Upp och ner och upp igen - storyn om min vikt, matnojor och diverse dieter

(Jag bland digitala kakor och munkar - roligare än så blir det inte gott folk...)

Igår fick jag en fråga här på bloggen om hur jag håller mig så smal, så nu tänkte jag utveckla det ämnet lite. Är själv pinsamt intresserad av andras dieter och bantningstips, och kanske vill någon veta mina? I så fall, here goes (och var varnade - inga mirakeldieter kommer avslöjas!)...

Först av allt - jag är inte modellsmal på något sätt. Jag är ganska medelmåttig, kanske lite mindre (längd 169 cm, vikt ca 55 kg). Smal men inte spinkig. Däremot har jag ganska långa, smala ben, raka höfter och blygsam byst, och då ser man ju automatiskt lite mer utdragen ut (en närbild på min mage och jag är INGEN posterflicka för Viktväktarna precis...).

Andra viktiga punkten - jag är en extrem viktpendlare. Jag är inte en naturlig fettförbrännare, jag måste hålla kolla på kalorierna för att inte svälla. Precis som de flesta tjejer går jag upp och ner beroende på hormoner, vad jag är i för slags förhållande (bra med Beats för han är ingen videokrängkille), hur mycket jag festar och hur jag mår i själen. Är jag ledsen en period lägger jag antingen på mig ett par kilo, eller rasar utan ansträngning.

Som alla som känner mig vet var jag ganska kraftig åren efter studenten. Jag vägde ungefär 15 kilo mer än idag, strax under 70 kilo. Min livsstil var katastrofal. Efter studenten flyttade jag till London, sedan en säsong i österrikiska Alperna, sedan studentliv på korridor i Lund. Dieten var öl, mikromat, chips och övriga festsnacks, hämtpizza, nattliga kladdkakor och makaroner med ketchup och riven ost. En ganska vanlig meny för en 20-åring alltså. Vissa lyckas ändå hålla vikten, men inte jag. Som sagt är jag ingen genetiskt programmerad slimster, och utsvävningar går inte obemärkt förbi.

Jag tyckte inte om min figur, men den var inte ett tillräckligt stort orosmoln för att jag skulle göra något åt det. Istället klädde jag mig i lösa tunikor, empireklänningar och svart, svart, svart (alltid kjol, klädde inte i jeans). Dessutom var många av mina tjejkompisar i den här åldern lite smårultiga, och vi fnissade mest åt våra svällande rumpor, klatschande lår och dallrande magar. Kurvor är sexigt! tänkte jag, och ignorerade faktumet att mina "kurvor" satt varken på bröst eller höfter, utan på ryggen, magen och på kärlekshandtagen. Min mage hade större omfång än höfterna! Men som sagt, det var inget större issue, och det gick ingen nöd på vare sig pojkvänner eller beundrare (så en gång för alla - många killar ÄR faktiskt förtjusta i lite mjukhet!). Jag var ju också indietjej, och i indiekretsar bantar man inte (lustigt nog är många indiefolk antingen anemiskt spinkiga ELLER lite mulliga, aldrig en svennig 38..).

Efter ett år i Lund flyttade jag till London för att börja journalistlinjen på London College of Printing (idag London College of Communication), I London fortsatte vikten stadigt uppåt. Pubkvällar, hämtpizzor, Kettlechips, muffins till frukost - ja, ni vet. När jag bott i London ungefär ett halvår kom en gymnasiekompis till mig och hälsade på.
Louise och jag hade alltid haft IDENTISKA mått som tonåringar. Ganska nätta, men lite putig mage. Plötsligt skilde det mer än 10 kilo på oss. Vi som alltid delat garderob var nu flera storlekar från varandra (hon str 36, jag str 40-42). Det var mitt wake-up call (hade sommaren innan varit med en snabbis i Viktväktarna, men var helt enkelt inte redo att ge upp min livsstil). Jag ville också känna mig fin och kunna klä mig i roliga kläder - inte bara klä mig i saker som hade som syfte att DÖLJA min figur! Jag var ju modeintresserad, men jag var inte rolig att klä. Min kropp hade dåliga propotioner - som en potatis med tändstickor istuckna som armar och ben.

Så där och då, i februari 2001, tänkte jag att nu är det skärpning. Nu vill jag inte känna mig missnöjd längre. Jag behövde inte bli modellsmal, men jag ville i alla fall kunna köpa kläder i någon annan färg än svart och någon annan modell än påse! Så jag började sakta men säkert äta mer förnuftigt. Inget extremt till att börja med, bara mindre fett. Jag bad om 1/3 ost på pizzan, frukostmuffinsen blev low-fat muffin och chipsen stannade i skåpen mellan helgerna. När jag reste hem till Sverige ett par månader senare var alla överens om att jag såg smalare och fräschare ut.

Sedan blev jag smått fanatisk. Inte alls så att jag fick en ätstörning, men jag blev nyttoman och besatt av allt som var nyttigt. Jag läste böcker om näringslära, gick till homeopat och la ner vansinniga mängder pengar på färska smoothies och lowfatalternativ (att socker kunde vara en bov berörde mig inte, det var fettet jag ville åt!). Jag tänkte inte så mycket på vad jag INTE fick äta, utan var besatt av att äta mängder av sånt som var bra och hjälpte kroppen till nirvana. Varje gång jag käkade tänkte jag: "Vad gör nu detta för gott för hälsan då?". Dock tänkte jag inte motsvarande när jag hinkade Chardonnay och blossade festcigg, det hade bara gett ångest...

Runt 58 kilo stannade jag sedan utan större ansträngning. Levde sunt men normalt. Lagade bra mat i veckorna (mycket pasta med tomatsås, wok, veggoburgare...), och frossade på helgerna med gott samvete. Precis så som det ska vara. Små val som fullkorn istället för vitt bröd, vin istället för cider, riskakor istället för chips (Snack-a-jacks var min räddning!).

När jag var 24 stressade jag mycket på jobbet och var lite i någon kris. Kanske var det en 25-årskris, men jag tyckte att jag tappade fotfästet vad gällde det mesta. Ett sätt att känna kontroll var att kontrollera maten. Jag blev aldrig sjuk, men ibland tänker jag att det var nära. Jag var tunn, som minst 53 kilo, men kunde inte se det. Eller snarare, jag såg det, men jag tyckte det var snyggt och inte FÖR smalt. Min rumpa var obefintlig och fult platt, men det gjorde inget för magen var för en gångs skull också nästan platt.

Jag tror att de flesta tjejer någon gång i sitt liv kommer försöka ta kontroll över sina liv med hjälp av maten. Är man förvirrad inombords och rörig i hjärnan så är det ett enkelt grepp att försöka ta kontroll genom kalorierna. Var sedan gränserna går för ätstörning och sjukdom är vagt. Kanske var det ätstörning light jag hade? Jag vet inte, men något fel var det.

Under ett par åt jag INGET fett. Knappt ens till fest. Smågodis var okej, men inte en kaka, tårtbit, chipssmula eller ostbit fick tillträde till min kropp. Så otrevligt mot folk som bjudit hem på födelsedagskalas eller middagar tänker jag nu! Klart jag visste att jag inte blir fet av EN bit tårta, men det blev ändå så mycket hjärnspöken att det inte var värt det. Jag avstod hellre helt för jag fick fettångest som fick mig att ligga sömnlös om jag "tappade kontrollen".
Jag måste understryka att jag inte svalt mig på något sätt - det var bara fettet som jag undvek. Vanlig, nyttig mat, vin och godis var inga problem. Men en gnutta smör och jag vägrade öppna munnen. Åt jag på restaurang lindade jag in maten i servett för att absorbera fettet (kan iofs fortfarande hända!).

Sedan kom Christoffer in i mitt liv, och som sig bör när man träffar Den Stora Kärleken satte de romantiska middagarna sina små spår runt midjan. Inte så det störde, men mina jeans i storlek 25 gick inte längre över låren. Det var som att han skapade nåt slags lugn i mig (och tro mig, jag har inte mycket inbördes lugn av naturen...). Jag NOJADE inte längre över saker, inte heller så mycket över maten. Jag vill fortfarande vara SUND, men inte undernärd.

Efter ungefär ett och ett halvt år med Christoffer var det något som inte riktigt stämde. Jag åt återigen nyttigt, nyttigare än de flesta jag känner, och rörde på mig en del, men tycktes ändå bara svälla mer och mer. Inte så att jag blev tjock eller ens var i närheten av min forna stabbighet, men jag BORDE varit smalare. Typisk meny för en dag var yoghurt med bär och naturell müsli till frukost, sallad med några knäckebröd till lunch, frukt eller knäckebröd till mellanmål, yoghurt med bär och müsli till kvällsmat. Idag tycker jag det låter urfattigt, är ju superlite mat! Och ändå kom jag inte i jeansen. Varför?

Under ett läkarbesök upptäcktes det att jag har en kronisk inflammation i sköldkörteln, Det var ingen chock - min lillebror har samma grej, och tydligen är det vanligt att flera i samma familj har det. Funkar inte skäldkörteln så funkar inte ämnesomsättningen. Det finns en massa andra symptom också, men att ganska rejält öka eller minska i vikt är så gott som garanterat. Min ämnesomsättning stod typ på noll, och därför gick jag sakta men säkert upp trots mina musmatvanor. Jag fick Levaxin, en medicin som jag ska ta resten av mitt liv, och efter ett par månader hittade min kropp balansen.

I den vevan flyttade vi till Tokyo. Jag har tappat ett par kilo sedan dess, men det handlar nog mer om att jag fått ordning på ämnesomsättningen snarare än strikt diet. Vi äter ute typ fem kvällar i veckan, så jag är långt från mina fettfria yoghurt- och osötad müsli-middagar. Fast jag rör mig mycket här, det är en rolig stad att promenera i, och jag har tid till det.

Jag tycker det är underbart vackert med tjejer som har former, men min kropp klär bäst i att vara lite fettsnål. Mitt mål är inte att se ut som en modell, eller som en japanska för den delen, men att ha den storlek som ger min figur de bästa propotionerna. Man får jobba med det man har - jämför man sig med andra blir man bara frustrerad! Har man lite pojkig figur som jag blir inte tio kilo extra sensuellt på samma sätt som på pärontjejerna (jag blir ÄPPLE - inte fräsigt!).

Så, hur håller jag vikten idag, när jag varken är särskilt robust eller ranglig? Jag har jag en liten metod som jag kallar "Att välja sina strider". Vissa grejer sätter jag röd flagg på och undviker, annat är fritt fram utan dåligt samvete. Jag har "valt" att utesluta dåliga fetter ur min mat, och lagar aldrig mat med grädde, ost, smör eller mycket olja. Det fina är att ens kropp vänjer sig, och jag kan med handen på hjärtat säga att jag blir aldrig sugen på kakor, bullar, McDonald's eller chips av den enkla anledningen att det gått så många år sedan jag åt det. För mig är det inte att UNNA mig lite tårta - jag tycker inte tårta är gott. Ärligt. Det smakar smörigt och gräddigt och dessutom får jag ont i magen av laktos.

Däremot är jag ofta sugen på nyttig mat, min kropp har lärt sig att längta efter sånt som är bra för den. Låter präktigt, men så är det. Är jag bakfull vill min kropp reparera sig med frukt och matiga mackor, inte med dillschips och gårdagens pizza.

Min filosofi är att försöka hålla ett 80/20-system där 80% av grejerna man käkar är bra för en, och övriga 20% är crap, men det behöver man inte bry sig om för att man är så sund i övrigt. Välj striderna som sagt!

Jag önskar att jag var en av de där tjejerna som inte behövde tänka på vad jag äter - det är JÄTTEOCHARMIGT med folk som bantar och har en massa förbud för sig själva. Men jag måste ha vissa regler, annars får jag en figur jag inte trivs med. Så enkelt är det. Och jag äter hellre ganska bra alltid än unnar mig allt, går upp i vikt, och sedan tvingas banta.

Så jag gör det enkelt för mig och tackar nej till dåliga fetter. Däremot skulle livet bli torftigt om jag satte upp förbud för vin och godis, som jag älskar! En gång till - man får välja sina strider.

Saker jag äter obegränsat av utan dåligt samvete (och som uppenbarligen inte är ett problem) är:
* Frukt och grönsaker (såklart!)
* Ris, helst brunt, men blir vitt flera gånger i veckan också (sushi rememba?)
* Bröd - Älskar bröd! Men köper alltid hem fullkorn. På restaurang äter jag vad som bjuds.
* Godis - Min akilleshäll. Smågodis, särskilt lakrits, kan jag inte vara utan en dag. Jag tror på riktigt inte att alla blir feta av socker - jag går upp i vikt när jag äter FETT, men har aldrig märkt skillnad om jag äter mer eller mindre socker. Kanske är man olika känslig??
* Quorn, tofu, veggoburgare och fisk
* Nötter och avokado
* Japansnacks (återigen - struntar blankt i GI, bara det är low-fat)
* Frozen yoghurt - magontet är så värt det!
* Flingor och mûsli - men det måste vara med mycket nötter och russin, inga torra BranFlakes
* Mörk choklad
* Sojamjölk
* Italiensk pizza UTAN ost och extra olivolja
* Nudlar - särskilt soba. Gott och mycket nyttigt!
* Vin, champagne och cocktails av alla slag

Saker jag av princip inte rör (trots att jag VET att en gång är ingen gång, men jag vill helt enkelt inte ha)
* Smör
* Grädde
* Ost
* Chips
* Snabbmat, som indisk eller kinesisk takeaway, flottig pizza eller McDonald's-mat
* Friterade grejer
* Kakor och tårtor
* Mjölkchoklad och praliner
* Öl och starkcider
* Majonäs och feta dressingar
* Kött (inte på grund av vikten dock, har inte ätit kött sedan jag var 14)

Ibland måste jag dock sättas på plats när jag tenderar bli fanatisk på nytt! I påskas var jag på middag i Stockholm hos min kompis Sanna (gumman!!!) och hon skulle bjuda på middag. Hon skulle laga indisk curry, och i receptet ingick SMÖR. Jag fick ångest och bönade och bad att Sanna skulle skippa smöret. Då röt hon till minsann!
– Kan inte JAG få laga maten nu?!! Snälla, lite smör för smaken!
Och det är ju helt rätt - inte blir man tjock av en matsked smör i en indisk curry om man äter det en gång. Men kontrollspöket i mig fick panik - hjälp, det är ju mat som finns på FÖRBJUDET-listan!
Sanna lagade curryn enligt sitt recept, och den var himmelsk. Och kändes nyttig, trots den lilla smörklicken.

Vill också tillägga att jag inte tränar (det är så tråkigt), men går nästan överallt (och cyklar när i Sverige). Och viktigt - ÄT OFTA! Då är förbränningen stadigt på topp. Överhoppad frukost eller lunch är en KILLER!

Så - det var min lilla viktstory!

Upp och ner, toppar och dalar, belöningar och straff, kickar och dåligt samvete - en vild blandning, precis som för de flesta tjejer.

Fortsättning följer...
(alltid spännande att se vad som händer med oss viktpendlare!)

(PS. Mamma, förlåt för alla gånger jag torkar av din goda mat med hushållspapper för jag har fettångest, jag vet EGENTLIGEN att det är trams...)