterligare. 90-talets finanshöjdare roade sig med no-pan shabu shabu, alltså spegelgolv och underbyxlösa servitriser, och många viktiga affärer gjordes "with a view".
Idag finns stripp-shabu shabu. En populär rapporteras vara OL Shabu Shabu Shomuni, där tjejer klädda som office ladies lättar på kjolen. Betala ca 5000 yen för 60 minuters fritt käk och dricka, och under måltiden lägger du in önskemål om vilket plagg servitrisen ska fimpa. Det går även att hyra speglar och kikare för den som vill tillbaka till 90-talets no-pans. Mycket poppis bland salarymen, och vissa argumenterar att den här typen av ställen leder till att sexuella trakasserier på jobbet av riktiga office ladies minskar.

Äta från docka - Alla minns väl hur Filip & Fredrik käkade sushi serverad på kropp, så kallad nyotaimori. Nästan ännu mer weird är en variant där man stoppar en sexdocka full med mat, och sedan går måltiden ut på att karva sig in i kroppen och hämta ut maten.




Detta är ett mycket mycket märkligt ställe att vara på...

Vårkänslor på japanska

Detta är så roligt - skönhetschefen på Vogue pratade mycket om att använda en kulturs traditionella dofter som lugnande terapi, och nämnde framförallt citrusfrukten yuzu och körsbärsblommorna, sakura. Dessa aromer är högsta hype här just nu enligt henne.
Så roligt då att se att Body Shops nya Cherry Blossom-serie inte bara är en affär för Japan, utan finns att få tag på i Europa, inklusive Sverige, också. Har inte testat serien än, men förpackningarna är fabbe, och andra sakuraparfymer jag sniffat på är himmelska.

Rapport från Vogue

Stissade halva morgonen med att fixa hår och make inför mötet med Japans skönhetsguru numero uno, skönhetschefen på Vogue. Blev såklart jätteful i håret bara för det - istället för tuperad sixtieskitten blev det muppig långhockey, tänk Joey Tempest. Körde säkra kort med svart klänning, ankelboots och diskret makeup – blir bara pinsamt om man försökt lägga värsta vrålmasken och så är det halvtaskigt gjort och den andre tycker man ser ut som en clown.

Det roliga är att det första som händer när jag kommer dit är att skönhetschefen börjar ursäkta sig för att hon ser så tråkig ut! Detta är ju andra gången jag är och springer i Condé Nast-huset, och det är så bisarrt, men det finns ingen reception, utan man kommer in i ett litet rum med en telefon på ett barbord och en telefonlista, och så ringer man den man ska träffa. Jag blev hämtad och inlotsad i ett mötesrum, och det första hon börjar dilla om är de här eksemen som gör att hon varken kan sminka sig, gå till frissan eller ha linser, och att hon skäms så förfärligt. Jag har ju haft precis samma grej för ett par år sedan och det var en mara, så direkt hade vi en bonding. Jag försökte underlätta genom att säga att hon i alla fall inte är naturlig blondin och ser ut som en albino utan mascaran.

Sedan intervju och hon berättade en del knasiga grejer som japanerna ägnar sig åt i jakten på skönhet och hälsa, men det kan jag ju inte skriva här hur gärna jag än vill. Ni som varit med på bloggen ett tag minns kanske min kamp med Hot Burning Cellulite Gel, krämen som skulle bränna bort fett men tog typ hela hudkostymen med sig (bildligt), och nu har vi i alla fall fått klart för oss en gång för alla att de här "burning hot"-krämerna inte funkar.

Jag vet inte hur gammal hon är, men hon tog examen i journalistik för 25 år sedan, så i alla fall över 45. Men huden - huden! Färre rynkor än jag och hon är bloody nästan dubbelt så gammal! Och det var inget botox, det ser man direkt (jaaa carola). Bara persikolen, fin japansk porslinshy som blivit ompysslad ett helt liv. De har tvåstegstvättning av ansiktet - en makeupremover och en smutsrengörare - och hon peppade mycket för det. Och det japanska vattnet, det ska vara bra för hyn. Samt allt som kommer från sojabönan - tofu, sojasås, edamame, miso... Jag tror faktiskt mycket på det, mina eksem har blivit långt färre sedan jag flyttade till Japan. Vi pratade mycket om det här att japanska kvinnor är så besatta av vacker hy, de lägger verkligen ner mycket jobb på sin hy här, och hon menade att det är för att japanska ansikten är så platta som de måste hålla huden i topptrim. Det tvättas, krämas, salongsbehandlas och detoxas som ingen annanstans. Ett argument som också ofta kom upp var att japanska män attraheras av ungdom och att det finns ett så stark preteenideal här som kvinnorna verkligen kämpar för, annars vill karlarna helt enkelt inte ha dem. I våra svenska ögon kan det tyckas konstigt att männens synpunkter ska styra en hel livsstil (i väst är det inte helt okej att säga att "jag gör så här för att få killar"), men i Japan finns inte riktigt det synsättet. Det handlar inte om förtryck, utan att hålla harmoni och attraktion. Samma sak när det gäller hårborttagning - männen tycker inte om hår, därför tar vi bort det, inget snack. Jag fattar att killar från väst kommer hit och blir helt tossiga!

Skönhetschefen berömde min hy och jag blev så himla glad. Och hon sa att jag hade fin makeup och visade med händerna såna där blink framför ögonen som för att demonstrera att ögonen såg tefatiga ut (eller kanske bara stirriga och uppskrämda?). Det har de gjort i skolan också, lärarna har återgett mina ögon genom att spärra upp och blinka med händerna. Är väl att de är runda, det är väl exotiskt. Och jag som bara vill ha mandel! Mamma har mandelögon, men som farmor en gång sa: "Ja du stackars barn, du fick ju dessvärre din pappas sidas ögon" (fast hon sa det snällt, farmor är jättesnäll).

Nä, du dillar jag iväg. Sitter här på Starbucks och koffeinspeedar med grande latte och surfar runt efter restaurang som jag och Beats kan gå till och romantisera i afton. Tisdagsromantik är bästa romantiken! Han vill ha europeisk mat, vad menas med det? Han behöver lite riktig mat, Beats. Han är så vinglig min pojke.

Dill dill från Tokyo!

Psst... Avslutar med vad som tydligen är hemlisen bakom slimmade ben - jobbgympa! Let's go ladies!

Champagne och choklad - kombon från himlen

Hetaste krogtrenden i Tokyo just nu är barer som serverar perfekt matchad champagne och choklad. Det är ett perfekt koncept för oss damer ju! Det godaste i världen som dessutom gör ganska gott (fin mörk choklad med sina antioxidanter och kalorifattig modelläsk).
Senaste numret av Numéro Tokyo har en 14-sidig "We love chocolate"-feature över vilka sorter som passar ihop samt flera uppslag modestylade plocksidor av praliner.

Bland några av matchningarna Numéro tipsar om finns:
Champagne Brut Perrier Jouet 1999 + Palet D'Or-choklad med guldflagor
Champagne Bollinger R.D 1995 + schweiziska Teuscher-praliner
Le Grande Dame Rosé 1998 + chokladcigarrer från Mandarin Oriental

Det ligger en champagne+chocolatebar i gallerian Jingumae B6 på Meiji Dori, måste testa omgående!

Riktigt lyxig choklad är big biz här, och i varenda kvarter ligger en chokladeria med praliner uppradade som konstverk. Vissa butiker är typ stora som balsalar och så ligger en tio praliner på små pidestaler här och var. Bara på Omotesando ligger ett gäng, bland annat Peltier och Jean-Paul Helvin, och i Tokyo Midtown har Noka butik med deras finaste vintage- och grand cru-bitar. Man behöver aldrig få kakaoabstinens i Tokyo, det kan jag lova.
Och fashionistorna - de går direkt på chokladerna från Gucci, Armani och Bulgari...


Vill man ha riktigt creddig och hipp choklad är det 100% Chocolate Café i Marunouchi som leder ligan, designat av Wonderwall, graphics från Groovevisions och numrerad choklad.

Yakuza Glam - Onitsuka Tiger + Swarovski = sant

Maffiakillar lyckas alltid bli stilikoner för hela generationer pojkar, och det är inte så konstigt egentligen. De ångar pengar och testosteron, makt och arrogans.

Japanska maffian, Yakuza, är kända för sina konstfulla tatueringar, och tattisar är så förknippade med dessa män att ingen som sportar ens minsta tatuering är välkommen på offentliga badhus eller onsen (heta källor som finns överallt). Man blir utslängd på studs om ens tatuering syns - även om man är en omaffiotisk brutta som jag med ett gammalt tonårsmistake i svanken (ååååh gud vad jag hatar hatar hatar den!!!).

Anyhows. maffiakillar tycker ju också om att smycka sig med guld och diamanter, dyra läderjackor och snassiga italienska kostymer (fast idag ser japanska maffiosos mer ut som greker på plajjan i mjukisbrallor för att inte bli igenkända lika lätt, deras avhuggna fingrar till trots).

Så - när jag såg herrjackan från Onitsuka Tigers nya, lyxiga kollektion i samarbete med Swarovski tänkte jag direkt på Yakuza-chicness. Mot den svarta basen gnistrar inte mindre än 2300 stenar i form av en tiger. Den kostar över 100 000 yen, typ sextusen, så nog krävs det lite svarta utpressningspengar på banken också för att kunna shoppa! Jag tycker den är supercool! Finns bara i Japan än så länge, men lär cirkulera på E-Bay.

Fina favoritsidor ur månadens NYLON och Numéro Tokyo - älskar älskar älskar rosa!

Kan man äta tidning?


Plocksida ur Nylon




Så gulligt arrangerat plock ur Numéro Tokyos Alla hjärtans-special.

Inte ens i glossiga tidningar blir engelskan rätt... Lödder-sneakers, anyone? (Ur modemagasinet Fudge)

Mangaporr och Gula Sidorna för vuxna

Tidig morgon. Hjärtat i halsgropen, morgontjurig (aka människohatare) och inpackad på tåg som är så fullt att fötterna ibland lyfter från marken.
Visst piggar det då upp när den lille knubbisen i cocacolabottnar och ryggsäck bredvid delar sin tåglektyr med en och man har näsan nerttryckt i uppspärrade tecknade ögon och bazookas som typ står ut från sidan ända tills högtalarna deklarerar att man nått Shin-Okubo och skolan.

Vill också bekanta er med tidningarna slash katalogerna som finns överallt och guidar till syndiga klubbar, telefonladies och en massa annat som nog inte skulle haft guider här och var öppet ute på stan någon annanstans. Nu kör vi!









Visst bara önskar man att man kunde läsa all japanskan!